Category: Recensioner

Jag är en stor fan av open-world spel, och Far Cry serien har alltid levererat, speciellt med Far Cry 3 och 4. När Ubisoft visade upp Far Cry Primal för första gången och jag då fick veta att det ska utspela sig 10 000 BC blev jag rätt orolig, då jag älskar att uppgradera mina pang-pang vapen med sikten och ljuddämpare, och hur kul kan ett pilbåge vara? Sen att Far Cry Primal skippar hela multiplayer delen känns som ett steg bakåt. Visst spelade jag inte mycket multiplayer i form av death match m.m, men däremot co-op delen var något jag gillade med Far Cry 4.

 

Men bestämde mig i alla fall att plocka upp Far Cry Primal på releasedagen, och nu sitter jag här, inte ens 1 vecka senare och tagit platina trophyn, så man kan ju på så sätt tro att spelet är kort men dock har jag legat sjuk och praktiskt taget spelat non-stop.

Saknaden av pang-pang vapen försvann direkt efter jag landat mitt första headshot med pilbågen, men vapen utbudet i Far Cry Primal är riktigt uselt, men vad kan man förvänta sig i spel som utspelar sig under denna tidsperiod? Jag använde under hela spelets gång bara pilbågen och spjut, då närstrider med en klubba kändes väldigt dåligt designat, speciellt efter jag precis hade spelat klart Dying Light. Visst använde jag dem andra vapen senare efter spelets huvudstory var avklarad, men då bara för jag ville ha diverse vapens trophy/achievement.

Något som Ubisoft verkligen lyckades med i Far Cry 3 och 4 var deras antagonister Vaas och Pagan Min, mer älskvärda “bad guys” får man leta efter och det är här Far Cry Primal faller helt! Spelets antagonist är ledaren av en kannibal by vid namn Ull, som dyker upp 2-3 gånger under hela spelets gång och är så förbannat tråkig och meningslös, jag brydde mig helt enkelt inte om han. Och storyn är även den helt blek och ointressant, resultatet av detta blir då brist på motivation att kämpa sig vidare.

Protagonisten man spelar med vid namn Takkar lider även av samma problem som spelets bad guys. Förutom att karaktären heter Takkar och blir en s.k beast master så har Takkar inte någon personlighet alls, och på så sätt bryr jag mig inte ett dugg om karaktärer.

 

Något som Far Cry Primal däremot brilljerar med är dess atmosfär, världen vi får röra oss i är otroligt vacker och dag/natt cykeln är perfekt, det var flera gånger under spelet då jag klättrat upp på ett berg där jag bara ställde mig och beundrade utsikten, Far Cry Primal är verkligen vackert!

En stor del av spelet går ut på att jaga, och för första gången i ett Far Cry spel så passar det in, då du behöver skinn, ben m.m för att tillverka dina vapen och utrustning för t.ex skydda dig mot kylan i norr, då i tidigare delar användes “skinning” av diverse djur att göra t.ex en större plånbok… Det kändes bara retarderat.

 

Nu låter det som att jag hatar Far Cry Primal, men det gör jag verkligen inte, att jag satt och sträck spela trots att jag inte mådde nåt vidare ( influensa ) talar för detta. Men jag hade gärna haft en story som hade mer att berätta, och att göra Ull till ett mycket större hot till spelaren. Det är skönt att se Ubisoft testa något nytt för en gångs skull istället för den årliga “copy-paste” skiten dem pumpar ut år efter år ( Assassin’s Creed ), och Far Cry Primal är verkligen ett steg i rätt riktning.

 

 

Skulle jag då rekommendera spelet? Absolut! Men inte till nypris! Jag skulle vänta tills Far Cry Primal är på rea.

 

Jag måste däremot avsluta med detta, förhandsbokade man eller får en s.k “Day One Edition” så får man en mammut DLC, och måste säga att detta är nog dem sämsta jävla DLC jag varit med om sen Oblivion’s Horse armor… Avoid at all costs!!!

Är det nåt jag verkligen irriterar mig på denna generation är att utvecklare envisas om att slänga in multiplayer i spel som egentligen inte behöver det, och för det mesta så blir det alltid en s.k “half assed” medioker multiplayer med döda lobbys och ingen bryr sig helt enkelt inte. Men sen har vi då spel som enbart koncentrerar sig på själva multiplayer delen, och dem som utan tvekan vet hur detta ska göras är Zombie Studios, och med spel som Blacklight: Tango Down och Blacklight: Retribution bakom sig så vet denna studion hur ren multiplayer ska göras.

Den första tanken som slår mig när jag sätter igång Special Forces: Team X är att detta skulle vara “avkomman” av skam och svett efter att Borderlands 2, Gears of War & Call of Duty har haft en trekant, och denna “ungen” har fått Borderlands grafiska stil, dock inte lika skarp, från Gears of War känner man igen tredje persons perspektivet och till en viss del deras cover system ( kan dock vara lite knepigt ibland ) och från Call of Duty känner vi igen perk system, låsa upp vapen och diverse tillägg till dessa så som sikte, ljuddämpare m.m.

Är det nåt som alltid varit stort i dem flesta multiplayer spel är att man får vara med i att rösta fram vilken karta man ska spela på, men till skillnad från spel som Halo 4 ( där det _alltid_ blir jävla Ragnarok ) så röstar man här istället fram 3 olika områden på kartan, dessa sätts sen ihop på ett smart sätt så har man tur får man alltid spela något av det man valt. Detta är faktiskt något jag i framtiden gärna skulle se andra spel använda.
Men allt är inte guld och gröna skogar, då dessa områden man får välja mellan är inte vidare intressanta och väldigt gråa och tråkiga helt enkelt, men Zombie Studios ska absolut få cred för vad dem försökte.

