Tagged: Avklarat

Det har varit några hektiska dagar och jag plöjde igenom Demon’s Souls boss efter boss, men sen tog det slut, det sista som stod i vägen var False King Allant, och detta var en boss jag dog på 18 gånger, och vägen till bossen tog mitt liv hela 20 gånger! Till slut blev jag förbannad på en viss drake som envisade sig med att göra livet för mig surt, så uppgraderade min båge, köpte på mig 400 pilar, sen stod jag och matade pillar på den otroligt dryga drakjäveln i 15 minuter, kort och gott jag fick mig en Dragon Soul! Fus Ro Dah! Motherfucker!

Det fanns dock ett ställe i Demon’s Souls förutom just bossfighten med Allant som bara gjorde mig deprimerad, och det var när man kom till Valley of Defilement… Då jag spelade igenom Dark Souls innan jag testade Demon’s Souls så hade man inte precis nån förkärlek till Blight Town, men fy fan när jag kom till VoD… Tänkte för mig själv “Det här är det skitnaste stället någonsin, och att dem gjorde samma skitställe i uppföljaren… Dark Souls 2 lär ha samma skit” Men som tur var lyckades jag plöja igenom denna delen och bara dö här inne 3 gånger.

Det är svårt för mig att komma på en riktig favorit zon i Demon’s Souls men var jag tvungen att välja nån får det faktiskt bli Tower of Latria, anledningen är enkel, påminde om Castlevania och det är en serie som ligger mig varmt om hjärtat.

Men nu sitter jag här, med Demon’s Souls avklarat, och kommer jag återvända till det? Absolut! Men det får vänta ett tag, för nu är det dags att bränna igenom min pile of shame, och vad som står på tur nu är God of War – Ascension. Men innan jag är klar med det kommer en text of The Last of Us dyka upp här på bloggen.

FINAL DEATH COUNTH : 68

Det har nu gått 2 år sedan InFamous släpptes till Playstation 3 och när uppföljaren till succén var ett faktum var det många fans av Sucker Punch superhjälte spel som började se rött, det första vi fick se var en omdesign av protagonisten Cole MacGrath, detta var något utvecklaren tog till sig och gick tillbaka till grundkonceptet av Cole MacGrath, mycket bra val av Sucker Punch, och nu väntar väl alla på att Ninja Theory ska ge oss tillbaka den riktiga Dante i det nya Devil May Cry.

Det första spelet slutade med att man fick reda på att spelets antagonist vid namn Kessler  i själva verkar var en äldre Cole som åkt tillbaka i tiden för att spöa upp sig själv, enbart för att göra Cole starkare då ett extremt hot i framtiden decimerade allt som stod i dess väg, och Cole är den enda som kan göra nåt åt saken.

Lite förvånande startar InFamous 2 med att det här hotet s.k “The Beast” precis anländer och kort och gott spöar skiten ur Cole och i princip ödeläger staden Empire City. Cole med sina vapendragare Zeke och Kuo flyr den fördömda staden via båt och anländer till staden New Marais, en stad som man kan dra liknader till New Orleans, visst Empire City var en ruggit rolig sandlåda att spendera tid i men detta miljöbyte var välkommande. Nåt som man får ge Sucker Punch tummen upp för är att dem inte ändrat konceptet som var InFamous, utan istället för att ösa på med allt för nya grejer har dem fokuserat på att göra det som var bra bättre och tagit bort visa irriterande moment från det första spelet. Men visa saker som att spamma X knappen som en tok för att klättra upp för byggnader är dock kvar, men senare får Cole nya krafter som gör denna form av parkour bra mycket lättare.


Att spela som god eller ond var en stor del av InFamous och karma systemet är tillbaka återigen, där du genom antingen genom goda eller onda gärningar kan låsa upp olika förmågor för Cole, men till skillnad från första spelet då den bra mycket mer intressanta arsenalen låg på den onda sidan har nu i InFamous 2 den goda sidan fått sig en hel del fina uppgraderingar, och precis som i första spelet valde jag den goda sidan. Överallt i New Marais finns det uppdrag som kan öka på din karma, stoppa nån från att bli rånad för att få goda poäng eller spöa upp gatuartister för att få motsatt effekt.

