Tagged: Recension

Efter ha spelat igenom skiten som var Bodycount kände jag att jag behövde ett spel med lite annan miljö, och man kan inte komma längre bort från high tech, och automatvapen än ett fantasy spel där magier, svärd och pilbågar hör till vardagen. Spelet fick bli Hunted – The Demon’s Forge. Efter jag spannat in spelet ett bra tag så blev det aldrig nåt köp vid release, utan detta blev även det ett köp när Webhallen hade sin lilla rea nu i julas. Hunted – The Demon’s Forge är ett 3’e person fantasy äventyr som lämpas sig bäst till 2 spelare i co-op, men jag drog ändå igenom detta rätt långa spel solo, så detta betyder att jag även fick stå ut men en AI kompis som mest spenderade sin tid att gå precis dit jag inte ville den skulle gå.

Man får chansen att spela som två olika karaktärer, en kille som bäst kan vara en “bald spacemarine” som slungats in en fantasy värld, och använder sig av svärd & sköld, och den andra är en alv kvinna som fokuserar på avstånds strid med pilbåge, Efter jag spelat en bana var med varje karaktär så blev valet att gå igenom resten av storyn med den lättklädda alv tjejen, inte pga jag gillar ögon godis utan för att spela som närstrids snubben bara gav mig huvudvärk. Själva storyn i Hunted – The Demon’s Forge säger inte vidare mycket och är nåt som man efter en timme in i spelet inte orkar bry sig vidare mycket om, och det är så jag själv nu inte ens kommer ihåg varför jag tog mig igenom våg efter våg av skelett och annat otyg, vad jag dock minns är nåt om nån sorts “sörja” som inte är bra dricka… Så storyvis tar spelet inte in dig vidare mycket.

Men jag måste säga att i alla fall när man spelar alv tjejen är Hunted faktiskt ett ganska kul spel, men vad som snabbt drar ner suget är bristen på variation av fiender och områden, och jag hade gärna sett lite mer storslagna moment i spelet. När det kommer till fantasy spel är det alltid roligt att kunna uppdatera sin utrustning, och detta finns i Hunted, men uppgraderingarna är så förbannat tråkiga och kan bäst beskrivas hur du hittar vapen i spel som Gears of War, dvs “duger för stunden” vapen. Men jag känner att det finns fler likheter till just Gears of War, i alla fall när det kommer till cover-systemet som nästan är identiskt till det vi ser i Gears of War, och med detta är det samma problem där du ofta hamnar bakom skydd du inte vill vara bakom. Jag tror jag skulle uppskatta Hunted lite mer om man spelade det i co-op, men vid skrivande stund har jag inte hunnit att testa det läget.

Skulle du och en kompis hitta detta spelet till en väldigt billig peng skulle jag nog rekommendera det, men nu i tider med storspel som släpps vecka efter vecka så förblir nog Hunted – The Demon’s Forge i skuggorna.

Betyg: 6/10 

Då jag nu är i full fart med att bränna igenom min pile of shame så blev det senaste spelet Bodycount, det som tydligen ska vara den “spirituella uppföljaren” till röjar liret Black. Jag gillade verkligen Black när det begav sig, så suget för Bodycount var rätt stort…  Jag kan köpa det här att Bodycount är en spirituell uppföljare, men fan inte till Black, snarare ger det samma kräkframkallande känsla som Perfect Dark Zero gav mig.

Tydligen ska det finnas nån sorts story jag ska bry mig om i Bodycount, nåt om 2 stora privat ägda militärer som “löser problem”. Mer än så orkade jag faktiskt inte bry mig om, och precis som Master Chief har Cortana har protagonisten här ( har han ens ett namn? ) en brud som skriker order via headset. Jag märker senare in i spelet att jag ska tydligen bry mig om denna kvinna som jag inte ens sett, utan bara hört skrika order, något som jag ifrågasatte rätt hårt.