Precis som i Call of Duty så går man upp i level, och man låser upp nya vapen och perks, men förutom detta finns det även special vapen utsprida på kartorna, och i min senaste match lyckades jag plocka upp en motorsåg som jag använda för att göra slarvsylta av en stackar motspelare, för att senare få skallen avblåst från hans kompis sniper rifle, så det finns en hel del grafisk gore, även trots det tecknade grafiken.

När det kommer till själva gameplay delen av Special Forces: Team X så finner vi det vi är vana vid, så som Capture the Flag, Team Deathmatch, Domination. Det är även det här som är lite av problemet med Special Forces, det är inget nytt, och vi har spelat dessa spelsätt i många många år nu, men jag kan inte förneka att jag har haft det roligt med titeln i fråga.

För att summera upp Special Forces: Team X så kan jag säga att det är ett kompetent och ett underhållande action spel men faller mycket på den trista miljön och att det inte finns mycket nytt, och det enda som verkligen är unikt är hur kartsystemet fungerar. Det kommer säkert komma DLC i form av nya kartor som är lite roligare, men jag recenserar som sagt spelet som det är nu.

Versionen jag testat är Xbox 360 versionen, och jag märker då och då att texturer laddas in lite väl långsamt, men däremot är det inga som helst problem med bilduppdateringen så det flyter på som det ska, och kontrollen känns väldigt solid.

Så har du 1200 Microsoft Points liggande och är sugen på ett action lir, och om du mot förmodan inte äger Halo 4 eller Call of Duty : Black Ops 2 så är det helt klart värt att kolla in detta, men gissar på att dem flesta action fantaster äger nåt av dessa andra spel så är det svårt att hoppa över till detta.

Trailer finns att se här

Betyg 6/10

Är det nåt jag alltid älskat med Resident Evil är vad som en gång var en genre som kallades Survival-Horror, detta betyder att spelet mest fokuserade på skräck och känslan av att känna sig helt ensam och jagad. Man satt där med kontrollen i hand, hade begränsat med ammo och livmätaren var långt ifrån full. Varje rum blev som en mardröm och man hoppades på att hitta ett magasin till sitt vapen och kanske en first-aid spray. Kort och gott gick din puls på högvarv när du blev överraskad av zombie hundar som hoppas igenom fönster och skrämmer skiten ur dig, eller Hunters och Lickers som gjorde ditt liv till ett helvete.

I och med med Resident Evil 4, som enligt mig är ett riktigt bra spel, men tog Resident Evil serien till en mer action betonad genre, visst att byta bort zombies för infekterade las plagas bybor funkade, speciellt när dem har en säck på huvudet och springer med en motorsåg mot dig, jag var fortfarande lite små skraj och kände mig väldigt utsatt.

Men sen kom året 2009 och Resident Evil 5 såg dagens ljus, den här gången var det heller inte dem klassiska zombie jävlarna som gjorde livet surt för dig, utan även den här gången var det las plagas infekterade människor i Afrika, men den här gången var jag inte rädd nån gång… Med Resident Evil 5 dog Survival-Horror för spelserien, och blev istället ersatt av fullpumpad action med en huvudperson som verkar pillar upp meloner i sina armar.
Nu säger jag inte att Resident Evil 5 var ett dåligt spel, det var rätt underhållande, men bara för att man använder karaktärer och företag från Resident Evil världen så har man inte automatiskt “en värdig uppföljare”.
Jag är absolut inte ensam om att tycka så här, Capcoms forum var fullt av trådar om att “Resident Evil är dött”, och det verkade faktiskt inte bättre.

Men nu är året 2012 och Capcom har nu släppt den senaste delen med Resident Evil 6, precis som föregångaren fokuserar del 6 99% på action och frustration. Vi får återse gamla bekanta så som Chris Redfield, Leon S Kennedy, Sherry Birkin m.m så kort och gott är det som en sorts Raccoon City klassträff. Precis som i del 5 är det fokus återigen på co-op, så även offline som online har du alltid en vapen dragare vid din sidan, jag spelade igenom Resident Evil 6 helt solo, och detta ledde till _många_ otroligt irriterande moment tack vare mongoloid AI på din partner.Visst dem klarar av att skjuta fiender, men vid ett tillfälle när jag blev attackerad av massa Zombies ( jepp, några finns allt med här ) och man kötter ner dem en efter en i väntan på att en dörr ska låsas upp, men när det var dags att dra så behöver både du och din AI vara vid dörren för att kunna gå in, detta var nåt som min AI spelare total sket i och sprang omkring och gnällde och fortsatte plöja zombies, medans jag som en idiot står vid dörren och väntar. Här är jag fortfarande öppen för attack, och jag fick spela om denna delen 7 hela gånger tills min AI partner tydligen levlade upp till IQ lvl 2.

Resident Evil 6 har 3 olika kampanjer du kan välja i början, vem du startar med är helt upp till dig då storyn knyts ihop på ett rätt bra sätt i alla kampanjer, en fjärde låses upp när du dragit igenom dem 3 första.
Jag måste säga att jag tyckte kampanjen med Sherry Birkin & Jake Muller, pga rätt intressant gameplay och rätt rolig dialog mellan karaktärerna. Capcom gör ett helt misslyckat försök med Leon’s kampanj att försöka få tillbaka till Surival-Horror stilen, men detta gör ett rejält magplask och man sitter bara och är förbannad istället.