Den här gången har Cole även två stycken side-kicks med superkrafter som har sina egna uppdrag där det är rejäla karma skillnader, vi har Kuo som agerar som en “ljusa sidan” och Nix som representerar den “onda sidan”. Kuo föll jag för direkt, men när det kommer till Nix, trots att man kan sympatisera med hennes motiv så är hennes sätt att gå tillväga väldigt extrema. Även Zeke, Cole bästa vän som i det första spelet högg Cole i ryggen för att han skulle få egna superkrafter är tillbaka och gör i princip allt för att få Cole att lita på han igen, och ger Cole hans primära melee vapen “The Amp” som är en stor version av en stämgaffel som fokuserar Cole’s elektriska kraft och levererar enorma träffar.
Jag må har hatat Zeke i första spelet men i denna uppföljaren börjar man gilla han mer och mer desto långre in i spelet man kommer.

 

Finderna har även fått sig något av en facelift i InFamous 2, istället för re-skinnade fiender från ettan så det första man stötter på är förbannade rednecks som verkligen inte uppskattar Cole närvarande, i New Marais är Cole mer känd som “The Demon From Empire City” och dessa rednecks fylls av propaganda utav dess ledare Joseph Betrand, som är en väldigt unik karaktär som det är väldigt lätt att hata så fort man ser honom, han hatar dessa Conduits ( dvs människor som fått superkrafter ) och leder krig mot dem, det är väldigt lätt att dra kopplingar till vad som händer i X-Men filmerna där folk med förmågor ses som oheliga missfoster som inte borde få existera. Så Cole har inte bara The Beast som i frist tempo demolerar allt i sin väg längst kusten och är på väg rakt på New Marais. Förutom vanliga människor dyker även en massa monsters upp vid namn “The Corrupted” och dessa ser ut som en blandning av “mongo vampyrerna” från Blade II med en hint av Necromorphs från Dead Space serien, men det finns även monster som är stora som hus som kräver lite mer taktik att ta ner än att bara sikta och skjuta.

Nu när InFamous 2 är avklarat så lämnar det en sjukt stor mersmak i munnen, och Sucker Punch har lagt in ett sätt för fansen att skapa egna banor och storys som doftar lite av Little Big Planet konceptet, detta lär hålla InFamous 2 färskt ett bra tag framöver, men jag längtar redan efter InFamous 3….Om det kommer dvs.

Älskar du sandbox spel med superhjälte action rekommenderar jag InFamous 2 varmt, du kommer garanterat inte att bli besviken! Bra jobbat Sucker Punch, så här ska en uppföljare göras!

Jahapp, då har man tagit sig igenom Duke Nukem Forever…. Det där kändes jävligt konstigt att skriva :S Jag kan börja med att säga att jag är en fanboy av Duke Nukem, och jag har följt utvecklingen att Forever sedan det utannonserades för hela 15 år sedan. Ärligt talat trodde jag att spelet aldrig skulle få se dagens ljus, och när 3D Realms slog igen sina portar efter en massa trubbel med Take-Two så var jag säker på att det var sista spiken i kistan, men sen dök Randy Pitchford hos Gearbox upp, köpte upp rättigheterna för Duke Nukem och tillsammans med utvecklarna hos Piranha Games och Triptych tog dem sig an evighetsprojektet. Så är Duke Nukem Forever värt 15 år väntan? Är det världens grymmaste spel? Inte en chans! Jag läste överallt om folk som trodde det här spelet skulle få 10/10 betyg överallt… Jag själv förväntade mig ett skit spel, men då jag följt spelet i 15 år har det ett speciellt ställe i mitt hjärta och jag växte upp med Duke Nukem, jag tror att folk som är 20 år och yngre inte har samma koppling till Duke Nukem som karaktär som oss som närmar sig 30 snåret. Men Duke Nukem Forever är absolut inte ett uselt spel, men är inte precis det bästa som har hänt sen skivat bröd.

Men det absolut största problemet med Forever är laddningstiderna, även med spelet installerat på Xbox 360 satt man tittade på laddningsskärmen ibland över 20 sekunder, detta är fullständigt oacceptabelt för ett spel! En gång kunde jag efter jag dött gå ut i köket och sätta på kaffe och när jag kom tillbaka till soffan laddades spelet fortfarande, här är det inte roligt att vara en “achivement hora” när man ska ta sig igenom detta spelet på svårighetsgraden Insane, gissar på att det är dags att köpa en stressboll….

