Tagged: Pile of Shame

När folk frågar mig vilka mina bästa spelminnen är, så finns den en gemensam faktor, 8/10 fall så har det med Nintendo att göra. Men tyvärr har jag latat mig otroligt mycket när det kommer till spel, kommer ju alltid nåt nytt och är det nåt företag som fallit i glömskan för mig så är det Nintendo. Men när jag skrev mitt förra inlägg om vad jag ser fram emot 2015 och kom till Zelda för Wii U väcktes nåt i mig, kärleken till Ninendo.

Jag har alltid älskar Zelda serien, och markerat min kropp med Triforce på ryggen för att visa min kärlek till serien. Men känner mig samtidigt som en hycklare då trots att jag äger dem flesta Zelda titlarna har jag inte spelet igenom dem som släpptes efter 2000. Men nu är det fan dags att ta mig i kragen och kasta min in i Links värld!

Som ni ser nedan så är detta dessa spel jag ska beta av, A Link Between World finns inte med på listan då jag slaviskt spelade igenom hela äventyret på release.

Först ut kommer att bli The Legend of Zelda – Twilight Princess. Har bara testat cirka 10 minuter av det på Gamecube när min barndomvän Jakob skaffade det. Köpte det på release när det väl kom till Wii men då jag är lite av en grafikhora såg det förjävligt ut med komponent kabel. Men nu med Wii U och dess HDMI är dem problem jag hade förr bortblåsa. Näfan, dags att sätta igång!

Jag vet att jag inte skrivit något på bloggen på ett bra tag, det har varit mycket IRL, sen kom jag fram till att skriva om exakt varenda spel jag spelar och sätta betyg tog lite för mycket tid, så skriver jag från och med nu en recension så är det för jag antingen älskar spelet eller hatar det. Just med detta kommer det bli bra mycket lättare att ta mig igenom min “pile of shame”, som precis senast klarade jag av Saw och Saw 2 : Flesh & Blood…. Kan ju säga att jag spelat sämre spel, men vidare bra var dem verkligen inte.

 

Däremot planerar jag en recension av spelet Secret Service som jag fick låna av min kusin, då han verkligen ville att jag skulle recensera det, så denna recension dyker upp på måndag då spelet redan är avklarat.

Men sen kommer ett visst spel släppas natten mellan måndag och tisdag, nämligen Diablo 3, detta är ett spel jag väntat i så många år på, och jag har kastat mig in i varenda dungeon crawler jag kunde hitta för att stilla suget, men nu är det snart äntligen här, och efter har spöat skiten ur Skeleton King i den öppna betan sisådär 15 gånger är jag otroligt sugen på att gå vidare i Diablo 3.

I vanlig ordning när det kommer till stora releaser så kommer Webhallen ha nattöppet på sina butiker, så jag kommer absolut stå och köa fram tills midnatt vid Göteborgs butiken på Ekelundsgatan.

Men det är som sagt fortfarande Lördag, och jag har en känsla att timmarna kommer gå otroligt segt tills jag får slakta mig fram i Sanctuary, så tills dess ska jag sätta mig med spelet Blades of Time till Xbox 360, förväntar mig inget mirakel här då spelet sågas vid fotknölarna av vår favorit podcast RadioGamer.

 

Då jag nu är i full fart med att bränna igenom min pile of shame så blev det senaste spelet Bodycount, det som tydligen ska vara den “spirituella uppföljaren” till röjar liret Black. Jag gillade verkligen Black när det begav sig, så suget för Bodycount var rätt stort…  Jag kan köpa det här att Bodycount är en spirituell uppföljare, men fan inte till Black, snarare ger det samma kräkframkallande känsla som Perfect Dark Zero gav mig.

Tydligen ska det finnas nån sorts story jag ska bry mig om i Bodycount, nåt om 2 stora privat ägda militärer som “löser problem”. Mer än så orkade jag faktiskt inte bry mig om, och precis som Master Chief har Cortana har protagonisten här ( har han ens ett namn? ) en brud som skriker order via headset. Jag märker senare in i spelet att jag ska tydligen bry mig om denna kvinna som jag inte ens sett, utan bara hört skrika order, något som jag ifrågasatte rätt hårt.

Det absolut största problemet med Bodycount, eller nja, det mesta är ren katastrof, men dock är kontrollen otroligt seg, och för ett FPS spel krävs en bra kontroll, verkar nästan som att bara Call of Duty serien har lyckats med att ge konsol FPS en perfekt kontroll. För att beskriva kontrollen i Bodycount så känns det som man satt ner händerna i seg sirap och försöker spela på det sättet, sen att när dem flesta spel låter en titta igenom siktet när man håller inne LT ( L2 om du spelar på PS3 ) så i Bodycount får du en sorts blandning av att “nästan sikta” och “usel zoom”, kort och gott är kontrollen en ren katastrof i Bodycount, allt är segt och här kan du glömma att lita på snabba reflexer.

När det kommer till FPS spel där du slaktar fiende efter fiende så finns det en viktig sak, det ska vara kul att skjuta ihjäl dessa as, och du ska känna dig motiverad att rensa upp, ofta get bra fiende design oss detta, men i Bodycount känns det som man lika gärna kan skjuta magasin efter magasin mot en vägg, och få ut mer glädje av det, då fienderna i Bodycount är så förbannat generiska och tråkiga, men senare i spelet får man se nya fiender men dem är fan mer tråkiga än dem förra. Nej återigen har jag plöjt igenom ännu ett spel som jag bara bli förbannad på att tänka på. Så avslutar med detta, Bodycount är INTE en spirituell uppföljare till Black, Bodycount är ett jävla skit spel!

Betyg 4 / 10

Jahapp, då har vi ett helt nytt år framför oss, och det råder inget tvivel om att 2011 var ett fantastiskt bra år för oss gamers men sinnesjukt många bra titlar. Men när vi har så här många releaser är det svårt att hinna med allt, Så jag tänkte nu här i Januari bränna av en massa spel som legat på hyllan på tok för länge innan 2012 storspel kommer som en lavin.

 

Nu senast drog jag igenom El Shaddai och det var ett spel jag mer än gärna glömmer. Men kanske dags att följa lite av James Rolfes alter ego, The Angry Videogame Nerd och dra igenom dem skit spel som ligger i högen. Jag har hört en massa skit om spelet Bodycount, och detta var ett spel jag plockade upp vid relase och kom inte mer än 10 min innan jag började spela nåt annat. Så det bli Bodycount jag ska sätta mig med nu.

Jag måste bara på nåt sätt hålla achivement horan i mig i shack så ska jag nog lyckas beta av detta rätt snabbt.

 

Vi visste redan i början av 2011 att detta året skulle komma otroligt många AAA titlar, dem flesta av dem 3’or av spelserier. Och nu är vi här i mitten av November, och jag vet inte hur det är för er, men min spelhög med ospelade spel börjar bli rätt stor. Och då jag gillar skriva texter om dem upplevelserna spelet gav mig i detalj så tar det rätt mycket tid.
Så tänkte i alla fall nu göra lite annorlunda och skriva lite mindre texter oavsett vilket spel jag klarat av. Men när den här otroliga stressen över alla spel är avklarad är det dags att återgå till det normala.

Så först ut på denna lilla listan blir faktiskt ett av årets absolut bästa spel, Uncharted 3 – Drake’s Deception.