Ett stort problem med Resident Evil 6 är kameran, den är på tok för nära karaktären, och med detta fyller på tog för mycket av skärmen, så att sikta och kunna agera snabbt kan ibland vara helt omöjligt, sen finns det visa tillfällen då spelet tar tag i kameran för att vissa nåt “intressant”, nåt som gjordes bra i spelet Gears of War där man kunde trycka på A knappen för att zooma in på detta, men inte här inte, här skiter dem i det och medans kameran flyger iväg blir jag fortfarande attackerad. När jag väl får tillbaka kontrollen över kameran så ligger jag på marken och är halvdöd, bra jobbat där Capcom….

Men det absolut värsta måste vara dessa eviga jävla quicktime events, Resident Evil 6 verkligen kryllar av dem! Konamikoden på twitter sa att det lika gärna kunnat vara Azura’s Wrath 2, men till skillnad från spel som det och säg God of War, klantar du till ett quicktime event får du ofta en eller två chanser till, men misslyckas du i Resident Evil 6 är det game over direkt, efter en överdrivet lång dödscen. Jag verkligen hoppas att i nästa konsol generation så slipper vi dessa jävla quicktime events…

Tyvärr har jag faktiskt inte så mycket positivt att säga om Resident Evil 6, det känns absolut inte som ett Resident Evil spel i alla fall, utan mer som ett mediokert action spel utan nån som helst respekt till tidigare spel i serien.
Det enda jag kan göra är att drömma mig tillbaka till Raccoon City, och dem otroliga äventyr jag hade i den staden. Får hoppas att jag får min skräck fix med Dead Space 3 istället, men tydligen ska detta spelet fokusera mer på action och ha co-op… R.I.P Survival-Horror, du är saknad…

Betyg 6/10 

Jag vet att jag inte skrivit något på bloggen på ett bra tag, det har varit mycket IRL, sen kom jag fram till att skriva om exakt varenda spel jag spelar och sätta betyg tog lite för mycket tid, så skriver jag från och med nu en recension så är det för jag antingen älskar spelet eller hatar det. Just med detta kommer det bli bra mycket lättare att ta mig igenom min “pile of shame”, som precis senast klarade jag av Saw och Saw 2 : Flesh & Blood…. Kan ju säga att jag spelat sämre spel, men vidare bra var dem verkligen inte.

 

Däremot planerar jag en recension av spelet Secret Service som jag fick låna av min kusin, då han verkligen ville att jag skulle recensera det, så denna recension dyker upp på måndag då spelet redan är avklarat.

Men sen kommer ett visst spel släppas natten mellan måndag och tisdag, nämligen Diablo 3, detta är ett spel jag väntat i så många år på, och jag har kastat mig in i varenda dungeon crawler jag kunde hitta för att stilla suget, men nu är det snart äntligen här, och efter har spöat skiten ur Skeleton King i den öppna betan sisådär 15 gånger är jag otroligt sugen på att gå vidare i Diablo 3.

I vanlig ordning när det kommer till stora releaser så kommer Webhallen ha nattöppet på sina butiker, så jag kommer absolut stå och köa fram tills midnatt vid Göteborgs butiken på Ekelundsgatan.

Men det är som sagt fortfarande Lördag, och jag har en känsla att timmarna kommer gå otroligt segt tills jag får slakta mig fram i Sanctuary, så tills dess ska jag sätta mig med spelet Blades of Time till Xbox 360, förväntar mig inget mirakel här då spelet sågas vid fotknölarna av vår favorit podcast RadioGamer.

 

Då var väntan äntligen över, äntligen har vi fått sätta tänderna i vad som Bioware säger är Commander Shepards sista äventyr med Mass Effect 3. För mig har Mass Effect serien varit denna generations “långkörare” och jag har njutit av varje spel, kan inte förneka att jag själv välkommande den mer action betonade gameplayet som introducerades i Mass Effect 2, till skillnad från det lite segare Mass Effect 1. Precis som i Mass Effect 2 kan vi även den här gången importera våran sparfil från tidigare spelet, och dem val du gjort i Mass Effect 1 och 2 spelar roll i Mass Effect 3.

Vi fick redan i Mass Effect 1 reda på om hotet av The Reapers som var på väg mot våran galax för att “rensa upp” allt liv, och Commander Shepard har gjort allt han kunnat för att galaxen och rådet på The Citadel ska ta hotet seriöst. Spelet börjar på jorden där vi får reda på att Shepard inte längre har nån kontroll över sitt skepp eller sin besättning på Normandy, och blir inkallad på ett möte då kommunikation med vissa kolonier runt om i galaxen har brutits. Trots detta vägrar rådet på jorden inse fakta och Shepard förklarar att detta kan bara vara den mekaniska rasen som kallas Reapers, och att dem är på väg. Mitt under mötet förloras även kontakten med månen, och som vi alla vet ligger månen inte vidare långt från jorden, och bara sekunder senare landar en gigantiskt Reaper inom synhål och löper amok, kriget om jorden och galaxen har nu startat.

Nu tickar på att allvar klockan neråt för mänskligheten, och dessutom alla andra raser som bor i galaxen, och det blir upp till Shepard att samla ihop en så stor arme som möjligt för att göra sitt bästa att besegra The Reapers, här har vi in princip vad spelet handlar om, åka runt och göra uppdrag för att få förtroende från andra raser och få dem att hjälpa till att rädda jorden och sig själva.