I en tid fullt av “realistiska” militär shooter så som Call of Duty och sci-fi spel som Halo så jämförs dessa naturligtvis med Duke Nukem Forever, och precis där felet ligger då Duke Nukem alltid har haft en fack för sig själv men som på senare även fått påhälsning av Matt Hazard spelen.
Det gamla taletsättet “Ju fler kockar, desto sämre soppa” om detta stämmer eller inte med Duke Nukem Forever är helt upp till dig att bestämma, men dem gav oss äntligen spelet, och den klassiska 15 års meme’n kan äntligen kastas åt sidan.

Själv hoppas jag starkt på ett sprillans nytt Duke Nukem spel, med helt ny story och grafikmotor. Välkommen tillbaka Duke Nukem, vi har saknat dig!

När Portal släpptes i som ett extra spel i Half-Life 2 – The Orange Box som exploderade nåt otroligt och blev det mest hyllade spelet i samlingen, och då stod Portal emot Half-Life 2 med dess 2 expansioner plus spelet Team Fortess 2. Jag hade aldrig varit en vidare fantast av pussel spel men gav Portal ett försök och 2 timmar senare såg jag eftertexterna rulla förbi, kort och gott var jag helt fast i Aperture Labaratories sjuka test chambers.

När Portal 2 visades upp för första gången var det lite blandande känslor från min sida, först vart jag sjukt förbannad att åter igen visade inte Valve upp spelet hela spelvärlden väntat på, dvs Half-Life – Episode 3 ( eller snarare Half-Life 3 ), men sen kunde jag inte vänta tills jag återigen får stifta bekantskap med dator AI’n GLaDOS, som vid det här laget inte borde vara på vidare gott humör.

Nu har jag äntligen dragit mig igenom Portal 2 och som vanligt när man klarat ett Portal spel känner man sig som världens smartaste människa!, och detta är en känsla något annat spel lyckats med.
Jag var lite osäker om Portal 2 skulle funka som en vanlig retail release till fullpris, men jag känner att jag fick mer ut ur Portal 2 än dem flesta stora releaser. Tyvärr har jag inte hunnit testa co-op delen som i princip är halva spelet då min blogg “kollega” på JocPoc.se inte plockat upp sin kopia än.
Blev dock lite smått besviken att jag aldrig fastande mer än 10 minuter på ett pussel, antingen har jag lyckats plocka på mig några extra IQ poäng den senaste tiden eller så är spelet utvecklat så att “mainstream” publiken ska kunna uppleva spelet utan att en kontroll flyger ut genom fönstret.
Men det absolut bästa i hela spelet är manuset, dialogerna som förs mellan diverse AI eller ljudinspelningarna man hör lite här och var är så sjukt bra skrivna och humorn och sarkasmen fick mig att gapskratta vid vissa tillfällen. Portal 2 är ett spel som borde finnas i allas spelsamling, allt handlar inte om att skjuta skallen av folk i spelvärlden.

Efter jagat runt på nätet efter info om vad storyn i Killzone universumet gav jag snabbt upp efter jag snabbt läste igenom en Killzone wiki sida och drabbades snabbt av information overload och bestämde mig för att totalt skita i själva storyn och tryckte in Killzone 2 i min Playstation 3. Jag har aldrig gillat Dual Shock kontrollen när det kommer till first person shooters, själva layouten på kontrollen känns helt fel och här förstår jag att folks gnäll om att “FPS ska vara på datorer”, men då jag inte har några som helst problem när det kommer till Xbox 360’s kontroll då dess layout är otroligt bra för denna sortens spel, men jag har inget val då jag verkligen ville spela Killzone 2. Efter introt och jag fick äntligen kontrollen över protagonisten Sev så satt jag och undra om jag precis innan hade dragit i mig ett par shots och några stora starka för med kontrollen kände jag mig “berusad” allt gick segt och kändes helt enkelt fel, visst är detta en lärokurva men dock väldigt frustrerande, men sen cirka 1 timme senare in i spelet hade jag vant mig vid kontrollen med kände fortfarande av “fylle effekten”.