Det absolut största problemet med Bodycount, eller nja, det mesta är ren katastrof, men dock är kontrollen otroligt seg, och för ett FPS spel krävs en bra kontroll, verkar nästan som att bara Call of Duty serien har lyckats med att ge konsol FPS en perfekt kontroll. För att beskriva kontrollen i Bodycount så känns det som man satt ner händerna i seg sirap och försöker spela på det sättet, sen att när dem flesta spel låter en titta igenom siktet när man håller inne LT ( L2 om du spelar på PS3 ) så i Bodycount får du en sorts blandning av att “nästan sikta” och “usel zoom”, kort och gott är kontrollen en ren katastrof i Bodycount, allt är segt och här kan du glömma att lita på snabba reflexer.

När det kommer till FPS spel där du slaktar fiende efter fiende så finns det en viktig sak, det ska vara kul att skjuta ihjäl dessa as, och du ska känna dig motiverad att rensa upp, ofta get bra fiende design oss detta, men i Bodycount känns det som man lika gärna kan skjuta magasin efter magasin mot en vägg, och få ut mer glädje av det, då fienderna i Bodycount är så förbannat generiska och tråkiga, men senare i spelet får man se nya fiender men dem är fan mer tråkiga än dem förra. Nej återigen har jag plöjt igenom ännu ett spel som jag bara bli förbannad på att tänka på. Så avslutar med detta, Bodycount är INTE en spirituell uppföljare till Black, Bodycount är ett jävla skit spel!

Betyg 4 / 10

Det var 6 år sedan ID Software släppte ut ett spel senast, och det var “ficklampe” spelet Doom 3, och vi har länge blivit retade av lite bilder på deras nästa spel vid namn Rage. Året är 2029 och en enorm astroid är på väg att träffa jorden, finns inget människorna kan göra åt saken, utan enda sättet att försöka överleva var att bygga s.k Arks som grävdes ner i marken där man blir nedfrusen i kryostais och sen hoppas att senare vakna upp till liv och försöka fortsätta sina liv trots denna katastrof.

Du börjar spelet med att du vaknar upp lite väl sent, lite mer än 100 år försent för att vara exakt och hela världen är ett post-apokalyptiskt helvete ( …den idén har vi “aldrig” sett förut ). Du kliver ur din Ark och blir snabbt hittad en ledaren av en liten by. Det visar sig sen att s.k “Ark Survivors” är eftertraktade men du hade turen att träffa på en vänlig själ som vill dig väl. Just här tar storyn slut känns det som, den vänliga själen vars röst görs av John Goodman skickar iväg dig på diverse uppdrag och när dessa är avklarad slussas du vidare till nästa stad. Detta är ett mönster som återupprepar sig hela tiden genom spelet, inte ens karaktären du spelar visar någon sorts form av mänsklighet och finns inga val du själv får göra, protagonisten skulle lika gärna kunna vara “The Doom Guy”. I dem städer du besöker träffar du på diverse människor med dem flesta är totalt ointressanta och glöms snabbt bort.

Lite senare får du reda på att en grupp som kallar sig “The Authority” har tagit makten och fungerar som en diktatur, du träffar på en rebell faktion som anser att du har vad som krävs för att stoppa dem och du är deras ända hopp ( Hmm, Resistance 3 vibb här ). Utan att få reda på varför slussas du iväg på fler uppdrag för att sen försöka sätta stopp på The Authority.

Rage är utan tvekan ett sjukt snyggt spel, och det flyter på nåt så otroligt bra ( här märker vi skillnaden mellan 30 och 60 bilder per sekund ), Men spel handlar inte bara om grafik, och det blir mer än påtagligt i Rage, Visst kontrollerna funkar, men meny systemet är förjävligt. Men där Rage verkligen faller totalt är själva storyn och upplevelsen. Det är nästan så att Rage mer känns som ett glorifierat tech-demo, och att ID Software bara ville visa upp sin nya grafikmotor id Tech 5. Visst att slänga in en liten race del i spelet var lite små kul till en början, för att sedan bara bli sjukt långtråkigt.

Jag hade höga förhoppningar på Rage, men blev faktiskt ruggit besviken på slutresultatet. Och Rage kan nog mycket väl ha nåt av spelhistoriens sämsta slut _någonsin_

Betyg 7/10 

Väntant är äntligen över! Från dagen jag fick se den första trailern från The Elder Scrolls V – Skyrim blev jag helt tokig, då vi äntligen få se drakar i Bethesdas otroliga värld, i Morrowind och Oblivion hoppades jag att få en glimt av dessa bevingade legender men bara hittat Mudcrabs och annat skit. Så när jag fick reda på att drakarnas återkomst i Tamriel var det som en speldröm besannats.

