Tagged: PSN

Nu har Playstation 4 varit ute i en vecka här i Europa, och jag har lagt ner många många timmar med maskinen. Med denna konsol generation gick jag över till Sony, det inte är mycket som tilltalar mig med Xbox One, då jag är ute efter en konsol som koncentrerar sig på själva spelen, och inte på allmän multimedia som Microsoft satsar på med Xbox One.

Jag gick till Webhallens butik i Göteborg och ställde mig i kö med ett gäng glada förväntansfulla gamers och försökte på nåt sätt få tiden att gå, själv var jag dum nog och klädde mig inte vidare varmt, men med podcasten [Nördigt] gick tiden trots allt lite fortare. Grabben först i kö hade bänkat sig klockan 19:00 på kvällen och själv kom jag vid 22 tiden, och trots det var jag 8’a. Att Webhallen inte skulle få in så många maskiner visste jag redan, och det var många som aldrig fick nåt mail att komma och hämta sin maskin, men märkte senare att kön sträckte sig bra långt bakom mig, jag kom nog vid rätt tidpunkt.

Jag var lite smått orolig att jag skulle få en defekt maskin ( blue light of death ), men väl hemma när allt var uppkopplat gick allt som det skulle, och uppdateringen av maskinvaran gick perfekt. Första jag gjorde var att pluppa i Call of Duty: Ghost och testa på multiplayern. Jag har alltid hatat kontrollen till Playstation 3 och var orolig att det skulle vara samma skitkontroll återigen, men efter några matcher av Team Deathmatch med min vapendragare Joakim ( JocPoc ) så kan jag utav tvekan säga att jag verkligen älskar den här kontrollen! Jag skulle faktiskt säga att den ligger bra bättre i handen än Xbox 360 kontrollen, och är nästan precis lika skön att hålla i som GameCube kontrollen.

Jag plockade upp 3 spel på releasen, Call of Duty: Ghost, Assassin’s Creed 4 – Black Flag och Killzone Shadow Fall, men har bara kört Call of Duty den här veckan, nosade lite på AC4 för att kolla hur bättre det ser ut på next gen än Xbox 360 versionen.

Jag kommer skriva lite extra om spelen i fråga i andra inlägg, så fokuserar mer på hårdvaran här. Är det nåt jag är lite smått irriterad över är hur segt det kan vara att skicka invites till folk över PSN, om jag tex spelar Call of Duty: Ghost så vill jag att genom en enkel knapptryckning kunna bjuda in hela mitt party till spelet, men istället måste en störande ruta dyka upp, och här måste jag välja att skicka inväg spel inbjudan, är väl inte hela världen, men känns lite onödigt helt enkelt.

Har redan gått över lite om Dual Shock 4 kontrollen, men är det nåt jag inte gillar är batteritiden, som är markant sämre än Dual Shock 3, så gjorde valet att köpa en extra kontroll dagen efter, så man alltid kan ha en laddad kontroll.

En annan sak jag inte gillar är headsetet man får med maskinen, det är en örsnäcka med en störande lite sladd, och ljudkvaliten är riktigt usel. Visst jag får väl vara glad att dem skicka med nåt överhuvudtaget, men när man få ett headset som är av samma kvalité av nåt du kan hitta på Statoil för 50:- blir man rätt besviken. 

Men nu efter en vecka så måste jag säga att jag är extremt nöjd med Playstation 4, inte haft några som helst strul med maskinen och nu är det bara att sitta och vänta på framtida titlar, några bör visas upp imorrn då det är dags för VGX ( fd Videogame Awards )

Välkommen till mitt hem Playstation 4!

När första Uncharted släpptes var det lite av en sleeper hit, som egentligen inte många brydde sig och skrek att det var en Tomb Raider kopia. Det var inte förens vi fick se det första ur Uncharted 2 : Among Thieves en enorm hype för spelserien satte igång. Jag hade själv inte ens en Playstation 3 vid det här laget, men följde slaviskt allt jag kunde hitta om Uncharted 2. Men 2009 släpptes äntligen uppföljaren och jag kunde inte hålle emot längre och plocka upp en bundle med en Playstation 3 och Uncharted 2, köpte naturligtvis första spelet också så jag kunde ha någon uppfattning om storyn och protagonisten Nathan Drake. Första spelet tyckte jag var lite sådär, men då jag älskar äventyrs spel körde jag igenom det för att snabbt kunna sätta igång med del 2. Och herrejävlar vilket spel! För mig blev det utan tvekan Game of The Year 2009, och hamnar bland dem bästa spel jag spelat, och även bland dem bästa “filmerna” jag sett.

