Category: Intryck

Dem senaste 2 veckorna har man inte fått mycket speltid, just nu är jag nämligen i Falkenberg och tar en intensiv körkortsutbildning, Och då jag varit här har jag i princip helt missat vad som visades på årets upplaga av E3. Men har ju naturligtvis inte missat allt, och jag känner att jag själv måste dela med mig av mina åsikter angående Microsoft presskonferens ( har dock inte sett hela )

Naturligtvis så är det Xbox One jag känner att jag behöver spy galla över! Vare sig man ser sig som eller inte som en fanboy så har man alltid en konsol som man spenderar mer tid med, och under den nuvarande konsolgenerationen så har Xbox 360 utav tvekan varit favoriten, nu säger jag inte att Playstation 3 är en dålig maskin, den har underbara exklusiva spel, men när alla vänner sitter på Xbox 360 så blir det liksom min “huvudkonsol  “.

Så under dessa år jag spenderat med min ( mina ) Xbox 360’s så försvann mitt “hat” mot Microsoft. Men nu med all skit med Xbox One så känner jag att hatets låga fortfarande brinner starkt.

Att en Tv-Spel konsol tvingas att vara uppkopplad minst en gång per dygn för att du ska kunna spela på den är nog fan det mest dummaste jag någonsin hört, visst det är ju rätt uppenbart att jag inte kan lira online om jag inte skulle ha tillgång till internet, men när det kommer till att spela storyn offline på ett spel ser jag ta mig fan som en självklarhet, men där delar tydligen inte Microsoft samma åsikt. Nej fan, skiter sig din uppkoppling så efter 24 timmar duger konsolen bara till att samla damm, visst man kommer kunna titta på blu-ray filmer, men jag har väl för fan köpa en tv-spel konsol?

Sen undrar jag hur Microsoft som företag ens tänker, då dem vill väl locka så många kunder som möjligt, speciellt när deras konsol ska släppas samtidigt som Playstation 4? Här i Sverige är infrastrukturen på internet otroligt bra, då vi ligger verkligen i framkant, men det finns andra länder som inte har lika tur. Även i USA finns det områden där en duglig internet uppkoppling inte finns tillgänglig, och många har fått strunta i att testa multiplayer på spel för att dem kommer lagga sönder, så dem fokuserar på singleplayer delen av spelet, men nu kommer ju detta skita sig för dem också!

Microsoft har fått enorm kritik från både gamers och media världen över ang detta “DRM”. Detta system har prövats förr och failat på hög nivå varje gång, releaser som Diablo 3 och Sim City ligger fortfarande färskt i minnet, och nu vill Microsoft att deras “nya underbara maskin” ska ha denna skiten inbyggd?!

Som sagt är vi arga, och hur svarar Microsoft på denna kritik? I en intervju Gametrailers.com gjorde fick vi detta svaret

“Fortunately we have a product for people without connectivity, it’s called Xbox 360”

….Hur jävla arrogant får man lov att vara!!!?  Är det så här man ska ska behandla kunder som varit lojala i många många år? Men detta är väl Microsoft smarta sätt att släcka en eld på, genom att hälla på bensin.

Men tyvärr tar inte problemen med Xbox One slut här, dem har även bestämt sig för att se till att man inte kommer kunna sälja in sina spel eller låna ut dem till vänner & familj utan att dem ska behöva hosta upp extra dollar för att köpa en sorts licens…

 

Detta är problem Playstation 4 inte kommer ha, utan där krävs det absolut  inget online krav för att du ska kunna spela dina spel och du får sälja eller låna dina spel hur du vill. När detta sades under Sonys presskonferens så var det en uppenbar men en väl förtjänad käftsmäll mot Microsoft.

Nu sitter Microsoft i ett jävligt taskigt läge och ändrar dem inte på denna sinnessjukt retarderade taktik snarast så har Sony redan nu vunnit konsolkriget för kommande generation. Som jag sa tidigare i detta inlägg är att jag själv hållt mig i Microsofts camp i och med Xbox 360, men nu känner jag att det är dags att byta sida och köra helt på Playstation 4.

SKÄRP ER MICROSOFT ERA FÖRBANNADE JÄVLA IDIOTER!!!!!