Det är tradition i Elderscrolls att du börjat ditt äventyr som en fånge, och det är samma sak här, du sitter på en vagn med andra brottslingar som är på väg att gå sitt öde till möte, och det dröjer inte långt förens du hoppat av vagnen då du får se en stackare bli avrättad genom att få huvudet avhugget, och nu är det din tur. Du blir nertryckt och precis när yxan ska göra sitt jobb blir staden attackerad av en drake, och med tanke på att alla trodde att drakar bara var legender så uppstår panik och du lyckas fly.

Vad som känns unikt med Skyrim är att du den här gången inte är en okänd person som kastas in i mitten av allt, den här gången har du ett öde och du är Dovahkiin, Dragonborn. Dragonborns har drakblod som rinner i dess ådror och kan drakarnas språk som kallas för Thu’um eller “Shouts” som används som attacker mot det som står i din väg.
Bethesda har även tagit bort konceptet med att välja klass i spelet, förr brukade det vara så att du i början av spelen fick välja om du skulle tex vara magiker eller krigare, och skulle du en bit in i spelet som magiker vilja testa att gå upp i nyllet mot fiender med ett enormt svärd fick du helt enkelt starta om från början med en annan klass, i Skyrim är bra på det du vill bli bra på. Använder du ofta 2-hands svärd så kommer du levla upp i just det, och ändrar du dig och vill fokusera på magi är det bara att börja göra det, visst du kommer vara usel på det i början, men till slut står du där och kastar eldbollar som en proffs.

Elder Scrolls spelen har alltid haft en enorm värld att upptäcka, och Skyrim är verkligen inget undantag, denna världsdel i Tamriel är enorm och vart du än beslutar att gå så kommer du alltid springa på nåt intressant. Själv brydde jag mig inte vidare mycket om själva huvudstoryn i spelet när jag började med Skyrim, jag fick reda på vart jag skulle gå för att fortsätta den, men såg ett enormt berg med en gigantiskt borg som lockade mitt intresse, jag besteg berget och sakta närmade mig borgen, för att bli mött av banditer som inte var vidare sugna på att plocka fram lite gevalia för att fira mitt oväntade besök. Jag grep tag i mitt svärd och 2 minuter senare står jag där med banditerna liggande på marken i sitt eget blod. Jag sökte igenom hela borgen och hittade lite ny rustning och ett nytt svärd, hade även gått upp i några levels här som jag spenderade på att få upp mina skills med svärd, heavy armor och smithing.

Så här höll jag på i ungefär 2 fulla dagar, gick omkring och letade efter grottor och förglömda skatter, men tills slut blev suget efter att ta reda på vad huvudstoryn för mig för stor, och efter tagit reda på att man kunde fortsätta spela trots huvudstoryn var avklarad begav jag mig till Whiterun för att börja min karriär som Dovahkiin.

Måste säga att Skyrim är ett otroligt vackert spel, och designen är klockren, är nästan så att man känner kylan i soffan när man står längst uppe på ett berg och en snöstorm drar in, visst finns det lite fula texturer lite här och var, men i slutändan att se vad Bethesda har lyckats av göra med denna modifierade version av grafikmotorn som användes i Oblivion är en fröjd för ögat. Bethesda har även lyckats öka på den s.k drawdistance som betyder hur långt bort du kan se, och herrejävlar vilken skillnad från Oblivion det är. Nu kan jag stå uppe på ett berg och titta ner på en stad som ligger långt bort och det ser otroligt ut.

Det är inte bara grafiken som är storslagen, ljudet i spelet sätter varje not rätt, och när man stöter på en drake som flyger omkring blir det genast pampig musik som får adrenalinet att koka. Men allt är tyvärr inte frid och fröjd när det kommer till Skyrim, jag känner att själv striderna kan bli lite väl långtråkiga, mycket kan nog bero på att jag valde att köra en sorts warrior klass, så blev en sjukt spammande av trigger knapparna när man skulle slåss, saknades en viss “finess” så att säga, men tänkte spela om spelet senare som magiker och sen en lite mer stealth klass. Men däremot blir striderna mot drakarna aldrig långtråkiga!