Så det rådde inget tvivel om att mina förväntningar på Uncharted 3 : Drake’s Deception var sjukt höga, men var inte säker på att utvecklaren Naughty Dog skulle lyckas återigen, så jag höll mig borta från nästan all media och texter som fanns ute om spelet, jag ville ha min helt egna uppfattning och undvika spoilers.Men nu när jag sitter här och eftertexterna har rullat förbi kan jag äntligen pusta ut, Naughty Dog har även den här gången levererat en otrolig upplevelse som får dem flesta filmer och spel att se rätt “mjäkiga” ut. I början av spelet får vi spela som en snorvalps version av Nathan Drake där vi får reda på hur han mötte sin vapendragare och bästa vän Sully, kändes rätt uppfriskande att få lite back story till deras relation och vänskap, vi får även träffa på några gamla favoriter från dem tidigare delarna av spelet.

Den här gången är Drake ute efter att hitta den legendariska staden Ubar, öknens version av Atlantis, och att hans förfader Sir Francis Drake kanske hade hittat den med utav nån anledning valt att inte dokumentera detta, och detta får Nathan’s nyfikenhet att ta överhand.
Uncharted 3 – Drake’s Deception är inte ett lika stort lyft som del två i serien var, men ändå lyckas Naughty Dog få mig att sitta kvar i soffan, det är verkligen inte många spel nu förtiden som jag spelar från start till slut i en enda sittning, men precis som Uncharted 2 lyckas detta spelet att hålla mig fången hela tiden. En rätt stort minus är att spelet fokuserar bra mycket mer på skjutande den här gången, och visa av dessa striderna drar verkligen ut på tiden och det är nästan så man blir uttråkad. Men när jag väl får springa runt och upptäcka på egen hand är det ett absolut nöje att spela Uncharted 3 – Drake’s Deception.

Men nu får vi helt enkelt sitta och vänta på att Playstation 4 ska komma innan vi får återse Nathan Drake igen, för att Drake kommer tillbaka råder det inget tvivel om. Game of the year? Mycket troligt.

Betyg 9/10

När Crysis först släpptes till PC för några år sedan var det många som tappade hakan när dem såg grafiken som Crytek hade lyckats skapa, men när folk såg systemkraven som krävdes för att spela detta spelet på högsta upplösning och allt på max var det många som tvekade, det var så extremt att det knappt fanns datorer som klarade av det, och ville du att det skulle se bäst ut var du tvungen att lägga ut en ofantlig summa pengar på en ny dator. Då jag själv aldrig varit mycket av en PC spelare så satt jag alltid och hoppades att spelet skulle dyka upp på konsol, men efter år av att hoppas på det gav man upp.

Men det tändes ett ljus bland alla konsol spelare den dag Crysis 2 blev utannonserat att det inte bara skulle komma till PC utan även till Xbox 360 och Playstation 3. Visst Crysis 2 var en ruggit snyggt spel men själv tyckte jag att springa runt i New York kändes lite tråkigt, då vi i många spel innan har rört och omkring i just den där jävla staden.

Men för bara nån månad sen fick vi reda att det första Crysis skulle komma till Xbox 360 och Playstation 3 och inte som en “retail release” utan skulle dyka upp på Xbox Live och Playstation Network!

Nu är dagen äntligen här, idag släpptes äntligen Crysis på Xbox Live ( och jag gissar på att det dyker upp på PSN imorgon ). År av väntan att smyga omkring i en nanosuit på en tropisk ö är äntligen över. Det blir att sätta sig och spela direkt och jag återkommer men mina intryck när sluttexterna rullat förbi.

Det har nu gått 2 år sedan InFamous släpptes till Playstation 3 och när uppföljaren till succén var ett faktum var det många fans av Sucker Punch superhjälte spel som började se rött, det första vi fick se var en omdesign av protagonisten Cole MacGrath, detta var något utvecklaren tog till sig och gick tillbaka till grundkonceptet av Cole MacGrath, mycket bra val av Sucker Punch, och nu väntar väl alla på att Ninja Theory ska ge oss tillbaka den riktiga Dante i det nya Devil May Cry.

Det första spelet slutade med att man fick reda på att spelets antagonist vid namn Kessler  i själva verkar var en äldre Cole som åkt tillbaka i tiden för att spöa upp sig själv, enbart för att göra Cole starkare då ett extremt hot i framtiden decimerade allt som stod i dess väg, och Cole är den enda som kan göra nåt åt saken.