Det är få spel var värld verkligen sätter sig på hjärnan och minnena man hade av världen följer med oss många år framöver. Ett av detta spel var Bioshock och staden Rapture där spelet utspelade sig i, det kändes så otroligt unikt och främmande att jag var tvungen att dra igenom spelet i en sittning, jag ville verkligen inte sluta. Det här för mig till den senaste delen av Bioshock serien i Bioshock Infinite.

Istället för att smyga sig fram på havets botten får vi den här gången lära oss känna staden Columbia som svävar ovanför molnen. När jag för första gången såg filmer och bilder under spelet utveckling var jag så sjukt jävla pumpad på att uppleva ännu ett mästerverk av skaparen Ken Levine. Men nu sitter jag här, spelat igenom Bioshock Infinite hela 3 gånger men känner ändå en enorm tomhet och en besvikelse.

Jag började undra om jag var helt dum i huvudet som inte tyckte att Bioshock Infinite “var det bästa sen skivat bröd” så att säga, ärligt talat så hade jag faktiskt rätt tråkigt. Precis som i dem första Bioshock så har man speciella förmågor, som förr hette Plasmids och nu kallas för Vigors och dessa använder man i kombination av skjutvapen. I Bioshock 1 & 2 använde jag dessa förmågor i princip hela tiden, men här känns som så otroligt tråkiga och nästan meningslösa.

När det kommer till själva gameplay delen av Bioshock Infinite känns allt så otroligt föråldrat, otroligt tråkiga vapen som mer känns som ärtbössor och har ingen alls kraft i sig, Men själva kontrollen känns “lite off” så att säga, att hantera plasmids och vapen i dem tidigare delarna kändes helt naturligt men här känns det otroligt bökigt.

Columbia må vara otroligt vackert, men det var bara i början av spelet och i slutet man verkligen kände att man var i en stad som ligger ovanför molnen, till skillnad från dem förra delarna där man verkligen kände att man var havets botten. Nu kanske folk gnäller på mig att jag jämnför dessa titlar för mycket med varann, men klart som fan att jag gör det då spelet trots allt heter Bioshock. Så det känns otroligt tråkigt att spel som kommer så långt efter dem förra delarna känns så otroligt själlöst. Och med denna fiendedesignen som dem gick in på känns ruskigt ruschat, då jag tröttar på att skjuta ihjäl vad som känns som samma sorts fiender som ser ut som tvillingar genom hela spelet.

Men trots att det kanske verkar att jag hatar Bioshock Infinite så gör jag verkligen inte det, men efter tidigare delar i serien förväntade jag mig en sorts evolution, men det känns mer som 1 steg framåt men 2 steg bakåt och för ett spel som blivit försenat gång på gång så tycker jag det är otroligt tråkigt. Det enda jag verkligen gillade med Bioshock Infinite var vad jag ser som spelets huvudperson Elizabeth som lyckas uttrycka otroligt mycket känslor och för att vara en sorts side-kick så är hon aldrig i vägen.

Det är rätt svårt för mig att kunna rekommendera Bioshock Infinite till andra spelare, men älskade man dem tidigare delarna så är det kanske bäst att vänta tills du kan hitta spelet på nån rea, men däremot folk som aldrig upplevt magin i Rapture kanske inte lämnar Columbia med känslan “Jag vill tillbaka till Rapture”

Vi väntande länge, lite för länge på att Blizzard skulle gå tummen ur röven och ge oss en uppföljare till Diablo 2, Och nu mer än 10 år senare får vi äntligen besöka den världen Sanctuary åter igen. Jag som många andra spelsugna och glada Göteborgare stod utanför Webhallen och köade i några timmar för nattreleasen av Diablo 3, regnet verkligen öste ner, men humöret var på topphumör och alla pratade om sina upplevelser i betan och vilka klasser dem ska spela nu, Ett smart gäng framför mig och min vän Jonas hade tagit med sig en presenning som dem använde som skydd från skyfallet, smarta jävlar det där, själv stod jag pissblöt och höll sms kontakt med bloggaren Jocpoc som själv köade vid Webhallen i Uppsala, där dem dock kunde stå inomhus.

Timmarna gick, men till slut öppnade Webhallen dörrarna och vi fick stiga in i värmen. Jag och min vän hade tur och 15 minuter senare gick vi ut från Webhallen med varsin Collector’s Edition av Diablo 3, det var här vi märkte hur enorm folksamlingen som väntade på sin tur verkligen var, ni som har varit vid Webhallen i Göteborg och vet hur området ser ut, så sträckte sig kön hela vägen längs kungsgatan, och skulle uppskatta att det var minst 400 pers.