The Elderscrolls Skyrim är ett sånt där spel där du inte märker hur länge du har spelat förens du märker att morgonsolen börjar gå upp, och att det kanske är dags att få lite sömn, så att du kan återvända till Tamriel igen. Det kommer garanterat att komma massor av DLC och förhoppningsvis en riktig expansion till Skyrim, men frågan är om jag har hunnit göra allt spelet har att erbjuda innan dess. Men bara vi slipper…Horse Armor….    Bra jobbat Bethesda, jag är såld!

Betyg 10/10 

GoldenEye till Nintendo 64 var spelet som för mig satte order multiplayer på kartan, visst det fanns massa PC ute som erbjöd multiplayer över internet ( med tveksamt 56k modem ) men då jag inte ägde nån PC fick jag hålla mig till att spela på konsol. Året var 1997 när GoldenEye släpptes till Nintendo 64, och även då var det känt att spel som baserade sig på filmer alltid blev en katastrof, men ibland glider nåt igenom normen och det visade verkligen utvecklaren Rare med sin tolkning av filmen som hade släppts 2 år tidigare. Inte nog med att spelet hade ett otroligt bra singleplayer läge och visade att FPS spel verkligen kan fungera på konsol var det dess multiplayer som tog tag i våra själar. Upp till 4 personer kunde spela mot varann på samma TV, detta var nåt som lede till uttrycket “Screen watcher” att man tittade på sin motståndares spelare för att ta reda på var dem var. Man sa alltid “Nej jag tittar inte på din skärm” men innerst inne satt man där och ljög, för detta var något vi alla gjorde, och det vet ni 😛

Men nu är året 2011 och denna klassikern har fått sig en re-make och en HD variant av Wii spelet med samma namn till Xbox 360 och Playstation 3, och ni som hoppats på att trogen re-make av klassikern till Nintendo 64, gör er beredda att bli besvikna. Dum som jag är läste jag inte nåt eller kollade ett enda klipp om det här spelet innan jag plockade upp det, jag tänkte bara “Herrejävlar! GoldenEye i HD och upphottad grafik? ETT MÅSTE!”, men ack så fel jag hade. Det finns inte mycket som delar likheter mellan varken spelet eller filmen, visst finns det en liten hyllning till Nintendo 64 spelet i början av detta, tack vare en viss toalett scene. Men förutom karaktärer och storyn om GoldenEye vapnet så är allt nytt, och detta är verkligen inte för det bättre. Inte ens Pierce Brosnan fick vara med den här gången utav har istället blivit ersatt av Daniel Craig, och efter filmen Quantum of Solace ( som var en katastrof ) blir jag bara förbannad av att se honom.

Alla fräcka gadgets som Q försåg Bond med i GoldenEye har alla plockats bort och Bond har en jävla smartphone istället. Kort och gott känns inte detta som ett Bond spel, och absolut är det inte hyllning till klassikern. Det hade nog kunnat funka om vi aldrig hade sett eller spelar GoldenEye tidigare, men detta känns mer som ett hån till ett av spelindustrins viktigaste spel. Om vi bara kunde ha fått originalet i HD version hade alla våra drömmar blivit besannade, men istället fick vi detta skräpet. Men är du ung och aldrig upplevt spelet innan kan du nog få lite nöje från detta, men oss i den äldre generationen…Håll er borta!

Betyg 5/10 

Resistance – Fall of Men var en av lanserings titlark till Playstation 3 som hade sina ljusa stunder och blev starten för en otrolig uppföljare som lyfte serien till nya höjder, du kan läsa min text om Resistance 1 och 2 här.
Nu kommer en viss spoiler för Resistance 2, men lite svårt att skriva om en uppföljare som börjar där det föregångaren slutade. Nathan Hale, protagonisten i dem två första spelen är död, och gick sitt öde till möte av att Joseph Capelli satte en kula i skallen på Nathan Hale, detta var pga att Hale var sekunder ifrån att förvandlas till en Chimera.
Saker och ting ser inte bättre ut för mänskligheten och hotet från den utomjordiska Chimera har fått människor att fly dem stora städerna och för det mesta bosätta sig under marken i kolonier för att undvika en säker död.