Om man har spelat Mass Effect 2 kommer man direkt känna igen sig när det kommer till gameplay, visa saker har gjorts bättre naturligtvis, och jag känner själv att själva skjutandet känns snäppet vassare den här gången, och märker att jag mycket mer fokuserar på att få in headshots den här gången ( som belönar spelaren med att skallar sprängs i bitar som blir en gore-fest ). Att vapen och rustning blev bra lättare att hantera i 2’an så är det nu i Mass Effect 3 helt dumförklarat, och du vet direkt om du har nåt att uppgradera.

Nåt som är till en viss del bortblåst är sättet man scannade planeter i jakt på mineraler från Mass Effect 2, nu istället om man upptäcker nåt på en planet skjuter du bara iväg en sond för att samla på dig vad som finns att plocka upp, detta kan vara allt från reliker folk på The Citadel vill ha, extra vapen till din arme eller credits ( spelets valuta )
Commander Shepard stötter naturligtvis på gamla vänner, och några av dem återvänder återigen för att slåss vid din sida, medans några andra är upptagna med sitt eget liv, men att mitt “core” team från Mass Effect 1 dvs Liara och Garus fortfarande står vid min sida gjorde mig överlycklig!

Att jorden är under attack i Mass Effect 3 står klart, och det är väldigt få spel som får en att känna att fighten har tagits till hemmaplan, ett spel som försökte med detta innan var Halo, och ärligt talat brydde jag mig inte ett dugg, men här känner man verkligen att jorden är under ockupation av en fiende som vill slakta hela mänskligheten.

Precis som tidigare delar i serien är storyn underbar, för att inte nämna vad som kan vara spelhistoriens bästa röstskådespelare som levererar toppklass, vare sig det är nån man bara träffar på i nån minut, detta är ett otroligt bra sätt att dra in oss spelare i storyn när dem som lånar sin röst till karaktärer verkligen lever sig in i rollerna.

Bioware levererar verkligen med Mass Effect 3, fast när man väl kommer fram till slutet så börjar jag faktiskt undra om dem lät nån som inte visste ett dugg om Mass Effect skriva på manuset, jag tänker inte spoila slutet i spelet här, men det har varit mycket gnäll om valet Bioware gjorde med slutet, och kan lungt säga att jag avskyr hur dem avslutar Shepards historia.

Men kort och gott, älskade du dem tidigare Mass Effect spelen är den slutliga delen verkligen värt att plocka upp, även om du kommer skrika dig förbannad tack vare slutet. Mass Effect 3 måste upplevas, och kan absolut bli Game of the Year. Mycket bra jobbat Bioware!

Betyg 10/10

Är det nåt vi har märkt den senaste tiden är att spelskapare äntligen lyckats fånga den unika grafiska stilen som bara anime kan erbjuda, visst detta har gjorts förr i form av mellan sekvenser eller stilbilder, men när själva spelet är som att uppleva en interaktiv anime kan jag inte göra nåt annat än att dregla saligt, som ni säkert förstår är jag en enorm fan av manga och anime, och med spel som Naruto – Rise of the Ninja käkar jag i princip upp allt som ser ut som anime i spelväg. Det senaste tillskotten är Asura’s Wrath och dess grafiska stil är verkligen en fröjd för ögat.

Du tar rollen som Asura, en av 8 demi-gudar som agerar som generaler och slåss mot en ondska som kallas Gohma, som håller sig gömd djupt inne i en planets inre, men dess korruption finner sig ut i världen och infekterar allt den får tag på. Spelet börjar med ett enormt slag ute i rymden där Asura och dem 7 andra generalerna slåss mot Gohma, men hjälp av Asuras dotter Mithra lyckas Asura för tillfället besegra Gohma mästare Vlitra. Väl nere på planeten beordras Asura att möta upp med kejsaren i deras kungadöme, väl på plats upptäcker Asura att kejsaren blivit mördad, och Asura anklagas snabbt för mordet, han flyr hem för att se till att hans fru och dotter är i säkerhet, men finner här sin fru även hon mördad och att Mithra har blivit kidnappad.

Det visar sig att det är dem andra 7 generalerna som ligger bakom morden och använder Asura som en syndabock, Asura attackerar sina forna vänner i ett försök att rädda sin dotter, men blir besegrad och nerkastad i deras version av “limbo”Några tusen år senare får vi återse Asura som hänger med nöd och näppe på en enorm pelare och gör sig redo för att klättra ända vägen upp för att ta sig tillbaka till sin värld för att få sin hämd mot sina fiender som nu bytt namn till “The Seven Deities”.

Precis som Alan Wake kör Asura’s Wrath på ett episod system, och innan varje ny episod får man glimtar av vad som kommer hända, vi får även korta pauser som om det var tänkt att man skulle få in reklam pauser, och vi som plöjt igenom alla episoder av serier som Dragonball Z, Naruto m.m vet att dessa kommer väldigt ofta och kan bli störande i längden, men från ljusa sidan så slipper vi all reklam.

Ska man summera spelets gameplay räcker det med en acronym och den är QTE ( Quick Time Events ), och jag själv är ingen vidare fantast av detta systemet, inte nu då alla spel efter Shenmue verkar ha tagit detta till hjärtat, men i Asura’s Wrath är det verkligen extremt, och är det nåt jag verkligen hatar så är det när dessa QTE dyker upp i mellansekvenser, så man får aldrig en lugn stund, och du får hålla i kontrollen hela tiden då mer än ofta ska du dra nån spak åt nåt håll, eller trycka på nån av knapparna som dyker upp på skärmen.

