I’m Batman!

När Batman – Arkham Asylum först utannonserades var jag en av dem som var otroligt skeptiskt mot spelet, med tanken att det skulle återigen vara en älskad superhjälte som i tredje person skulle bara vara en kassa ko till ett skit spel. Men herrejävlar vad fel jag hade, det visade sig att Batman – Arkham Asylum blev ett av mina absoluta favoritspel den här generationen, så mina tankar på uppföljaren Batman – Arkham City var minst sagt enorma!

Jag var till en början lite orolig då Arkham City går från att vara ett spel som utspelades sig på en mycket utsatt ö vid namn Arkham Island och där det fanns ett litet dårhus, till ett mer “open world” spel. Vi får nämligen den här gången leka runt i en avdelad sektion av Gotham City som fått namnet Arkham City. Visst det känns kul att få springa runt på dem öppna gatorna eller glida fram igenom luften som Batman, men på nåt sätt känns det inte “rätt” att få röra sig på en sån stor yta.

Till skillnad från Arkham Asylum startar den här gången Batman med många av sina prylar intakta efter några minuters spelare som Bruce Wayne, så spelet lider inte av det klassiska “Metroid Syndrom” där vi varje spel blir av med förmågor / prylar och får springa iväg och leta upp dem igen ( iofs tycker jag det är skitkul ).

Men något som jag absolut märker skillnad på i det här spelet är Batman, det känns som att han har blivit ett arrogant rövhål, då i princip i varje sekvens är han uppkäftig eller nedlåtande på dem stackars oskyldiga människorna som han räddar i spelet. Istället för en beskyddare känns han mer som en sur korrupt snut som är på tok för trött på sitt jobb… Detta är väldigt irriterande för mig måste jag säga.

Mycket av själva gameplayet hade inte ändrats mycket från den tidigare delen, förutom det uppenbara i form av en större värld att leka omkring i och att Batman har lite nya leksaker att leka med.

Den stora skurken den här gången är Dr. Strange som har lyckats klura ut att Bruce Wayne är Batman, men förutom han dyker skurkar så som Jokern, Penguin, Mr. Freeze och en mängd andra upp under äventyret. Det är en fröjd för öronen att Mark Hamill kom tillbaka för att ge Jokern hans klassiska röst, och naturligtvis Kevin Conroy som Batman, trots hans förbannat nedlåtande attityd.

Men med ett open world spel så betyder det som vanligt att det finns saker utspridda överallt runt Arkham City att plocka upp, och dem flesta är naturligtvis The Riddlers små troféer han har massproducerat och skickat loss, och naturligtvis finns det extra uppdrag utspridda så i slutendan är det otroligt svårt att försöka hålla sig till själva huvudstoryn.

Batman – Arkham City är sin helhet ett skitbra spel, och är en värdig uppföljare till Arkham Asylum, men på nåt sätt känns det som nåt saknas, och jag kan själv inte komma på vad det är. Bör du köpa Arkham City? Om du älskade förra spelet så kommer du garanterat ha otroligt roligt med detta.

Betyg 8 / 10