Vi får den här gången spela som Joseph Capelli som lagt armen bakom sig för att fokusera på sin familj och dess överlevnad. Helt plöstligt dyker forskaren Malikov upp och förklarar att det finns ett torn i New York som måste förstöras, och utan nån anledning alls så kan bara Capelli ta hand om detta problemet, jag vet, it makes no sense. Capelli vill naturligtvis inte lämna sin fru och son bakom sig, men frugan gnäller tillträckligt och Capelli ger sig ut på en färd mot New York med Malikov.

På nåt sätt känns Resistance 3 lite som en sidoprojekt än Resistance 2, visst det kan vara kul att försöka ge sig på den här s.k “Lone Wolf” taktiken, men det funkar inte riktigt här, och att Capelli skulle kunna vara den enda personen som skulle kunna klara av det här uppdraget känns så otroligt dumt och omotiverat, det hade varit en sak om Capelli hade varit nån sorts version av Master Cheif eller ha några speciella förmågor som skulle ge han “the edge”, men han är bara en vanlig människa, som iofs haft träning och varit med i armen, men ändå känns det rätt….dumt.

Det första jag märker i Resistance 3 är det nya vapensystemet, där du kan få uppgraderingar till dina vapen ju mer du använder dem och då jag älskar att levla upp saker i spel blev detta snabbt något jag fokuserade mycket på, och det känns som att kontrollerna och vapnen slipats lite extra den här gången för dem flesta är otroligt roliga att använda, däremot har spelets granater tagit sig en smäll, då det finns många varianter att välja på slutade det ändå med att man knappt använd en enda granat under spelets gång, hade dem dock fått samma behandling med ett level system som skjutvapnen så hade det nog sett annorlunda ut.

Det är riktigt svårt att kunna bry som om storyn i Resistance 3 och med en huvudperson som känns tråkig och trött gör inte saken bättre, och det känns inte som att Insomniac Games lagt ner vidare mycket kärlek i del 3, men visst finns det visa ställen i spelet som är rätt imponerande med det håller inte i längden. Kort sagt känns Resistance 3 mer som en lång expansion än ett eget spel. Jag tror inte detta är slutet för serien i sin helhet, men är inte nästa Resistance spel en gigantiskt uppgradering så kan Insomniac Games sätta igång och börja gräva sin egen grav.

Betyg: 7/10 

När första Uncharted släpptes var det lite av en sleeper hit, som egentligen inte många brydde sig och skrek att det var en Tomb Raider kopia. Det var inte förens vi fick se det första ur Uncharted 2 : Among Thieves en enorm hype för spelserien satte igång. Jag hade själv inte ens en Playstation 3 vid det här laget, men följde slaviskt allt jag kunde hitta om Uncharted 2. Men 2009 släpptes äntligen uppföljaren och jag kunde inte hålle emot längre och plocka upp en bundle med en Playstation 3 och Uncharted 2, köpte naturligtvis första spelet också så jag kunde ha någon uppfattning om storyn och protagonisten Nathan Drake. Första spelet tyckte jag var lite sådär, men då jag älskar äventyrs spel körde jag igenom det för att snabbt kunna sätta igång med del 2. Och herrejävlar vilket spel! För mig blev det utan tvekan Game of The Year 2009, och hamnar bland dem bästa spel jag spelat, och även bland dem bästa “filmerna” jag sett.

Så det rådde inget tvivel om att mina förväntningar på Uncharted 3 : Drake’s Deception var sjukt höga, men var inte säker på att utvecklaren Naughty Dog skulle lyckas återigen, så jag höll mig borta från nästan all media och texter som fanns ute om spelet, jag ville ha min helt egna uppfattning och undvika spoilers.Men nu när jag sitter här och eftertexterna har rullat förbi kan jag äntligen pusta ut, Naughty Dog har även den här gången levererat en otrolig upplevelse som får dem flesta filmer och spel att se rätt “mjäkiga” ut. I början av spelet får vi spela som en snorvalps version av Nathan Drake där vi får reda på hur han mötte sin vapendragare och bästa vän Sully, kändes rätt uppfriskande att få lite back story till deras relation och vänskap, vi får även träffa på några gamla favoriter från dem tidigare delarna av spelet.