Trots problemen jag hade med kontrollen tog det inte lång tid förens jag vart helt förälskad i Killzone 2, fienderna kändes mer levande och man jämnför med spel så som Halo eller Call of Duty där Covenants eller ryssar/tyskar/icke amerikaner känns som själlösa “meatbags“, medans Helghast soldater verkar kunna tänka och planera. Även omgivningen var en fröjd för ögat även om färgpaletten i Killzone 2 är lite väl åt det grå/svarta hållet, men Helgan är för det mesta en industri planet så man kan ju inte förvänta sig gröna ängar eller djupa regnskogar.

Guerilla har även lyckats göra fiender jag verkligen vill skjuta ihjäl, och man ser rätt snabbt likheterna mellan Helghast och Hitlers tredje rike så  det kändes “naturligt” att avlossa salva efter salva mot dessa rödögda bastarder. Men även på den allierade sidan lyckades Guerilla skapa karaktärer som kändes mer mänskliga och framförallt karaktären man spelar som vid namn Tomas “SevSevchenko, den person som jag däremot inte kunde stå ut med är Sev’s polare Rico, som bäst kan beskrivas som Killzones version av Gears of Wars Cole Train dvs en skrikande jobbig jävel som måste skrika “Hell ye” minst 10 gånger under en konversation.

Jag kom till slutet av Killzone 2 och stod öga mot öga mot spelets sista boss vid namn Radec, jag har tidigare läst om spelares frustrationer och hat emot denna del av spelet då tydligen ska han vara förbannat svår att ha ihjäl, detta är dock nåt som jag slapp tack vare en glitch eller bugg då i rummet där man slåss mot Radec brinner det lite här och var och på nåt sätt lyckades jag knuffa in Radec in i elden och detta fick honom att börja brinna, även om aset höll på att teleportera sig och bli osynlig hela tiden så brann snubben fortfarande så jag kunna bränna av magasin efter magasin på Radec, och då han även tog skada av elden var fighten över efter cirka 20 sekunder. Har en känsla att detta räddade mig från cirka 30 minuters frustration av att dö om och om igen. Med Radec död fanns det ingen som stod mellan mig och ledaren av Helgan, Visari.

Efter all hans propagande och sjuka grejer det här aset hade gjort såg jag fram emot att sätta en kula i pannan på svinet, men under en cutscene där man blir beordrad att sätta Visari under arrest blev Rico lite väl förbannad och skjuter ihjäl Visari rakt framför ögonen på mig. WTF?! Snubben jag har jagat efter i hela spelet blir knockad av tronen av min jävla AI polare?!…..Rico ditt rövhål… Men för storyberättande funkar det väl, men kändes som att jag blev bestulen av “The Big Conclusion“.

Direkt efter Killzone 2 vart avklarat sprang jag ut i köket för att sätta på mer kaffe och sätta mig med den tredje delen, och herrejävlar vilken skillnad det var att spela Killzone 3! Även om Dual Shock kontrollen känns gravt handikappad i FPS spel hade Guerilla på något sätt fått den att funka i Killzone 3. Borta var den eviga fyllekänslan och kändes mer som jag druckit några liter kaffe ( vilket jag IRL vid det här laget troligen gjort ) och vart lite små “speedad“. Allt flöt på och kändes snabbare, istället för att bråka med kontrollen när man skulle precisions sikta blåste jag av skalle efter skalle i Killzone 3.
Detta kändes verkligen som är värdig uppföljare och var inte samma spel med nån ny funktion ( Tittar på er här Halo / Call of Duty ) och allt är större och snyggare. Killzone 2 tog mig 3 dagar att klara av då jag spelade lite då och då, med drog igenom hela Killzone 3 i en och samma sittning, om spelet är kortare än 2’an vet jag faktiskt inte och bryr mig inte det minsta, Killzone 3 bjöd mig på en actionpackad resa som höll mig fast under en hel dag och det är verkligen inte många spel som lyckas att få mig att göra detta ( senaste var Metal Gear Solid 3: Snake Eater )
Jag hade verkligen velat testa Killzone 3 multiplayer, men tack vare Sony’s massiva PSN fail kunde jag tyvärr inte testa det… Lyckat återigen Sony.

Ska inte gå in så värst mycket på storyn och slutet då Killzone 3 är fortfarande ett relativt nytt spel och vill inte spoila något för er läsare, allt jag kan säga är att jag hoppas på att höra nåt om Killzone 4 på detta årets E3 mässa som hålls om knappa månaden. För Killzone 4 är ett spel jag garanterat kommer köpa dag 1.