Väl hemma var det dags att knäcka nattens första Singah medans Diablo 3 installerades, in på skype flög vi allihop, redo att logga in och börja mass slakten av demoner…. Det gick väl lite sådär med den planen, för när vi skrivit in vår login fick vi se en trevlig skylt på skärmen där det stod “Error 37”, Blizzards servers var överbelastade, visst visste jag att detta skulle hända, men då Blizzard hade haft en stress test med deras öppna beta för att se om deras servers skulle klara av trycket så tänkte jag att detta var bara tillfälligt, men när klockan var 2:30 och vi fortfarande inte kom in började man bli lite lätt irreterad.

Blizzard hade gått ut och skryt med om hur många som hade förhandsbokat Diablo 3, så dem visste på ett ungefär hur många skulle börja spela när dem öppnade upp server 00:01. Men till slut när klockan var runt 3, och man fått i sig en hel del dricka lyckades vi äntligen logga in… Sen helt plötsligt märkte jag att det började ljusna ute lite, klockan var 6:30 på morgonen, och timmarna hade bara flugit iväg, det var dags för några timmars sömn…

Min iPhone skriker vid 11:00 igen utav att kompisen Jonas ringer, det blir att kasta sig ur sängen, springa till köket och sätta på kaffe, sen var det dags att börja slåss mot Blizzards skitna servers åter igen, men till slut lyckades man komma in.

Nu sitter jag här 2 veckor senare, och jag har dödat Diablo ett ex antal gånger, fått upp min Barbarian till nivå 60, och skriker mig fördärvad på svårighetsgraden Inferno. Jag märker att det fortfarande är en hel del server problem med Diablo 3, och detta är nåt som Blizzards kunder har gjort sig hörda av på deras forum, där tråden ang Error 37 börjar närma sig 2000 sidor ( ! ).

Men är jag nöjd med Diablo 3? Båda jag och nej, spelkänslan finns kvar från Diablo 2, visst spelet är väl lite “nerdummat”, men detta betyder ju inte att det skulle vara dåligt, då du i Diablo 2 kunda lägga ut talanger i olika “skill tree’s” så som i World of Warcraft har det nu, men i Diablo 3 får du några nya förmågor att använda varje gång du går upp i level, det är väl mest s.k “Elit Fjantar” som gnäller om detta, att du inte kan skräddarsy din karaktär exakt på samma sätt.

Men det största problemet enligt mig är att Diablo 3 fokuserar på tok för mycket på utrustningl visst loot är en enorm del av spelet, men att Diablo 3 mer fokusera på din utrustning än dina färdigheter som spelare för att överleva känns rätt skitet faktiskt men detta är kanske nåt som Blizzard kan ordna i nån patch. Men jag älskar Diablo 3 ändå <3

Det kommer nog komma mer inlägg om Diablo 3 väldigt snart, men jag tänkte damma av min Xbox 360 och köra några nya titlar som kommit, har vid tillfället Max Payne 3, Ghost Recon – Future Soldier och Dragon’s Dogma som bara väntar på att bli spelade. Sen händer en viss mässa nästa vecka också 😉

Då jag nu är i full fart med att bränna igenom min pile of shame så blev det senaste spelet Bodycount, det som tydligen ska vara den “spirituella uppföljaren” till röjar liret Black. Jag gillade verkligen Black när det begav sig, så suget för Bodycount var rätt stort…  Jag kan köpa det här att Bodycount är en spirituell uppföljare, men fan inte till Black, snarare ger det samma kräkframkallande känsla som Perfect Dark Zero gav mig.

Tydligen ska det finnas nån sorts story jag ska bry mig om i Bodycount, nåt om 2 stora privat ägda militärer som “löser problem”. Mer än så orkade jag faktiskt inte bry mig om, och precis som Master Chief har Cortana har protagonisten här ( har han ens ett namn? ) en brud som skriker order via headset. Jag märker senare in i spelet att jag ska tydligen bry mig om denna kvinna som jag inte ens sett, utan bara hört skrika order, något som jag ifrågasatte rätt hårt.