Den här gången är Drake ute efter att hitta den legendariska staden Ubar, öknens version av Atlantis, och att hans förfader Sir Francis Drake kanske hade hittat den med utav nån anledning valt att inte dokumentera detta, och detta får Nathan’s nyfikenhet att ta överhand.
Uncharted 3 – Drake’s Deception är inte ett lika stort lyft som del två i serien var, men ändå lyckas Naughty Dog få mig att sitta kvar i soffan, det är verkligen inte många spel nu förtiden som jag spelar från start till slut i en enda sittning, men precis som Uncharted 2 lyckas detta spelet att hålla mig fången hela tiden. En rätt stort minus är att spelet fokuserar bra mycket mer på skjutande den här gången, och visa av dessa striderna drar verkligen ut på tiden och det är nästan så man blir uttråkad. Men när jag väl får springa runt och upptäcka på egen hand är det ett absolut nöje att spela Uncharted 3 – Drake’s Deception.

Men nu får vi helt enkelt sitta och vänta på att Playstation 4 ska komma innan vi får återse Nathan Drake igen, för att Drake kommer tillbaka råder det inget tvivel om. Game of the year? Mycket troligt.

Betyg 9/10

När Batman – Arkham Asylum först utannonserades var jag en av dem som var otroligt skeptiskt mot spelet, med tanken att det skulle återigen vara en älskad superhjälte som i tredje person skulle bara vara en kassa ko till ett skit spel. Men herrejävlar vad fel jag hade, det visade sig att Batman – Arkham Asylum blev ett av mina absoluta favoritspel den här generationen, så mina tankar på uppföljaren Batman – Arkham City var minst sagt enorma!

Jag var till en början lite orolig då Arkham City går från att vara ett spel som utspelades sig på en mycket utsatt ö vid namn Arkham Island och där det fanns ett litet dårhus, till ett mer “open world” spel. Vi får nämligen den här gången leka runt i en avdelad sektion av Gotham City som fått namnet Arkham City. Visst det känns kul att få springa runt på dem öppna gatorna eller glida fram igenom luften som Batman, men på nåt sätt känns det inte “rätt” att få röra sig på en sån stor yta.

Till skillnad från Arkham Asylum startar den här gången Batman med många av sina prylar intakta efter några minuters spelare som Bruce Wayne, så spelet lider inte av det klassiska “Metroid Syndrom” där vi varje spel blir av med förmågor / prylar och får springa iväg och leta upp dem igen ( iofs tycker jag det är skitkul ).

Men något som jag absolut märker skillnad på i det här spelet är Batman, det känns som att han har blivit ett arrogant rövhål, då i princip i varje sekvens är han uppkäftig eller nedlåtande på dem stackars oskyldiga människorna som han räddar i spelet. Istället för en beskyddare känns han mer som en sur korrupt snut som är på tok för trött på sitt jobb… Detta är väldigt irriterande för mig måste jag säga.

Mycket av själva gameplayet hade inte ändrats mycket från den tidigare delen, förutom det uppenbara i form av en större värld att leka omkring i och att Batman har lite nya leksaker att leka med.

Den stora skurken den här gången är Dr. Strange som har lyckats klura ut att Bruce Wayne är Batman, men förutom han dyker skurkar så som Jokern, Penguin, Mr. Freeze och en mängd andra upp under äventyret. Det är en fröjd för öronen att Mark Hamill kom tillbaka för att ge Jokern hans klassiska röst, och naturligtvis Kevin Conroy som Batman, trots hans förbannat nedlåtande attityd.