När du inte håller på och leker med dessa QTE’s eller tittar på mellansekvenser så får du faktiskt spela lite ( ! ), och här visar Asura’s Wrath sitt absolut sämsta kort, vad som skulle kunnat ha varit en riktigt intressant 3’e persons beat em up, i still med God of War, utspelar sig det mesta på arenor/rum där du måste besegra ett visst antal fiender tills du maxat upp sin super kraft mätare som kallas burst, när väl detta är gjort och du aktiverar burst följs detta av mer QTE och du kommer vidare till nästa nivå. Detta är ett stridsystem som fortsätter under hela spelet, och är ingen skillnad om du är på en bossfight eller slåss mot vanliga fiender, så i slutändan blir det otroligt långtråkigt.

Men det som dock väger upp mot det otroligt tråkiga stridsystemet och QTE är dem sjukt vackra sekvenserna man får se i det här spelet, för Asura’s Wrath är verkligen en vackert spel med en väldigt unik design, även musiken håller toppklass precis som en påkostad anime serie. Röstskådespelarna är väl lite hit och dit i kvalité, och jag märker att Liam O’Brien som lånar sin röst till Asura börjar snabbt bli den nya Nolan North, då han nu gjort röster till Illidan i World of Warcraft, War i Darksiders, Caius Ballad i Final Fantasy XIII-2 m.m, och han låter i princip alltid på samma sätt, dvs förbannat jävla sur, men som gammal World of Warcraft spelare så är det bara Illidans röst jag hör hela tiden och väntar bara på att höra frasen “You are not prepared!!” hela tiden. Men som tur är kan man om man vill välja det japanska ljudspåret för att öka på anime känslan.

Det är uppenbart att Asura’s Wrath inte är ett spel för alla, är du ute efter ett spel med sjuk action och bra gameplay så är nog inte detta ett spel för dig, men är du en godtrogen fantast av anime och är sugen på en intressant story eller bara rent av en design freak så kan nog Asura’s Wrath vara nåt att hålla ögonen på, men kanske borde vänta tills spelet hamnat i rea backen, och det lär nog inte ta vidare lång tid. Själv hoppas jag på en uppföljare till Asura’s Wrath, men då med bra mycket mindre QTE och bättre gameplay.

Betyg 6/10

Det var under 2010 då Remedy äntligen släppte den sjukt försenade titeln Alan Wake till Xbox 360, spelet hade varit under utveckling i många år, och det gick rykten 0m att antingen skrotas spelet eller så blir det ett evighets projekt. Personligen blev Alan Wake för mig ett av det bästa spelen jag har spelat och mycket av detta kan nog bero på att jag älskade serien Twin Peaks, jag tittade igenom båda säsonger åter igen en vecka innan spelets släpptes, Men nu är det 2012 och vi får nu en uppföljare vid namn Alan Wake’s – American Nightmare som ett nedladdingsbart spel på Xbox Live.

Spelet tar vid 3 år efter händelserna i Bright Falls, och Mr. Scratch, en ond dubbel gångare av Alan Wake ställer till problem för han med “time-loops” i Arizona. Vi får besöka 3 olika områden, ett motell, observatorium och en drive-in biograf. Alan gör sitt bästa för att försöka rädda de få folk som man springer på och själv ta sig ur Mr. Scratch bisarra värld som är ett avsnitt ur TV serien Night Springs som vi fick bekanta oss med i första spelet.

Dem som har spelat Alan Wake tidigare kommer utan problem att känna igen kontrollerna och själva uppläget, mycket har inte ändrats, men just här är det bara positivt, däremot rör sig Alan fortfarande som en säck potatis, men han är ju trots allt en författare och inte nån spec-ops soldat.

Det finns dock ett stort problem med American Nightmare, det tilltalar mest fans av det första spelet, och speciellt dem som spelade igenom DLC episoderna The Signal och The Writer, för det är i dessa vi fick lära oss känna Alans mörkare sida Mr. Scratch. I och med detta så är det nog svårt för folk som inte spelat dessa DLC episoder eller folk som för dem blir detta deras första Alan Wake att förstå vad som händer och varför dem ens ska bry sig, att göra så här är utan tvekan en stor risk när det kommer till att sälja ett spel.

En stor skillnad från det första Alan Wake spelet är att detta är mycket mer action betonat, då ammunition , vapen och batterier till Alan ficklampa finns överallt, och dem lådorna som man kan gå till för att fylla på allt har en förmåga att få tillbaka sina varor på några få minuter. Så istället för att fly många gånger som man fick göra förr när fienderna ( som fortfarande är de s.k Taken från första spelet ) kom i för stora klungor så kan Alan nu bara leka Rambo och peppra dem fulla med bly, visst det är alltid kul att skjuta ner dessa svin, men paniken och rädslan man fick i första spelet är helt bortblåst.

Vi får även se lite nya former av takens den här gången, en som kallas för splitter, som delar upp sig i 2 eller 4 svagare men fortfarande dödliga fiender när man lyser ficklampan på dem. En ny version av dem förbannade fåglarna finns också, men dessa flyger bara omkring för att landa på marken och bli en vanlig taken.

Preics som i Bright Falls så finns även här sidor från en manuskript utspridda överallt, och ju mer av dessa du plockar upp får du möjligheten att låsa upp vapen lådor som innehåller riktigt bra vapen, fast det bästa vapnet i spelet som jag hittade var ett armborst, med detta behöver Alan inte använda sin ficklampa för att bränna bort mörkret från takens, utan ofta räcker det med ett skott och fienderna faller ihop, även på dem största fienderna räcker det med 3 skott innan dem går sitt öde till mötes, lite overkill om du frågar mig.