Lite förvånande startar InFamous 2 med att det här hotet s.k “The Beast” precis anländer och kort och gott spöar skiten ur Cole och i princip ödeläger staden Empire City. Cole med sina vapendragare Zeke och Kuo flyr den fördömda staden via båt och anländer till staden New Marais, en stad som man kan dra liknader till New Orleans, visst Empire City var en ruggit rolig sandlåda att spendera tid i men detta miljöbyte var välkommande. Nåt som man får ge Sucker Punch tummen upp för är att dem inte ändrat konceptet som var InFamous, utan istället för att ösa på med allt för nya grejer har dem fokuserat på att göra det som var bra bättre och tagit bort visa irriterande moment från det första spelet. Men visa saker som att spamma X knappen som en tok för att klättra upp för byggnader är dock kvar, men senare får Cole nya krafter som gör denna form av parkour bra mycket lättare.


Att spela som god eller ond var en stor del av InFamous och karma systemet är tillbaka återigen, där du genom antingen genom goda eller onda gärningar kan låsa upp olika förmågor för Cole, men till skillnad från första spelet då den bra mycket mer intressanta arsenalen låg på den onda sidan har nu i InFamous 2 den goda sidan fått sig en hel del fina uppgraderingar, och precis som i första spelet valde jag den goda sidan. Överallt i New Marais finns det uppdrag som kan öka på din karma, stoppa nån från att bli rånad för att få goda poäng eller spöa upp gatuartister för att få motsatt effekt.

Den här gången har Cole även två stycken side-kicks med superkrafter som har sina egna uppdrag där det är rejäla karma skillnader, vi har Kuo som agerar som en “ljusa sidan” och Nix som representerar den “onda sidan”. Kuo föll jag för direkt, men när det kommer till Nix, trots att man kan sympatisera med hennes motiv så är hennes sätt att gå tillväga väldigt extrema. Även Zeke, Cole bästa vän som i det första spelet högg Cole i ryggen för att han skulle få egna superkrafter är tillbaka och gör i princip allt för att få Cole att lita på han igen, och ger Cole hans primära melee vapen “The Amp” som är en stor version av en stämgaffel som fokuserar Cole’s elektriska kraft och levererar enorma träffar.
Jag må har hatat Zeke i första spelet men i denna uppföljaren börjar man gilla han mer och mer desto långre in i spelet man kommer.

 

Finderna har även fått sig något av en facelift i InFamous 2, istället för re-skinnade fiender från ettan så det första man stötter på är förbannade rednecks som verkligen inte uppskattar Cole närvarande, i New Marais är Cole mer känd som “The Demon From Empire City” och dessa rednecks fylls av propaganda utav dess ledare Joseph Betrand, som är en väldigt unik karaktär som det är väldigt lätt att hata så fort man ser honom, han hatar dessa Conduits ( dvs människor som fått superkrafter ) och leder krig mot dem, det är väldigt lätt att dra kopplingar till vad som händer i X-Men filmerna där folk med förmågor ses som oheliga missfoster som inte borde få existera. Så Cole har inte bara The Beast som i frist tempo demolerar allt i sin väg längst kusten och är på väg rakt på New Marais. Förutom vanliga människor dyker även en massa monsters upp vid namn “The Corrupted” och dessa ser ut som en blandning av “mongo vampyrerna” från Blade II med en hint av Necromorphs från Dead Space serien, men det finns även monster som är stora som hus som kräver lite mer taktik att ta ner än att bara sikta och skjuta.

Nu när InFamous 2 är avklarat så lämnar det en sjukt stor mersmak i munnen, och Sucker Punch har lagt in ett sätt för fansen att skapa egna banor och storys som doftar lite av Little Big Planet konceptet, detta lär hålla InFamous 2 färskt ett bra tag framöver, men jag längtar redan efter InFamous 3….Om det kommer dvs.

Älskar du sandbox spel med superhjälte action rekommenderar jag InFamous 2 varmt, du kommer garanterat inte att bli besviken! Bra jobbat Sucker Punch, så här ska en uppföljare göras!

Då är E3 2011 avklarat för detta året, och nu har vi fått reda på att den 5’e Juni 2012 är det återigen dags att kasta blicken över till LA för E3, men tänkte dra en liten re-cap av lite det Sony och Nintendo visade upp under sina presskonferenser. Skulle egentligen haft detta inlägget skrivet för några dagar sen men IRL och planering för Metal Town 2011 käkade upp all tid.