Men med ett open world spel så betyder det som vanligt att det finns saker utspridda överallt runt Arkham City att plocka upp, och dem flesta är naturligtvis The Riddlers små troféer han har massproducerat och skickat loss, och naturligtvis finns det extra uppdrag utspridda så i slutendan är det otroligt svårt att försöka hålla sig till själva huvudstoryn.

Batman – Arkham City är sin helhet ett skitbra spel, och är en värdig uppföljare till Arkham Asylum, men på nåt sätt känns det som nåt saknas, och jag kan själv inte komma på vad det är. Bör du köpa Arkham City? Om du älskade förra spelet så kommer du garanterat ha otroligt roligt med detta.

Betyg 8 / 10

Jag minns när jag var en liten snorvalp för herrans massa år sedan och spelade på min NES och SNES, då var spelen verkligen utmanande och att se texten Game Over var nåt som till slut brändes in i näthinnan. Men nu är det cirka 25 år senare och tiderna och spelen har verkligen ändrats, kort och gott är dem på tok för simpla, i alla fall när det kommer till game play, men visst allt är inte helt åt helvete, istället för utmanande spel får vi bra mycket bättre stories. Jag har länge letat efter ett spel där när man äntligen tagit ner en boss och får den där klassiska adrenalin kicken av att man avklarat något, men förutom spel som World of Warcraft  har inget denna generation lyckats ge mig den här känslan och jag vet att jag inte är ensam om det.

Men nu, när denna konsol generationen börjar nå sitt slut finns det äntligen ett spel som bjudit mig på en rejäl utmaning och där jag sett texten “You Died” minst 100 gånger vid det här laget, och det spelet är Dark Souls. Spelet är en “uppföljare” till 2009 Demon Souls som släpptes till Playstation 3 och fick snabbt stämpeln som ett av de svåraste spelen någosin. Trots att jag ägt Demon Souls i snart 1 år har jag det fortfarande insplastat och ospelat, anledningen till detta?, brist på tid.

Men nu när Dark Souls släpptes satte jag mig med det direkt, det tog verkligen inte lång tid innan jag såg texten “You Died”, och detta pga en enormt stor demon som gjorde slarvsylta av min kropp och själ, det visade sig att jag nästan direkt sprang på spelets första boss och jag tänkte att jag kommer inte ha en chans mot det här aset, men 10 minuter senare låg kräket dött på backen, detta hade mycket med att göra med att jag fick hjälp från en annan spelare som hade lämnat en meddelande på golvet och gett mig en hint om hur jag ska gå överlevande ur striden.

Men nu står jag här, 50 timmar plus in i Dark Souls och känner mig lika vilse och förvirrad som jag gjorde när jag första gången stod öga mot öga framför mongo demonen, trots att jag vid det här laget är level 77 och mängder av bossar har besegrats. Detta är en del av Dark Souls charm, det spelar ingen roll hur långt du har avancerat, det finns alltid ett nytt område att gå till där du kommer bli ihjälslagen gång på gång, och även om du går tillbaka till ett tidigare område så kan du fortfarande åka på storstryk av hemskheterna som bosatt sig där. Stridsystemet är helt klockrent i Dark Souls och dör du så har det ofta att göra med att du klanta till det i mitten av en fight och gick på tok för aggressivt fram, men som sagt inte alltid, är det nåt som verkligen kan förstöra för en och ta en ut från uppleveslen så är det att Dark Souls mer än ofta lider utav extremt dålig framerate och kanbörjar lagga sjukt mycket, har vid flertal ställen dött pga detta då detta problemet har en tendens att hända när du slåss.

Nåt som verkligen slog mig med Dark Souls är dess design, jag har alltid varit en stor fantast av Dark Fantasy, och den designen på i princip allt i spelet är helt underbar, allt från gotiska kyrkor till skogar och vidriga grottor, och aldrig har jag sett snyggare drakar i nåt spel ( Skyrim, se upp ), men i princip alla fiender i spelet är välgjorda, och kan absolut skrämma livet ur en, framförallt spelets bossar.