Att dessa nedladdningsbara spel blir större och bättre råder det inget tvivel om, och om du är en inbiten fantast av Alan Wake, och framför allt om du spelat dess DLC rekommenderar jag Alan Wake’s – American Nightmare helhjärtat. Nu hoppas jag bara att vi inte behöver vänta i flera år till på Alan Wake 2, som tydligen är under utvecklig.

Betyg 8/10

Jag har spelat World of Warcraft sen det släpptes för 6 år sedan, det var bara nu några månader sen jag loggade ut för “sista” gången, och lämnade Azeroth bakom mig, då i mina ögon är det inte längre spelet jag förälskade mig i för så många år sedan, sen jag slutade har jag letat efter rebound spel, för då och då saknar man världen Blizzard skapade, men dock saknade jag inte alla rövhål som fanns på min server. Och nu har jag äntligen hittat vad som bäst kan beskrivas som en single player World of Warcraft, med Big Huge Games spel Kingdoms of Amalur: Reckoning ( namnet riktigt rullar av tungen… ). Med namn som Todd McFarlane, R.A. Salvatore, Ken Rolston och Curt Schilling så är det är rejäl lista talang, men ju desto fler kockar desto sämre soppa?

Nej, jag måste säga att det faktiskt var längesen jag grävt ner mig i ett spel så här mycket, där tidsuppfattningen gått helt förlorad och det har blivit många sena nätter. Precis som World of Warcraft så är Amalur helt full proppat med quests, och precis som i Blizzard titel så känner man att man måste göra alla, allt för guld, gear och XP.

Kingdoms of Amalur: Reckoning börjar med att du är död, och är på väg mot din grav, som består av ett hål i väggen som leder ner till en likhög, efter du pysslat lite med din karaktärs namn och utseende så vaknar du upp på den stinkande likhögen och börjar röra dig genom katakomberna, det visar sig att du har fått ditt liv tillbaka tack vare en maskin som kallas Well of Souls, du möter senare upp med dess skapare och han blir helt till sig att hans uppfinning fungerar!

Det dröjer inte länge förens tornet du är i blir attackerat av en ras som kallas Tuatha, dessa kan bäst beskrivas som en sorts Uruk Hai från Sagan om Ringen. Du flyr tornet och möter upp en s.k fateweaver som blir helt tills sig när han spår din framtid att du verkligen inte har nån. Alla levande varelser i Amalur har en förstämt öde, och dessa fateweavers kommer se hur du ska dö. Men då du redan dött en gång så är ditt öde nu i dina egna händer. Och naturligtvis tack vare detta så ska du så klart rädda världen.

Själva huvudstoryn i Amalur är rätt lätt att tappa fattningen om, detta är pga av dem över 200 sido uppdragen som finns att göra, för att inte tala om dem olika faktionerna du kan gå med i, som även dem har en egen storyline och stora quests. En annan stor del av Amalur är loot, och detta är nåt du maniskt kommer plocka upp vad det än är, allt säljer ju trots allt. Precis som i World of Warcraft har vapen och utrustning olika värde, grönt som är vanliga föremål, blåa som är ovanliga, lila som är episka föremål, och sen har vi guld färgade som betyder att det du plockat upp är en del av ett set, tyvärr finns det dock inga oranga legendarys 🙁

Det är väldigt uppenbart att det lånats friskt från spel som just World of Warcraft och Fable, då den grafiska stilen påminner starkt om spelen jag nyss nämde, men vad som slår mig är att teckaren Todd McFarlane klassiska stil inte syns nånstans i spelet, och då hans stil verkligen är unik så är det väldigt tråkigt.

Vad som däremot är helt underbart i Amalur är stridssystemet, det flyter på otroligt bra och det spelar ingen roll vilken klass du väljer att vara, vare sig du vill kasta magi, smyg runt med dolkar eller kötta på med en 2-hands vapen ( eller kombination av alla ) så känns kontrollen helt perfekt. Det må vara lite problem med kameran ibland, men mer än ofta så gör dessa kamera problemen scener i spelet bra mycket bättre på nåt konstigt sätt.

Jag hade tänkt snabbt avklara Kingdoms of Amalur: Reckoning, då min pile of shame växer och det har kommit en massa nya titlar som bara väntar på att bli spelade, men så blev verkligen inte fallet, jag märkte att jag knappt hade börjat med huvudstoryn och spenderat över 80 timmar med att bara göra sidouppdrag, levla upp min krigare och jobba med mina yrken som blev smed, alkemist.

Då din karaktär som sagt inte har nåt öde, kan man på ett sätt samla på sig nåt som heter fate, detta får du när du besegrar fiender och detta fyller en mätare, när denna är full och du håller in LT & RT går du in i vad som kallas reckoning mode, här gör du enorm skada på fiender, och när dem är på väg att dö kan du trycka på A knappen vid dem för att göra en brutal avslutning på deras liv, och då får du även spamma på nån av dem fyra knapparna på din kontroll, och lyckas du tillräckligt bra kan du få 100% XP från monstret du precis dödat. Detta är dock nåt som har en nagativ effekt, då jag i princip vid varje bossfight hade en full reckoning mätare, och detta gjorde bossfighterna väldigt simpla, men att få dubbel XP från en boss är verkligen inte fy skam.

Har du tröttnat på World of Warcraft eller vill ha ett lite mer “seriösare” Fable så får du verkligen inte missa Kingdoms of Amalur: Reckoning, men vill varna för att detta blir en rejäl timesink, och med spel som Mass Effect 3 på väg så bör du se till att du i alla fall inte har nåt annat spel att spela på över en vecka, för det är riktigt svårt att sluta spela detta. Jag hoppas verkligen att vi får se en uppföljare och en jävla massa DLC till Amalur, för jag älskar verkligen det här spelet, det må inte vara helt perfekt, men det är ändå ett helt underbart spel!