Det absolut största problemet med Bodycount, eller nja, det mesta är ren katastrof, men dock är kontrollen otroligt seg, och för ett FPS spel krävs en bra kontroll, verkar nästan som att bara Call of Duty serien har lyckats med att ge konsol FPS en perfekt kontroll. För att beskriva kontrollen i Bodycount så känns det som man satt ner händerna i seg sirap och försöker spela på det sättet, sen att när dem flesta spel låter en titta igenom siktet när man håller inne LT ( L2 om du spelar på PS3 ) så i Bodycount får du en sorts blandning av att “nästan sikta” och “usel zoom”, kort och gott är kontrollen en ren katastrof i Bodycount, allt är segt och här kan du glömma att lita på snabba reflexer.

När det kommer till FPS spel där du slaktar fiende efter fiende så finns det en viktig sak, det ska vara kul att skjuta ihjäl dessa as, och du ska känna dig motiverad att rensa upp, ofta get bra fiende design oss detta, men i Bodycount känns det som man lika gärna kan skjuta magasin efter magasin mot en vägg, och få ut mer glädje av det, då fienderna i Bodycount är så förbannat generiska och tråkiga, men senare i spelet får man se nya fiender men dem är fan mer tråkiga än dem förra. Nej återigen har jag plöjt igenom ännu ett spel som jag bara bli förbannad på att tänka på. Så avslutar med detta, Bodycount är INTE en spirituell uppföljare till Black, Bodycount är ett jävla skit spel!

Betyg 4 / 10

När spelet El Shaddai – Ascension of the Metatron visades upp för första gången fånga det mitt intresse direkt, men nu har det gått många månader sen spelet släpptes och jag hittade det för en billig peng på Webhallen. Och nu sitter jag här med spelet avklarat och trots att det bara kostade mig 249:- så kan jag inte släppa tanken att detta är pengar jag kunde lagt på något bra mycket roligare, så som att supa mig redlös på T-Röd, kort sagt var faktiskt El Shaddai ett riktigt skitspel. Visst dess grafik var tilltalande på ett sätt, men detta visade sig bara funka i korta stunder, ibland kan det se helt otroligt ut, men 90% ser det rent sagt förjävligt ut. Och vad som verkligen får mig att såga detta spelet är dess story, musik och voice acting…och även spelets gameplay.

Jag har ingen som helst ork att gå in i detaljer på vad som gör detta spelet så otroligt tråkigt, jag blir i princip bara förbannad så fort jag tänker på den här smörjan, och att jag lyckades lida mig igenom spelet är ett under, måste fortfarande varit bakis från nyår… Nej spelet är skit.Men nåt som jag verkligen inte klarar av att se är spelet protagonist vid namn Enoch, den här “snubben* är så otroligt dåligt designad och naturligtvis verkar han vara stum, och bara står och glor hela tiden. Fast finns dock en figur i spelet som är lite små rolig, och det är Lucifel…Jepp det är hans namn, inte Lucifer, och han dyker upp lite här och var så man kan spara sitt spel, och detta gör han genom att i en mobil snacka med gud… Lite små roligt, men tyvärr det enda roliga som går att finna i den här smörjan.

Detta spelet kanske funkar för folk som är hardcore kristna eller nåt, för allt religion babbel för mig får mig bara att må illa, speciellt när dem försöker göra det “seriöst” på ett sätt. Hade vi snackat lite mer God of War stuk på spelet hade jag nog kunnat uppskatta det bra mer, men detta känns mer som en ny version av Bible Games från NES tiden.
Tänker inte spoila hur spelet slutar, men det känns som att utvecklaren Ignition Games trodde lite väl mycket på spelet och hintar om en uppföljare. Så skulle vi se ett El Shaddai 2 i år så är det ganska uppenbart att 2012 mycket väl kan bli det sista året för vår värld.

HÅLL ER BORTA FRÅN DET HÄR SKIT SPELET!!!!!

 

Det var 6 år sedan ID Software släppte ut ett spel senast, och det var “ficklampe” spelet Doom 3, och vi har länge blivit retade av lite bilder på deras nästa spel vid namn Rage. Året är 2029 och en enorm astroid är på väg att träffa jorden, finns inget människorna kan göra åt saken, utan enda sättet att försöka överleva var att bygga s.k Arks som grävdes ner i marken där man blir nedfrusen i kryostais och sen hoppas att senare vakna upp till liv och försöka fortsätta sina liv trots denna katastrof.