Då Microsoft inte hade mycket som intresserade mig förutom 2 nya Halo spel trodde jag det skulle bli en lätt match för Sony att sopa banan med Microsoft, men ack så fel jag hade, visst NGP eller som den nu heter PS Vita ( skit namn btw ) tog upp mycket av Sonys presskonferens och måste säga att jag är rätt imponerad av konsolen och efter sett gameplay av Uncharted: Golden Abyss till det bärbara monstret var jag helt såld, det som jag oroade mig mest för var när dem skulle utannonsera priset på PS Vita då jag hade förväntat mig att den skulle bli sinnesjukt dyr, men priset kommer bli 249 dollar för Wifi versionen ( 299 dollar för 3G+Wifi versionen ), och det är fan inte illa pinkat! Fick mig dock ett skratt när Sony säger att för 3G versionen har dem slutit upp med AT&T som ska vara abonnemanget för PS Vita i staterna, detta är samma företag som Apple droppa pga usel service och täckning, man märkte även chocken och hånskratten från publiken på E3 när detta kom upp. Men jag skiter fullt i 3G då trots det är en bärbar kommer jag inte bära med mig den överallt, den platsen har min 3DS istället.

Uncharted 3: Drake’s Deception visades naturligtvis upp och spelet ser sjukt läckert ut, den här gången fick vi se Drake på en kryssingsbåt som hamnat mitt i en storm, väldigt imponerande vatteneffekter fick vi se och lite “generic shooting” men det är förväntat av en Uncharted titel, vi fick även ett release datum för titeln och ser ut som att vi får både Skyrim och Uncharted 3 under samma vecka i November, så dags att spara ihop lite cash redan nu. Jack Tretton började dock det hela med att be om ursäkt för alla problem Sony har haft med PSN pga hackattacken, och med glimten i ögat sa han “Varsågod” till alla bloggare och skrivbenter i media, “ni fick nåt att skriva om”, men blev lite besviken att vi inte fick se Kevin Butler i år dock 🙁

Att Sony gillar att släppa HD versioner till PS3 av PSP titlar är inget nytt, och nu kommer det även en God of War: Origins collection, som kommer vara högupplösta versioner av spelen Chains of Olympus & Ghost of Sparta, detta är nåt jag gillar då jag aldrig ägt en PSP så har jag inte haft chansen att testa dem här spelen. HD versionerna av Ico & Shadow of the Colossus ska släppas i September fick vi också veta, om detta gäller i Europa nämdes ej.

Resistance 3 visade återigen upp, men den här gången med Move stöd, Vi fick reda på att det kommer en släppas en move bundle med Resistance 3, och i den igår även en sorts “Sharpshooter” grej som ser ut som ett vapen, i denna pluppar du ner din Move kontroll i och ja…skjuter på TV. Vi har sett samma grej tidigare med spelet Socom 4, mindre intressant för mig dock.

SLy 4 – Thieves in Time är äntligen efter en massa smygreklam lite här och där ( inte minst i inFamous 2 ) äntligen en verklighet! I 2012 får vi se vad Sly har att erbjuda oss på PS3, ett spel jag själv ser fram emot enormt mycket.

Sony gnällde som vanligt om 3D hit och dit, och blev rätt snabbt långtråkigt, den dagen då Sony erbjuder oss 3D utan att man måste sätta på sig en glasögonen lyssnar jag gärna, men tills dess intresserar det mig inte det minsta.

Under några dagar hade det gått rykten om att God of War 4 skulle visas upp, och efter Microsoft hade visat upp inte bara 1 utan 2 stycken Halo spel var det många som satt som på nålar i slutet av Sony presskonferense, vad skulle dem avsluta med? Svaret blev inget, Jack Tretton tackade för sig och klev ner från scenen och det var över, jag liksom många andra var besvikna, och återigen lyste The Last Guardian med sin frånvaro…. så tyvärr lyckades inte Sony slå Microsoft, men dem var inte sämre för den delen, båda var lika mediokra.

 

Till sista var det Nintendos tur att kliva upp på scenen, och med vetskapen att dem skulle visa upp Nintendo Wii’s uppföljare för hypen maxad. Hela eventet började med att en orkester spelade upp klassiska låtar ut Zelda spelen och på skärmen fick vi se ett montage av alla Zelda spelen, detta var iofs lämpligt då Link och Zelda firade 25 år, men det här montaget höll verkligen i sig och till slut ville man bara att det skulle ta slut, och detta säger jag även då jag är en enorm fan av Zelda spelen.

Efter vi fått se en massa 3DS spel vi redan visste var på väg fick vi se det första ur Super Mario 3DS, det bästa sättet jag kan beskriva det är ett Super Mario 64 i 3D form, och naturligtvis tog barnet i mig över och jag log som en jävla dåre under filmklippen. Vi fick även höra lite mer om 3DS Store, men för oss som hade förväntat oss att se spel som Final Fantasy VI och Super Metroid nedladdningsbara blev besvikna, istället fick vi veta att GBC spelet Links Awakening kommer, visst det är ett bra spel, men kunde inte Nintendo visat oss spel från SNES eran? Släpp spel så som A Link to the Past, Super Metroid, Breath of Fire II, Terranigma, Illusions of Gaia m.m och 3DS kommer bli min mest spelade konsol!.