Betyg: 9/10

Det har gått 5 år sedan svenska speljätten Starbreeze släppte loss spelet The Darkness, och vi det här laget var denna konsol generationen rätt ny, och jag tappade hakan ju mer jag såg av The Darkness. Kort och gott blev spelet snabbt en favorit för mig och som skräckfilm fanatiker uppskattade jag groteska grafiken och den mörka tonen Starbreeze hade lyckats skapa. Men nu har det som sagt gått 5 år sedan vi fick ta rollen som Jackie Estacado, och mycket hat ändrats. Den här gången är Starbreeze ansvariga för The Darkness 2 utan det är Digital Extremes ( Dark Sector ) som får göra sin spinn på The Darkness universumet. Detta är både på gott och ont, Då den mörka omgivningen som Starbreeze är helt bortblåst i The Darkness 2 och blivit ersatt av cell-shading, som man kan se som en liten hint till de serier där The Darkness härstammar från, men ändå känner jag en viss saknad till hur det såg ut förr, även Jackie ser nu helt annorlunda ut, istället för en väldigt mörk och dyster karaktär som passade han perfekt ser han nu mer ut som en “svarthårig Fabio” vars hårs volym skulle få vilken fotomodell att bli helt svartsjuka, denna look passar verkligen inte Jackie, men som tur är ju detta ett FPS spel, så man slipper se hemskheten.

Det har gått några år sedan det första spelet, och Jackie leder nu en av dem största maffia familjerna i New York, han har även lyckats hålla The Darkness kraften nedtryckt under alla dessa år sedan han fick hämnas på den som mörda hans flickvän Jenny. Spelet börjar med att Jackie anländer till en restaurang och blir guidad till sitt bord medans han får uppdateringar från sina maffia bröder, han slår sig ner vid ett bord där 2 tvillingar väntar på Jackie, och trots att dem uppenbarligen varit väldigt intima kommer inte Jackie ens ihåg deras namn. Tjejerna hinner knappt säga hej till Jackie förens en av tvilingarna får ett skott i skallen och blodet sprutar, kort därefter smäller en bil in i restaurangen som resulterar i att tvilling nummer 2 blir köttfärs och Jackie hamnar på golvet med en sönderköttat ben, och blir snabbt hämtad av sin vän och blir dragen mot köket. Det är rätt klart att Jackies skador är livhotande, och då har har The Darkness instängt inom sig så självläcks han inte, och detta är något som The Darkness själv märker och börjar tala till Jackie om att släppa ut han, Jackie vägrar men väl inne i köket visar det sig att det är en liten gasläcka och det dröjer inte länge förens nåt brinnande kastas in och hela köket exploderar, Jackie har inget annat val då han nu ligger för döden och släpper loss The Darkness.

Men sina forna krafter återställda läckts såret på Jackies ben och dem två demonerna vid hans axlar som bäst kan beskriva som Muränor från helvetet sliter motståndet bokstavligt talat i stycken och blod, inävlor och kroppsdelar flyger i luften. Jackie återvänder hem och skickar ut sina maffia medlemmar för att försöka ta reda på vilka som låg bakom attacken. Det visar sig sen vara en grupp kallad The Brotherhood, en kult som avgudar The Darkness och vars mål är att ta denna kraften från Jackie.

Till skillnad från det första spelet som hade delar av New York som du kunde utforska och göra diverse uppdrag som inte hade med själva storyn att göra så är The Darkness 2 ett helt linjärt spel, du börjar på en bana, ska ta dig från punkt a till b och slakta sönder allt som står in din väg och leta efter s.k relics som finns gömda på banorna, dessa relics ger dig essence, valutan som krävs för att uppgradera The Darkness krafter, dessa får du även när du dödar dina fiender, och ju värre avrättningar desto mer poäng. I och med detta nya systemet så känns det mer som att jag spelar en skräck version av spelet Bulletstorm, då alla avrättningar har en hel del löjliga namn som dyker upp på skärmen, den nog mest sjukaste avrättning som fick mig att skratta högt är när en av “muränorna” håller uppe ett offer och den andra dyker upp i röven på han, och drar ut ryggraden genom samma hål, det är verkligen nåt man inte ser varje dag! Men det dröjer verkligen inte länge förens man tröttnar på dessa eviga avrättningar, men man fortsätter göra dem enbart för att få dem underbara essences för att låsa upp nya förmågor.

Jag har svårt att veta om jag verkligen uppskattar den här nya tolkningen av The Darkness, men kan lungt konstatera att jag gillade det första spelet bra mycket bättre, men det betyder iofs inte att The Darkness 2 är ett skitspel, det har många bra sidor och en av favoriterna är att mellan banorna ibland vaknar Jackie upp på ett mentalsjukhus, där alla karaktärer antingen blivit patienter eller läkare, och försöker övertyga Jackie om att han är sjuk och att allt han upplevt bara en dröm och nåt som hans undermedvetna hittat på, en väldigt nice touch. Men även i “verkliga” världen ser Jackie sin döda flickvän Jenny lite då och då, och vi får flashbacks om hur hans liv var när hon levde, detta får Jackie att kännas lite mer mänsklig än den mördar maskin man får spela som. Men den som verkligen stjäl rampljuset är The Darkness själv men all rätt, och Mike Patton återvänder igen för att låna ut sin röst och gör ett otroligt bra jobb!