Du börjar spelet med att du vaknar upp lite väl sent, lite mer än 100 år försent för att vara exakt och hela världen är ett post-apokalyptiskt helvete ( …den idén har vi “aldrig” sett förut ). Du kliver ur din Ark och blir snabbt hittad en ledaren av en liten by. Det visar sig sen att s.k “Ark Survivors” är eftertraktade men du hade turen att träffa på en vänlig själ som vill dig väl. Just här tar storyn slut känns det som, den vänliga själen vars röst görs av John Goodman skickar iväg dig på diverse uppdrag och när dessa är avklarad slussas du vidare till nästa stad. Detta är ett mönster som återupprepar sig hela tiden genom spelet, inte ens karaktären du spelar visar någon sorts form av mänsklighet och finns inga val du själv får göra, protagonisten skulle lika gärna kunna vara “The Doom Guy”. I dem städer du besöker träffar du på diverse människor med dem flesta är totalt ointressanta och glöms snabbt bort.

Lite senare får du reda på att en grupp som kallar sig “The Authority” har tagit makten och fungerar som en diktatur, du träffar på en rebell faktion som anser att du har vad som krävs för att stoppa dem och du är deras ända hopp ( Hmm, Resistance 3 vibb här ). Utan att få reda på varför slussas du iväg på fler uppdrag för att sen försöka sätta stopp på The Authority.

Rage är utan tvekan ett sjukt snyggt spel, och det flyter på nåt så otroligt bra ( här märker vi skillnaden mellan 30 och 60 bilder per sekund ), Men spel handlar inte bara om grafik, och det blir mer än påtagligt i Rage, Visst kontrollerna funkar, men meny systemet är förjävligt. Men där Rage verkligen faller totalt är själva storyn och upplevelsen. Det är nästan så att Rage mer känns som ett glorifierat tech-demo, och att ID Software bara ville visa upp sin nya grafikmotor id Tech 5. Visst att slänga in en liten race del i spelet var lite små kul till en början, för att sedan bara bli sjukt långtråkigt.

Jag hade höga förhoppningar på Rage, men blev faktiskt ruggit besviken på slutresultatet. Och Rage kan nog mycket väl ha nåt av spelhistoriens sämsta slut _någonsin_

Betyg 7/10 

Väntant är äntligen över! Från dagen jag fick se den första trailern från The Elder Scrolls V – Skyrim blev jag helt tokig, då vi äntligen få se drakar i Bethesdas otroliga värld, i Morrowind och Oblivion hoppades jag att få en glimt av dessa bevingade legender men bara hittat Mudcrabs och annat skit. Så när jag fick reda på att drakarnas återkomst i Tamriel var det som en speldröm besannats.

Det är tradition i Elderscrolls att du börjat ditt äventyr som en fånge, och det är samma sak här, du sitter på en vagn med andra brottslingar som är på väg att gå sitt öde till möte, och det dröjer inte långt förens du hoppat av vagnen då du får se en stackare bli avrättad genom att få huvudet avhugget, och nu är det din tur. Du blir nertryckt och precis när yxan ska göra sitt jobb blir staden attackerad av en drake, och med tanke på att alla trodde att drakar bara var legender så uppstår panik och du lyckas fly.

Vad som känns unikt med Skyrim är att du den här gången inte är en okänd person som kastas in i mitten av allt, den här gången har du ett öde och du är Dovahkiin, Dragonborn. Dragonborns har drakblod som rinner i dess ådror och kan drakarnas språk som kallas för Thu’um eller “Shouts” som används som attacker mot det som står i din väg.
Bethesda har även tagit bort konceptet med att välja klass i spelet, förr brukade det vara så att du i början av spelen fick välja om du skulle tex vara magiker eller krigare, och skulle du en bit in i spelet som magiker vilja testa att gå upp i nyllet mot fiender med ett enormt svärd fick du helt enkelt starta om från början med en annan klass, i Skyrim är bra på det du vill bli bra på. Använder du ofta 2-hands svärd så kommer du levla upp i just det, och ändrar du dig och vill fokusera på magi är det bara att börja göra det, visst du kommer vara usel på det i början, men till slut står du där och kastar eldbollar som en proffs.