Men sen var det äntligen dags, Nintendo visade upp deras nya konsol! Och namnet är…… Wii U… Seriöst Nintendo? Visst Wii är ett sjukt stort varumärke och soccer moms lär väl stå i kö när denna maskinen släpps, men det där namnet rullar inte av tungan vidare bra. Vi fick tyvärr dock inte se mycket av själva konsolen, utan det var mer fokus på kontrollen till maskinen som bäst kan beskrivas som en tablet mest lik en iPad. Maskinen kommer tydligen vara rätt kraftfull och för första gången på mycket länge fick Nintendo tredjeparts tillverkare att göra spel till maskinen. Fick fick se titlar som Darksiders 2, Ninja Gaiden 3 ( ! ), Batman – Arkham City, Ghost Recon Online, Assassin’s Creed är bara några av dem spelen vi kommer se på Wii U, Men vi dagen efter veta att dem trailers Nintendo visade upp av dessa titlar inte var från Wii U versionerna, utan detta var in-game från PS3 & Xbox 360 versionerna….Va fan Nintendo? Det är ju ett sätt att skjuta sig i foten.

Men som sagt var det mest fokus på den nya kontrollen, men vi såg även att Wiimotes kommer användas, och då inte bara eftersom Wii spel kommer funka på Wii U ( Gamecube spel kommer ej funka ) men har en känsla att dessa remotes kommer vara en stor del av Wii U och inte bara för folk som vill spela sina gamla Wii titlar, Visst konsolen är äntligen i HD, men tyvärr kommer inte gamla Wii spel skalas upp så har du en HDTV får du helt enkelt stå ut med att Twilight Princess kommer fortsätta att se förjävligt ut. Men kommer jag skaffa en Wii U? Utan tvekan! Men det var ett spel som fick mig att gå i taket, ÄNTLIGEN får vi ett Mario Party 9 till Wii! Bästa party spelet någonsin ( så länge alkohol är med i bilden )

 

Så vem vann E3 utan dessa 3 giganter, ska sanning fram tycker jag att alla hamna på en delad 2’a plats om ens det, bättre lycka nästa år

 

 

Det var längesen jag yttrat så otroligt många svårdomar över ett spel, men utvecklaren Insomniac visste precis hur man gör en Göteborgare förbannad med sitt spel Resistance – Fall of Men. Jag får iofs ha översikt med att spelet i fråga var en av release titlarna till Playstation 3 och under den tiden skrek folk om hur svårt det var att göra spel till Sonys maskin. Sjävla storyn var faktiskt lite intressant, utomjordingar som hejar runt och tack vare detta hände aldrig andra världskriget, men tydligen ska man få mer bakgrunds story från en Resistance bok, men jag hade inte precis lust att dra mig igenom en hel novel bara för att fatta till fullo vad som händer i första delen i en spelserie.

Till skillnad från Killzone 1 så kändes kontrollerna inte förjävliga för en gångs skull, detta kan troligen bero på att nu är jag van vid att spela FPS spel med Dual Shock eller så är det så simpelt att Insomniac visste vad dem gjorde, men något som dock fattades var en sprintknapp så man fick alltid röra sig i Nathan Hales samma takt genom hela spelet.
Det som gjorde mig så sjukt förbannad var för det mesta AI’n i spelet, jag är dock den sista som skulle klaga pga bra AI, men när Chimera som fienderna heter alltid verkar veta vart man befinner sig trots att det inte finns nån chans att dem skulle kunna veta vilket håll jag kommer från, säg att du kommer runt ett hörn och precis när du ska se vad fiender befinner sig har asen redan dragit iväg några salvor precis där du kommer titta så dem får i princip alltid in första träffen. Detta hade jag inte brytt mig så mycket om man hade hälsa så återhämtar sig efter en stund så som i Halo eller Call of Duty, detta inslaget finns till en viss del i Resistance men du har ändå alltid 4 rutor av hälsa och det ända sättet att återhämta sig är att plocka upp glasburkar med piss…. I alla fall är det så det ser ut som. Detta är nåt som drar ned tempot otroligt då du efter varje strid måste springa runt och leta överallt för att hissa dessa pissburkar.

Men efter ha genomlidit Resistance – Fall of Man efter många dagar uppehåll och raseriutbrott fick jag äntligen se slutsekvensen och det var dags att köra igång med uppföljaren, Resistance 2.