 

Äntligen fick min Playstation 3 lite kärlek, efter man fått bort cirka 2 CM damm från konsolen och lekt med inställningar visade sig att maskinen överlevt flytten. Visst kunde jag nog ha valt en bättre tid att köra på PS3’an efter Sony “lilla” fiasko med Playstation Network kunde jag inte kolla vad för nya fancy grejer har släppts. Men som sagt var jag enbart ute efter att lira InFamous.

Jag minns tiden då InFamous var ett helt nytt spel, samtidigt kom ett annat lir vid namn Prototype som även det hade en stor stad att röra sig i och man hade superkrafter. Dessa var det enda spelen hade gemensamt men ändå skulle spelen jämnföras sida vid sida och fanboys på båda sidorna kastade sina virtuella gatustenar och skrek sig fördärvade. För mig blev valet då Prototype då jag vid den här tiden inte ens ägde en Playstation 3 och Prototype var ett multiplatforms spel, men nu några år senare om jag blir tvungen att välja medan dessa 2 spel blir valet helt klart InFamous.

När det kommer till dessa free roam spel ska _alltid_ utvecklaren kasta in samlarobjekt som ökar dina krafter, visst i Assassin’s Creed 2 blev jag fast i att samla fjädrar men då fanns det bara 100 att samla in, men i InFamous finns det 350 Blast Shards och samla in….
Nej tack SuckerPunch, ni kan ta era blast shards och säkert den trophyn som man får vid slutet och köra upp den där solen inte skiner.

Men däremot vad jag fann lockande var spelet sidouppdrag som delas ut av civila människor i staden, dock när det kommer till dessa otroligt störande och frustrerande uppdrag där man ska under tidspress ska sig till olika punkter blev jag rätt förbannad. Men i slutändan drog jag 100% på alla sidouppdrag.
InFamous har ett moralsystem ( vilket spel har inte detta nuförtiden? ) och precis som vanligt valde jag den goda sidan då jag är så förbannat jävla trevlig, och Cole som man spelar får unika goda / onda krafter och efter jag kollade in lite filmer på YouTube märker jag att går man den onda vägen får man bra mycket roligare förmågor att leka med.

Men tiden jag spenderade med InFamous var för det mesta positiv och är det nåt man kan klaga på så är det bristen på bossar ( 3 under hela spelet är på tok för lågt ) sen är väl själva storyn lite…meh för att beskriva det i ord. Dock precis i slutet blir storyn sjukt intressant men några sekunder senare får man se eftertexterna, men det fick mig att lägga min beställning på InFamous 2 direkt och som tur är släpps detta spelet i Juni, så väntan att återvända till Empire City blir inte så värst lång.

Jag har börjat tappa räkningen på hur många FPS spel jag dragit igenom dem senaste åren, det är ju faktum att just denna genren dominerar denna generation. Men som utvecklare kan det inte vara lätt att försöka slå igenom med sitt egna shooter då serier som Halo & Call of Duty i princip själ all publik på både konsol och PC marknaden. Men nu försöker Kaos Studios ta sin del av kakan med deras senaste spel Homefront.

Många klagar på ett visst uppdrag i uppdrag i Modern Warfare 2 vid namn “No Russian” där man på en flygplats total slaktar oskyldiga en efter en och en debatt drog igång om att gamers som sköt dem oskyldiga inte har nån form av moral och är på god väg att bli “Skolskjutande psykopater”. Själv öppna jag eld och tömde magasin efter magasin då jag har förmågan att se skillnaden mellan ett spel och verklighet. Gör då detta mig till en störd känslolös människa? Det kan jag inte svara på då jag inte är utbildad psykolog, men skulle nog säga att svaret garanterat är nej.

Detta för mig till tillbaka till Homefront som tar plats år 2027 där nord och syd Korea har blivit en enad nation och Kim Jong-il har trillat av vippen och hans son har tagit över och attackerat USA och nu driver en ockupation av de förenta staterna. I introt blir man inkastad in i en buss på väg till vad man kan gissa är ett koncentrationsläger. Det är på denna resan jag märker att trots då jag öppnade eld mot oskyldiga i No Russian fortfarande har min mänsklighet intakt, för när jag tittade ut genom fönstret på bussen som skulle föra mig mot mitt öde får jag se två soldater som riktar sina vapen mot en mor och far och skjuter ihjäl dessa framför ögonen på deras son som vrålar av panik och förtvivlan, när skotten avfyrats lämnar lugnt soldaterna platsen och barnet springer fram gråtande till sina föräldrar i hopp att nån av dem överlevde, detta var dock inte fallet. Denna sekvens tog faktiskt rätt hårt på mig och jag bara väntande på att jag skulle få ett vapen i hand och ta ihjäl dessa avskum en efter en.