Elder Scrolls spelen har alltid haft en enorm värld att upptäcka, och Skyrim är verkligen inget undantag, denna världsdel i Tamriel är enorm och vart du än beslutar att gå så kommer du alltid springa på nåt intressant. Själv brydde jag mig inte vidare mycket om själva huvudstoryn i spelet när jag började med Skyrim, jag fick reda på vart jag skulle gå för att fortsätta den, men såg ett enormt berg med en gigantiskt borg som lockade mitt intresse, jag besteg berget och sakta närmade mig borgen, för att bli mött av banditer som inte var vidare sugna på att plocka fram lite gevalia för att fira mitt oväntade besök. Jag grep tag i mitt svärd och 2 minuter senare står jag där med banditerna liggande på marken i sitt eget blod. Jag sökte igenom hela borgen och hittade lite ny rustning och ett nytt svärd, hade även gått upp i några levels här som jag spenderade på att få upp mina skills med svärd, heavy armor och smithing.

Så här höll jag på i ungefär 2 fulla dagar, gick omkring och letade efter grottor och förglömda skatter, men tills slut blev suget efter att ta reda på vad huvudstoryn för mig för stor, och efter tagit reda på att man kunde fortsätta spela trots huvudstoryn var avklarad begav jag mig till Whiterun för att börja min karriär som Dovahkiin.

Måste säga att Skyrim är ett otroligt vackert spel, och designen är klockren, är nästan så att man känner kylan i soffan när man står längst uppe på ett berg och en snöstorm drar in, visst finns det lite fula texturer lite här och var, men i slutändan att se vad Bethesda har lyckats av göra med denna modifierade version av grafikmotorn som användes i Oblivion är en fröjd för ögat. Bethesda har även lyckats öka på den s.k drawdistance som betyder hur långt bort du kan se, och herrejävlar vilken skillnad från Oblivion det är. Nu kan jag stå uppe på ett berg och titta ner på en stad som ligger långt bort och det ser otroligt ut.

Det är inte bara grafiken som är storslagen, ljudet i spelet sätter varje not rätt, och när man stöter på en drake som flyger omkring blir det genast pampig musik som får adrenalinet att koka. Men allt är tyvärr inte frid och fröjd när det kommer till Skyrim, jag känner att själv striderna kan bli lite väl långtråkiga, mycket kan nog bero på att jag valde att köra en sorts warrior klass, så blev en sjukt spammande av trigger knapparna när man skulle slåss, saknades en viss “finess” så att säga, men tänkte spela om spelet senare som magiker och sen en lite mer stealth klass. Men däremot blir striderna mot drakarna aldrig långtråkiga!

The Elderscrolls Skyrim är ett sånt där spel där du inte märker hur länge du har spelat förens du märker att morgonsolen börjar gå upp, och att det kanske är dags att få lite sömn, så att du kan återvända till Tamriel igen. Det kommer garanterat att komma massor av DLC och förhoppningsvis en riktig expansion till Skyrim, men frågan är om jag har hunnit göra allt spelet har att erbjuda innan dess. Men bara vi slipper…Horse Armor….    Bra jobbat Bethesda, jag är såld!

Betyg 10/10 

GoldenEye till Nintendo 64 var spelet som för mig satte order multiplayer på kartan, visst det fanns massa PC ute som erbjöd multiplayer över internet ( med tveksamt 56k modem ) men då jag inte ägde nån PC fick jag hålla mig till att spela på konsol. Året var 1997 när GoldenEye släpptes till Nintendo 64, och även då var det känt att spel som baserade sig på filmer alltid blev en katastrof, men ibland glider nåt igenom normen och det visade verkligen utvecklaren Rare med sin tolkning av filmen som hade släppts 2 år tidigare. Inte nog med att spelet hade ett otroligt bra singleplayer läge och visade att FPS spel verkligen kan fungera på konsol var det dess multiplayer som tog tag i våra själar. Upp till 4 personer kunde spela mot varann på samma TV, detta var nåt som lede till uttrycket “Screen watcher” att man tittade på sin motståndares spelare för att ta reda på var dem var. Man sa alltid “Nej jag tittar inte på din skärm” men innerst inne satt man där och ljög, för detta var något vi alla gjorde, och det vet ni 😛

Men nu är året 2011 och denna klassikern har fått sig en re-make och en HD variant av Wii spelet med samma namn till Xbox 360 och Playstation 3, och ni som hoppats på att trogen re-make av klassikern till Nintendo 64, gör er beredda att bli besvikna. Dum som jag är läste jag inte nåt eller kollade ett enda klipp om det här spelet innan jag plockade upp det, jag tänkte bara “Herrejävlar! GoldenEye i HD och upphottad grafik? ETT MÅSTE!”, men ack så fel jag hade. Det finns inte mycket som delar likheter mellan varken spelet eller filmen, visst finns det en liten hyllning till Nintendo 64 spelet i början av detta, tack vare en viss toalett scene. Men förutom karaktärer och storyn om GoldenEye vapnet så är allt nytt, och detta är verkligen inte för det bättre. Inte ens Pierce Brosnan fick vara med den här gången utav har istället blivit ersatt av Daniel Craig, och efter filmen Quantum of Solace ( som var en katastrof ) blir jag bara förbannad av att se honom.