The Darkness 2 hade verkligen potential, men tyvärr når Digital Extremes inte ända vägen fram med detta spelet, och nån klassiker som ettan kommer det verkligen inte bli, men jag hoppas att vi får återså Jackie och The Darkness snart igen, i händer på svenska Starbreeze.

Betyg 7/10 

Dags att låta min pile of shame vila lite, och sätta igång med lite nyare titlar. Jag och många andra kan nog lungt säga att Final Fantasy XIII var en enorm besvikelse, enligt mig var det sista bra spelet i serien Final Fantasy IX,och sen dess har Square-Enix bara försökt sälja skit och slänga på namnet “Final Fantasy” på det.

Men i brist på riktigt bra JPRG’n denna generationen gav jag Final Fantasy XIII ett försök, och efter har spelat igenom ett linjär tutorial som varade i över 40 timmar ( !!!!! ) så kände jag att Final Fantasy, en serie som betydde så otroligt mycket för mig skulle dö med det här spelet.

Men så fick vi reda på att en uppföljare till XIII skulle komma, vid namn XIII-2, Square-Enix gjorde samma sak med en tidigare del i serien i form av X-2 ( Spice Girls spelet…typ ). Men jag orkade verkligen inte bry mig om Final Fantasy längre, men när jag började läsa förhandstittar och kolla diverse recensioner av spelet fick jag höra detta hela tiden “Final Fantasy XIII-2 är vad Final Fantasy XIII borde ha varit”… Då det är uppenbart att jag verkligen inte var den enda som var besviken med vad Square-Enix hade levererat innan så började jag läsa mer och mer om denna uppföljaren, det blev ett köp, och nu 60 timmar senare är spelet avklarat…. Och Final Fantasy XIII-2 är fan riktigt bra!

Final Fantasy XIII-2 fortsätter 3 år efter vad som hände i del XIII, och vi får reda på att huvudkaraktären från den delen Lightning är spårlöst försvunnen, och hennes syster Serah känner enorm saknad, tills den dagen hon har en dröm, där hon hör Lightning tala till henne, och vill att hon ska börja söka efter henne, kort därefter krashar en meteorit och hennes by blir attackerad, det visar sig att det var en medresenär på meteoriten, en snubbe vid namn Noel Kreiss, Han möter upp med Serah och förklarar att han träffat Lightning, och att hon befinner sig i en dimension som kallas Valhalla, där hon slåss en evig strid på spelets antagonist Caius Ballad, och även att han har rest från framtiden.

Här har vi vad egentligen Final Fantasy XIII-2 handlar om, att resa mellan tider, detta är nåt Square-Enix har lyckats väldigt bra med innan i spelet Chrono Trigger ( ett av mina favorit spel ) och dem lyckas även den här gången. Men precis som i Final Fantasy XIII så finns det ingen världskarta man kan färdas över, men i XIII-2 så saknas den inte vidare mycket tack vare tidsresandet, men visst spelet är till en viss del fortfarande rätt linjärt, men till skillnad från XIII så finns det bra mycket mer vägar att gå.

Storyn är bra mycket bättre den här gången, man blir inte bombaderad av en massa information som vi blev sist, för i XIII fatta jag knappt vad som hände. Även karaktärerna är bra mycket bättre den här gången, visst vi får återse många karaktärer vi sett förut, framförallt Serah, och hon är fortfarande lite små jobbig då och då, men kommer inte ens i närheten av Vanille från XIII, fast Noel Kreiss är helt underbar! Ska jag vara ärlig så var det bara Lightning jag gillade i den tidigare delen, men Noel är en perfekt ersättare till Lightning.

Stridssystemet i Final Fantasy XIII var otroligt bra, men hade fortfarande problem och många av dessa har fixats till i XIII-2, här blir det inte game over så fort den karaktär som är party leader dör, utan kontrollen skickas över till Noel eller Serah beroende på vem som föll i strid. Nåt som är helt nytt här är att man har alltid Serah och Noel i fighterna, men man kan tämnja monster genom att besegra dem eller hitta dem runt om i världen, och dessa agerar som den 3’e party medlemmen och dessa monster kan fylla roller så som healer, magiker eller tank. Även systemet paradigm som bestämmer vilken roll en viss karaktär ska fylla har uppdateras och är bra mycket snabbare och användar vänligt.

Final Fantasy XIII-2 är ett väldigt vackert spel, men ska allt vara fint och tjusigt så måste tyvärr nåt offras, och man märker absolut att bilduppdateringen drabbas rätt hårt, och detta kan även hända när det inte är så värst mycket som händer på skrämen. Musiken är nåt som alltid hållt toppklass genom alla spelen, men tyvärr så imponerar inte en enda låt i Final Fantasy XIII-2, och trots att jag spenderat över 70 timmar med spelet så kan jag inte komma ihåg en enda musikbit. Men däremot lyckas röstskådespelarna göra ett otroligt bra jobb, trots det ofta otrolig “ostiga” manuset. Vad jag dock kan klaga på är “karaktären” Mog, där rösten skiftar mellan den japanska och engelska versionen rätt ofta, och vi som spelat Final Fantasy spel innan vet att dessa moggles älskar att säga Kupo hela tiden, och den engelska versionen av just detta order låter så otroligt trött och framtvingat.

Jag trodde att hela JRPG genren var helt död och att vi aldrig skulle komma tillbaka till den gyllene ålder som Playstation generationen gav oss, och framförallt trodde jag att serien Final Fantasy var död och begraven för mig. Men nu när eftertexterna rullat förbi hoppas jag verkligen att detta inte var den sista fantasin, Square-Enix är på god väg tillbaka.

Betyg 9/10