Är det något som väldigt få FPS lyckas med så är det story, spel som Call of Duty har en story så otroligt lövtunn och ointressant att man kan tro att dem gett en apa ett A4 papper och några kritor så kör dem stenhårt på vad primaten skissat ned, men här skiljer sig Homefront verkligen från dem flesta spel, att få följa rebellerna i sin kamp att få tillbaka sin frihet var ruggit intressant, utspridda på banorna finns tidningsurklipp man kan plocka upp och dessa agerar som “gömda förmål” bara för att få achivement horor så som mig att snabbt plocka upp dem och sen fortsätta skjuta, men i detta spelet tog jag tiden att läsa igenom allt jag kunde hitta.

Men tyvärr är inte allt regnbågar och solsken, är det nåt Homefront faller hårt på är det dessa scriptade sekvenser som i princip händer så fort man varit i strid mot fiender, ofta är detta att den allierade AI’n ska sparka upp en dörr, för tydligen duger inte spelarens egna fot att sparka med. Det hjälper även inte heller att Homefront inte är ett vidare vackert spel, lågupplösta texturer och fytkantiga objekt överallt, det går så långt att det snart 5 år gamla Call of Duty 4 ser bra mycket bättre ut, sen att man hade spelet toksnygga Crysis 2 innan gör inte saken bättre. Men visst grafik är inte allt men nu 2011 borde man kunna förvänta sig något som inte påminner om förra generationens konsolgrafik.

Ännu ett hårt slag mot Homefront är längden av dess singleplayer, Jag spelade på normala svårighetsgraden och efter 3-4 timmar från att jag satt mig på bussen från introt rullade eftertexterna förbi och detta är utan någon form av ett riktigt slut, tankar till Halo 2 vedervärdiga slut kom jag att tänka på. Enligt utgivaren THQ är det tänkt att Homefront ska bli en ny “FPS Franchise” och det ryktas om att Kaos Studios redan nu jobbar med uppföljaren. Detta är ett spel jag absolut skulle välkomma men dock om singleplayer och grafiken får en rejäl facelift.

Men något som jag verkligen gillar är multiplayer delen som Homefront erbjuder, man kan kalla det en sorts blandning av Battlefield och Call of Duty, och så länge Kaos Studios får ordning på det extremt sjuka lagget så kommer spelare stanna kvar en bra tid framöver. Jag försöker själv få mina vänner att plocka upp detta så man har nåt att spela tills Battlefield 3 släpps.

 

Då Kane & Lynch: Dog Days släpptes i dagarna tänkte jag att det vore en bra idé att påbörja min ledighet med att välja första spelet i serien att gå igenom på min ledighet. Så här i retrospektiv önskar jag att jag hade gjort ett helt annat val. När jag spelar spel vill jag ha kul och ha en bra upplevelse, detta är nåt Kane & Lynch: Dead Men kom långt ifrån att uppfylla. När man startar spelet så är bland det första man ser “From the creators of Hitman”, redan här började jag tveka på spelet då jag spelat igenom alla Hitman spelen så vet jag att kontrollerna alltid varit otroligt sega. Och Kane & Lynch: Dead Men är ett 3’e person action spel, medans Hitman var mer ett “Stealth” spel där du fick skjuta dig ur situationer om du klantade till det. Och mina misstankar om usel kontroll var helt korrekta då att styra Kane är som att man har doppat ned kontrollen i sirap, och sen när vi kommer till sjävla skjutandet i spelet så är sirap galore. Även “hit detection” är helt åt helvete i spelet då jag är van vid att “Skjuter jag en fiende rakt i huvudet så ska han dö direkt, det här är då inte fallet i detta spelet där det kan krävas 5-6 skott i nyllet på en elaking för att han ska falla ihop, men vid andra tillfällen dör dem direkt. Jag tänkte att detta kunde vara pga olika vapens styrka, men så var inte fallet då jag testade med samma vapen några gånger.