Det är inte ofta ett spel får mig att helt glömma bort vad klockan är, och man märker att man kan ha sträckspelat i 7-8 timmar, och detta är verkligen ett bevis på hur bra Dark Souls verkligen är! Men spelet är nog inte för alla, har hört om att många yngre spelare har bytt in spelet, och ofta är förklaringen att det helt enkelt är för svårt, mycket av gnäller har varit att inte hälsan återhämtar sig, rätt tragiskt att folk ger upp så fort bara för att dem står framför en utmaning. Sen har vi dessa s.k “Rage Quits”, om du är en spelare som lätt blir förbannad när saker inte går din väg i spel är nog Dark Souls verkligen inte för dig, men kan du hålla temperamentet nere och ute efter en rejäl utmaning så rekommenderar jag helhjärtat Dark Souls.

Betyg 9/10 

Ibland är semester verkligen något otroligt, få chansen att släppa alla bekymmer och bara njuta av värmen och solen på långa vita sandstränder, gå längs det klarblåa vattnet och plocka upp snäckor och diverse tillhyggen för att slå in skallen på alla dessa underbara zombies som gör att för att slita ut dina tarmar och käka upp din hjärna…. Den här semestern tog allt en väldigt udda vändning…. Dead Island visades upp för flera år sedan för första gången men sen dess var det helt dött och man började undra om hela spelet blivit skrotat, men för några månader sen dök en trailer upp som startade en sån otrolig hype och inte minst en massa gnäll från överkänsliga människor, då i denna trailern fick vi se en liten flicka förvandlas till en zombie för att sen hoppa på och bita sin far, som i sin tur tog tag i ungjäveln och kasta ut henne genom ett fönster. Tydligen tror dessa människor som blev så otroligt upprörda att småbarn kommer klara sig helt undan zombie apokalypsen när den väl kommer, ( psst så är inte fallet. )


Att Dead Island är ett FPS spel som fokuserar på att du använder melee vapen blev jag först lite skeptiskt mot detta, visst det finns spel som har klarat av det förr men har dock alltid känts lite segt och oprecis, visst Dead Island lyckas inte heller till 100% och jag märkte själv att jag ofta missade slag med diverse tillhyggen. Vanliga skjutvapen finns dock i spelet men är inte lika kul att sätta en kula i skallen på en zombie som i full fart kommer springande mot dig när du kan dra upp en köttyxa och hugga huvudet av det odöda rövhålet. Nåt som jag först var väldigt imponerad av i Dead Island var att det ibland såg ut som ett fotografi, det kan vara riktigt snyggt på sina ställen, men jag vet inte vad utvecklaren tänkte när dem gjorde spelets skuggor, jag tror inte jag sett så här uselt gjorde skuggor under denna konsol generationen, lågupplöst och komprimerat så man kan tro att det är skuggor från ett PSone spel.

I grund och botten är Dead Island en sorts blandning mellan Left 4 Dead och Borderlands, då det är ett spel med 4 player co-op och med lätta RPG element så som att du kan gå upp i level, ha ett talangträd och till slut en massa loot att plocka på dig. Däremot nåt som Dead Island faller helt platt på är karaktärerna du kan välja, du har 4 olika val 2 kvinnor och 2 män, den ena mer generisk än den andra, vi har den svarta rapparen, den vita fotbolls spelare med tribal tatueringar, en f.d poliskvinna och en asiat som är expert på martial art….. Satt nästan och vänta på att läsa i kvinnornas bio att dem även är grymma på att laga mat… Nej tack jag hade bra hellre haft en karaktär som jag själv fick välja hur den skulle se ut. Sen har vi själva storyn som är otroligt svag, men iofs spelar vi inte ett zombie-slakt spel för att få oss en bra story.

Nu har jag inte testat att spela Dead Island i co-op men denna solo semestern var på sina ställen rätt rolig för att snabbt gå över till en segt och tråkigt quest-grindande, och jag kände inget vidare sug att återvända till Banoi när eftertexterna rullat förbi. Är du ute efter ett zombie spel rekommenderar jag att plocka upp det när du hittar det till ett billigt pris. Är jag är lite små negativ kan mycket väl ha att göra med att jag nog börjar tröttna på alla dessa zombie spel, och tvivlar på att jag kommer plocka upp ett nytt på ett bra tag, vi får väl se vad Resident Evil 6 kommer ha att erbjuda.

Betyg 7 / 10