Om jag skulle beskriva skillnaden mellan Resistance 1 och 2 så är ettan i princip känslan av att får i sig en munfull av 2 veckors gammal mjölk medans Resistance 2 är färskpressad apelsinjuice, kort och gott är det dag och natt mellan dessa 2 spelen. Allt i spelet är bättre, kontrollen, ljudet och själva känslan av att jorden är under attack, detta är något få spel lyckas med inte ens Bungie med deras Halo serie lyckas med bedriften av att ge känslan att en planet är under attack. Vi får återigen följa protagonisten från första spelet Nathan Hale och den här gången har han fått en personlighet då i första spelet kunde man sortera in han i “Quiet Bald Space Marine”. Den här gången hade Insomniac lagt in en sprintknapp och tack gode gud har dem infört hälsa som återhämtar sig och man slipper nu springa runt som en dåre i jakt på dessa förbannade pissburkar! Nåt som Insomniac lyckas sjukt bra med i Resistance 2 är dessa s.k “Shit! Shit! Fuck! Fuck! Moments”, då man drivs vidare av ren panik, detta blir sjukt påtagligt när horder av hybrid Chimera i hög fart rushar mot dig, Inte ens Valve med deras Left 4 Dead har lyckats med detta. Tyvärr slutade Resistance 2 men en sjuk cliffhanger, så nu får jag vänta till September i år till Resistance 3 släpps.

Har även hört att Resistance 2 ska ha ett sjukt bra multiplayer läge, men nu när Sony har sagt att vi kommer inte se PSN förens 31’e Maj så har jag inte kunnat testa den delen av spelet. Resistance 2 rekommenderas varmt!

Efter jagat runt på nätet efter info om vad storyn i Killzone universumet gav jag snabbt upp efter jag snabbt läste igenom en Killzone wiki sida och drabbades snabbt av information overload och bestämde mig för att totalt skita i själva storyn och tryckte in Killzone 2 i min Playstation 3. Jag har aldrig gillat Dual Shock kontrollen när det kommer till first person shooters, själva layouten på kontrollen känns helt fel och här förstår jag att folks gnäll om att “FPS ska vara på datorer”, men då jag inte har några som helst problem när det kommer till Xbox 360’s kontroll då dess layout är otroligt bra för denna sortens spel, men jag har inget val då jag verkligen ville spela Killzone 2. Efter introt och jag fick äntligen kontrollen över protagonisten Sev så satt jag och undra om jag precis innan hade dragit i mig ett par shots och några stora starka för med kontrollen kände jag mig “berusad” allt gick segt och kändes helt enkelt fel, visst är detta en lärokurva men dock väldigt frustrerande, men sen cirka 1 timme senare in i spelet hade jag vant mig vid kontrollen med kände fortfarande av “fylle effekten”.

Trots problemen jag hade med kontrollen tog det inte lång tid förens jag vart helt förälskad i Killzone 2, fienderna kändes mer levande och man jämnför med spel så som Halo eller Call of Duty där Covenants eller ryssar/tyskar/icke amerikaner känns som själlösa “meatbags“, medans Helghast soldater verkar kunna tänka och planera. Även omgivningen var en fröjd för ögat även om färgpaletten i Killzone 2 är lite väl åt det grå/svarta hållet, men Helgan är för det mesta en industri planet så man kan ju inte förvänta sig gröna ängar eller djupa regnskogar.

Guerilla har även lyckats göra fiender jag verkligen vill skjuta ihjäl, och man ser rätt snabbt likheterna mellan Helghast och Hitlers tredje rike så  det kändes “naturligt” att avlossa salva efter salva mot dessa rödögda bastarder. Men även på den allierade sidan lyckades Guerilla skapa karaktärer som kändes mer mänskliga och framförallt karaktären man spelar som vid namn Tomas “SevSevchenko, den person som jag däremot inte kunde stå ut med är Sev’s polare Rico, som bäst kan beskrivas som Killzones version av Gears of Wars Cole Train dvs en skrikande jobbig jävel som måste skrika “Hell ye” minst 10 gånger under en konversation.

Jag kom till slutet av Killzone 2 och stod öga mot öga mot spelets sista boss vid namn Radec, jag har tidigare läst om spelares frustrationer och hat emot denna del av spelet då tydligen ska han vara förbannat svår att ha ihjäl, detta är dock nåt som jag slapp tack vare en glitch eller bugg då i rummet där man slåss mot Radec brinner det lite här och var och på nåt sätt lyckades jag knuffa in Radec in i elden och detta fick honom att börja brinna, även om aset höll på att teleportera sig och bli osynlig hela tiden så brann snubben fortfarande så jag kunna bränna av magasin efter magasin på Radec, och då han även tog skada av elden var fighten över efter cirka 20 sekunder. Har en känsla att detta räddade mig från cirka 30 minuters frustration av att dö om och om igen. Med Radec död fanns det ingen som stod mellan mig och ledaren av Helgan, Visari.