Sen har vi själva storyn i spelet som ibland kan vara helt ok om man jämnför det med nån gnällig hollywood rulle, och man kan även se dessa s.k cliffhanger komma en mil bort. Men det stora problemet med storyn är vad som händer i slutet på varje uppdrag, man ser en laddningsskärm och hör att Kane pratar med olika folk och sen startar en bana och du har i princip ingen aning hur dem kom fram till att detta skulle vara platsen för en ny bana, nej fan IO Interactive ni lyckades i princip inte med nåt i Kane & Lynch: Dead Men.

Så varför plockade jag upp spelet från första början? Det kostade mig 79:- och då det varit mycket gnäll om en viss recension på Gamespot när spelet släpptes ( Han som recenserade spelet gav det skit betyg och fick pga detta sparken ) så vill man se vad för sorts smörja detta var.
Tydligen ska uppföljaren Kane & Lynch: Dog Days vara bra mycket bättre, men jag tänker inte riskera att köpa spelet nytt, kan gott vänta till det finns i rea hyllan.

Betyg: 3/10

Det var ett bra tag sedan jag postade nåt här på bloggen och det finns en anledning till detta. Jag har nu äntligen hittat ett jobb, så nu servar jag kunder både i kassa och gör käk åt dem. Då arbetstiderna är otroligt dryga orkar jag inte sätta mig och skriva nåt när jag kommer hem ( om jag har stängning på jobbet dvs ), Men nu när man kommit in i rätt arbetsrytm så kommer bloggandet flöda åter igen. Jobbet har sett till att spelandet blivit lidande även det, men idag satte jag mig med ett av spelen som jag har på kö ( ospelade spel högen har nu växt till 10+ :S ) och det blev Stranglehold.

Jag förstår nu varför spelet fick rätt ruttet betyg världen över, Men jag som älskar klassiska Hong Kong filmer och Yun-Fat Chow som supersnuten Tequila så var spelet ett klart köp för mig ( 59:- på Game hehe ). Men trots min kärlek till Hong Kong filmer lämnade Stranglehold en bitter smak i munnen som blir svår att tvätta ur, Har du spelat demot av Stranglehold har du i princip spelat hela spelet. Brist på roliga vapen, retarderad AI, storyn är så otroligt kliché och man ser dessa “plot twist” komma en mil bort. Stranglehold kommer få stå och samla damm i spelhyllan från och med nu, och det krävs en hel del för att jag ska sätta mig och spela spelet en gång till. Nu ska jag dock sätta mig med ett liknande spel som heter Wet.

Betyg:  5 / 10


Jag älskar Metroid serien, dem flesta har väl gissat detta då jag har Samus Aran i loggan här på sidan. Och när jag fick se Metroid Prime 3: Corruption blev jag otroligt sugen. Men då den sista delen i Phazon sagan kom till Wii var jag lite tveksam om det var värt att plocka upp en Wii enbart för ett spel. Så det tog några år innan jag äntligen plockade upp min Wii, och vid det här laget hade Metroid Prime Trilogy släpps, blev ju ett köp direkt.

Jag måste erkänna att jag var väldigt tveksam mot hela FPS konceptet när jag fick höra om första Metroid Prime till Gamecube, Då vid det laget hade man spelat igenom Super Metroid till SNES löjligt många gånger, Men när jag fick kontrollen i handen och testade spelet märkte jag att Retro Studios hade lyckats att föra över Metroid till FPS genren.

Var även tveksam med Metroid Prime 3: Corruption då Wii som sagt har sin Wii mote. Men här blev jag faktiskt förvånad hur bra kontrollen var. Visst det är lite små problem om man ska göra en 180 graders vändning, Förutom det fungerar kontrollerna helt perfekt. Känns lite tråkigt nu då Phazon sagan är över, och jag hoppas verkligen att Nintendo vänder sig till Retro Studios om ett nytt Metroid spel. Nästa Metroid spel som man måste ha är Metroid: Other M som utvecklas av Team Ninja ( Ninja Gaiden serien ). Kommer Team Ninja lyckas och inte förstöra vad Metroid är återstår att se.

Har du en Wii så borde det vara stryk straff om du inte äger Metroid Prime Trilogy, Rekommenderas starkt!