Bioshock Infinite, En Besvikelse

Det är få spel var värld verkligen sätter sig på hjärnan och minnena man hade av världen följer med oss många år framöver. Ett av detta spel var Bioshock och staden Rapture där spelet utspelade sig i, det kändes så otroligt unikt och främmande att jag var tvungen att dra igenom spelet i en sittning, jag ville verkligen inte sluta. Det här för mig till den senaste delen av Bioshock serien i Bioshock Infinite.

Istället för att smyga sig fram på havets botten får vi den här gången lära oss känna staden Columbia som svävar ovanför molnen. När jag för första gången såg filmer och bilder under spelet utveckling var jag så sjukt jävla pumpad på att uppleva ännu ett mästerverk av skaparen Ken Levine. Men nu sitter jag här, spelat igenom Bioshock Infinite hela 3 gånger men känner ändå en enorm tomhet och en besvikelse.

Jag började undra om jag var helt dum i huvudet som inte tyckte att Bioshock Infinite “var det bästa sen skivat bröd” så att säga, ärligt talat så hade jag faktiskt rätt tråkigt. Precis som i dem första Bioshock så har man speciella förmågor, som förr hette Plasmids och nu kallas för Vigors och dessa använder man i kombination av skjutvapen. I Bioshock 1 & 2 använde jag dessa förmågor i princip hela tiden, men här känns som så otroligt tråkiga och nästan meningslösa.

När det kommer till själva gameplay delen av Bioshock Infinite känns allt så otroligt föråldrat, otroligt tråkiga vapen som mer känns som ärtbössor och har ingen alls kraft i sig, Men själva kontrollen känns “lite off” så att säga, att hantera plasmids och vapen i dem tidigare delarna kändes helt naturligt men här känns det otroligt bökigt.

Columbia må vara otroligt vackert, men det var bara i början av spelet och i slutet man verkligen kände att man var i en stad som ligger ovanför molnen, till skillnad från dem förra delarna där man verkligen kände att man var havets botten. Nu kanske folk gnäller på mig att jag jämnför dessa titlar för mycket med varann, men klart som fan att jag gör det då spelet trots allt heter Bioshock. Så det känns otroligt tråkigt att spel som kommer så långt efter dem förra delarna känns så otroligt själlöst. Och med denna fiendedesignen som dem gick in på känns ruskigt ruschat, då jag tröttar på att skjuta ihjäl vad som känns som samma sorts fiender som ser ut som tvillingar genom hela spelet.

Men trots att det kanske verkar att jag hatar Bioshock Infinite så gör jag verkligen inte det, men efter tidigare delar i serien förväntade jag mig en sorts evolution, men det känns mer som 1 steg framåt men 2 steg bakåt och för ett spel som blivit försenat gång på gång så tycker jag det är otroligt tråkigt. Det enda jag verkligen gillade med Bioshock Infinite var vad jag ser som spelets huvudperson Elizabeth som lyckas uttrycka otroligt mycket känslor och för att vara en sorts side-kick så är hon aldrig i vägen.

Det är rätt svårt för mig att kunna rekommendera Bioshock Infinite till andra spelare, men älskade man dem tidigare delarna så är det kanske bäst att vänta tills du kan hitta spelet på nån rea, men däremot folk som aldrig upplevt magin i Rapture kanske inte lämnar Columbia med känslan “Jag vill tillbaka till Rapture”