Efter all hans propagande och sjuka grejer det här aset hade gjort såg jag fram emot att sätta en kula i pannan på svinet, men under en cutscene där man blir beordrad att sätta Visari under arrest blev Rico lite väl förbannad och skjuter ihjäl Visari rakt framför ögonen på mig. WTF?! Snubben jag har jagat efter i hela spelet blir knockad av tronen av min jävla AI polare?!…..Rico ditt rövhål… Men för storyberättande funkar det väl, men kändes som att jag blev bestulen av “The Big Conclusion“.

Direkt efter Killzone 2 vart avklarat sprang jag ut i köket för att sätta på mer kaffe och sätta mig med den tredje delen, och herrejävlar vilken skillnad det var att spela Killzone 3! Även om Dual Shock kontrollen känns gravt handikappad i FPS spel hade Guerilla på något sätt fått den att funka i Killzone 3. Borta var den eviga fyllekänslan och kändes mer som jag druckit några liter kaffe ( vilket jag IRL vid det här laget troligen gjort ) och vart lite små “speedad“. Allt flöt på och kändes snabbare, istället för att bråka med kontrollen när man skulle precisions sikta blåste jag av skalle efter skalle i Killzone 3.
Detta kändes verkligen som är värdig uppföljare och var inte samma spel med nån ny funktion ( Tittar på er här Halo / Call of Duty ) och allt är större och snyggare. Killzone 2 tog mig 3 dagar att klara av då jag spelade lite då och då, med drog igenom hela Killzone 3 i en och samma sittning, om spelet är kortare än 2’an vet jag faktiskt inte och bryr mig inte det minsta, Killzone 3 bjöd mig på en actionpackad resa som höll mig fast under en hel dag och det är verkligen inte många spel som lyckas att få mig att göra detta ( senaste var Metal Gear Solid 3: Snake Eater )
Jag hade verkligen velat testa Killzone 3 multiplayer, men tack vare Sony’s massiva PSN fail kunde jag tyvärr inte testa det… Lyckat återigen Sony.

Ska inte gå in så värst mycket på storyn och slutet då Killzone 3 är fortfarande ett relativt nytt spel och vill inte spoila något för er läsare, allt jag kan säga är att jag hoppas på att höra nåt om Killzone 4 på detta årets E3 mässa som hålls om knappa månaden. För Killzone 4 är ett spel jag garanterat kommer köpa dag 1.

 

Äntligen fick min Playstation 3 lite kärlek, efter man fått bort cirka 2 CM damm från konsolen och lekt med inställningar visade sig att maskinen överlevt flytten. Visst kunde jag nog ha valt en bättre tid att köra på PS3’an efter Sony “lilla” fiasko med Playstation Network kunde jag inte kolla vad för nya fancy grejer har släppts. Men som sagt var jag enbart ute efter att lira InFamous.

Jag minns tiden då InFamous var ett helt nytt spel, samtidigt kom ett annat lir vid namn Prototype som även det hade en stor stad att röra sig i och man hade superkrafter. Dessa var det enda spelen hade gemensamt men ändå skulle spelen jämnföras sida vid sida och fanboys på båda sidorna kastade sina virtuella gatustenar och skrek sig fördärvade. För mig blev valet då Prototype då jag vid den här tiden inte ens ägde en Playstation 3 och Prototype var ett multiplatforms spel, men nu några år senare om jag blir tvungen att välja medan dessa 2 spel blir valet helt klart InFamous.

När det kommer till dessa free roam spel ska _alltid_ utvecklaren kasta in samlarobjekt som ökar dina krafter, visst i Assassin’s Creed 2 blev jag fast i att samla fjädrar men då fanns det bara 100 att samla in, men i InFamous finns det 350 Blast Shards och samla in….
Nej tack SuckerPunch, ni kan ta era blast shards och säkert den trophyn som man får vid slutet och köra upp den där solen inte skiner.

Men däremot vad jag fann lockande var spelet sidouppdrag som delas ut av civila människor i staden, dock när det kommer till dessa otroligt störande och frustrerande uppdrag där man ska under tidspress ska sig till olika punkter blev jag rätt förbannad. Men i slutändan drog jag 100% på alla sidouppdrag.
InFamous har ett moralsystem ( vilket spel har inte detta nuförtiden? ) och precis som vanligt valde jag den goda sidan då jag är så förbannat jävla trevlig, och Cole som man spelar får unika goda / onda krafter och efter jag kollade in lite filmer på YouTube märker jag att går man den onda vägen får man bra mycket roligare förmågor att leka med.

Men tiden jag spenderade med InFamous var för det mesta positiv och är det nåt man kan klaga på så är det bristen på bossar ( 3 under hela spelet är på tok för lågt ) sen är väl själva storyn lite…meh för att beskriva det i ord. Dock precis i slutet blir storyn sjukt intressant men några sekunder senare får man se eftertexterna, men det fick mig att lägga min beställning på InFamous 2 direkt och som tur är släpps detta spelet i Juni, så väntan att återvända till Empire City blir inte så värst lång.

Då jag skaffade min Playstation 3 när den slimmade versionen kom ut så är det många spel man har missat, men sen jag införskaffade mig konsolen är det bara Uncharted I & II, God of War I-III, Heavy Rain och Metal Gear Solid 4 jag har spelat. Men igår när jag satt i soffan och kollade igenom spelhyllan och försökte komma på vad jag skulle spela så lämnade jag helt Xbox 360 hyllan, trots att 360 är min s.k “main konsol” och tittade på vilka Playstation 3 spel jag inte spelat än, och hittade ett spel jag velat dra igenom ett bra tag nu och det spelet är InFamous.

Var lite smått osäker på om jag ens skulle få igång min Playstation 3 då jag inte ens tryckt på power knappen jag jag flyttade till min nya lägenhet i Januari, men efter jag pillar runt i alla settings på min receiver och inne på PS3’an fick jag äntligen igång HDMI ljudet. Men nu är PS3’an helt uppdaterade med senaste mjukvaran och det är dags att sprätta upp plasten på min kopia av InFamous så nu väntar jag bara på att kaffet ska bryggas klart sen är det dags att hoppa in, återkommer när spelet är avklarat.

Livet i rymden har bevisat sig att vara riktigt förjävligt om man tittar på dem filmer och spel som utspelats sig långt utanför våran galax, och det är inte annorlunda i Team 17 senaste spel Alien Breed 2 – Assault. Efter att utomjordingar krashat rakt in i ditt skepp tar det inte lång tid att förstå att dem elaka krabaterna vill döda och käka upp dig och dina medresenärer. Det är upp till dig som Conrad att ta hand om problemet, att få igång skeppet och att utrota allt icke mänskligt i din väg. Conrad som naturligtvis är den stereotypa “bald spacemarine” och sätter gärna igång att börja tömma magasin efter magasin på dessa utomjordingar som skulle kunna vara plocka ur filmer som Alien & Starship Troopers.

Alien Breed 2: Assault är ett klassiskt shot em up i ett “topdown” perspektiv, ni som spelat spel som Zombie Apocalyspe eller Smash TV vet ungefär vad ni har att vänta er, Men istället för att vara låst till ett enda område har Conrad tillgång till hela skeppet. Spelet drivs av epiks motor Unreal Engine 3 och detta är något som på både gott och ont syns, visst spelet ser riktigt bra ut, men så fort någon utvecklade ska använda sig av unreal motorn så väljer dem nästan alltid en svart/grå färgpalett, och sprider ut röda och gröna lysande lampor lite här och var ( se Gears of War ). Men trots detta är spelet för det mesta en fröjd för ögat och ibland har man svårt att inse att det är ett Xbox Live Arcade spel man sitter med.

Vad vore ett shot em up utan ett gäng vapen att ge dina fiender en extreme makeover från sur och förbannad utomjordisk varelse till en smetig röra? Tyvärr finner vi inte några vapen som verkligen känns unika utan i arsenalen finner vi en pistol som fungerar som ett back-up vapen som aldrig får slut på ammo, sen har vi Assault Rifle, Shotgun, Flamethrower, Rocket Launcher och sist med inte minst har vi en sorts minigun som är en exakt kopia av “Smart-gun” från Alien filmerna. Conrad kan även använda sig av sub vapen så som flashbangs och vanliga granater.

Till skillnad från dem flesta shot em ups så är Alien Breed 2: Assault lite mer åt survival horror hållet, det blir till att planera sina attacker då ammo och hälsa inte är något man springer på ofta, och att gå in i en strid med ett rum av fiender med hälsan som blinkar rött och ett halvt magasin i sitt vapen brukar resultera i ond bråd död. I och med detta så får man lite Dead Space / Resident Evil vibbar från Alien Breed 2: Assault.
Förutom sjävla story delen finns det även ett survival läge där man går igenom våg efter våg av fiender, ett co-op läge för upp till 2 spelare över Xbox Live.

Summering: Är du ute efter ett action spel från den “gamla sci-fi” skolan och är sugen på lite alien slakt rekommenderar jag Alien Breed 2: Assault, Dock får du stå ut med riktigt usel och skrattretande voice acting, men på nått sätt har den något av en b-films charm, men rekommenderar att man splittar upp sin speltid med denna titeln, för långkör man blir man lätt uttråkad, men spelat är klart värt att spela för en nostalgi tripp.

Betyg: 8/10