Alla fräcka gadgets som Q försåg Bond med i GoldenEye har alla plockats bort och Bond har en jävla smartphone istället. Kort och gott känns inte detta som ett Bond spel, och absolut är det inte hyllning till klassikern. Det hade nog kunnat funka om vi aldrig hade sett eller spelar GoldenEye tidigare, men detta känns mer som ett hån till ett av spelindustrins viktigaste spel. Om vi bara kunde ha fått originalet i HD version hade alla våra drömmar blivit besannade, men istället fick vi detta skräpet. Men är du ung och aldrig upplevt spelet innan kan du nog få lite nöje från detta, men oss i den äldre generationen…Håll er borta!

Betyg 5/10 

Resistance – Fall of Men var en av lanserings titlark till Playstation 3 som hade sina ljusa stunder och blev starten för en otrolig uppföljare som lyfte serien till nya höjder, du kan läsa min text om Resistance 1 och 2 här.
Nu kommer en viss spoiler för Resistance 2, men lite svårt att skriva om en uppföljare som börjar där det föregångaren slutade. Nathan Hale, protagonisten i dem två första spelen är död, och gick sitt öde till möte av att Joseph Capelli satte en kula i skallen på Nathan Hale, detta var pga att Hale var sekunder ifrån att förvandlas till en Chimera.
Saker och ting ser inte bättre ut för mänskligheten och hotet från den utomjordiska Chimera har fått människor att fly dem stora städerna och för det mesta bosätta sig under marken i kolonier för att undvika en säker död.

Vi får den här gången spela som Joseph Capelli som lagt armen bakom sig för att fokusera på sin familj och dess överlevnad. Helt plöstligt dyker forskaren Malikov upp och förklarar att det finns ett torn i New York som måste förstöras, och utan nån anledning alls så kan bara Capelli ta hand om detta problemet, jag vet, it makes no sense. Capelli vill naturligtvis inte lämna sin fru och son bakom sig, men frugan gnäller tillträckligt och Capelli ger sig ut på en färd mot New York med Malikov.

På nåt sätt känns Resistance 3 lite som en sidoprojekt än Resistance 2, visst det kan vara kul att försöka ge sig på den här s.k “Lone Wolf” taktiken, men det funkar inte riktigt här, och att Capelli skulle kunna vara den enda personen som skulle kunna klara av det här uppdraget känns så otroligt dumt och omotiverat, det hade varit en sak om Capelli hade varit nån sorts version av Master Cheif eller ha några speciella förmågor som skulle ge han “the edge”, men han är bara en vanlig människa, som iofs haft träning och varit med i armen, men ändå känns det rätt….dumt.

Det första jag märker i Resistance 3 är det nya vapensystemet, där du kan få uppgraderingar till dina vapen ju mer du använder dem och då jag älskar att levla upp saker i spel blev detta snabbt något jag fokuserade mycket på, och det känns som att kontrollerna och vapnen slipats lite extra den här gången för dem flesta är otroligt roliga att använda, däremot har spelets granater tagit sig en smäll, då det finns många varianter att välja på slutade det ändå med att man knappt använd en enda granat under spelets gång, hade dem dock fått samma behandling med ett level system som skjutvapnen så hade det nog sett annorlunda ut.

Det är riktigt svårt att kunna bry som om storyn i Resistance 3 och med en huvudperson som känns tråkig och trött gör inte saken bättre, och det känns inte som att Insomniac Games lagt ner vidare mycket kärlek i del 3, men visst finns det visa ställen i spelet som är rätt imponerande med det håller inte i längden. Kort sagt känns Resistance 3 mer som en lång expansion än ett eget spel. Jag tror inte detta är slutet för serien i sin helhet, men är inte nästa Resistance spel en gigantiskt uppgradering så kan Insomniac Games sätta igång och börja gräva sin egen grav.

Betyg: 7/10 

När första Uncharted släpptes var det lite av en sleeper hit, som egentligen inte många brydde sig och skrek att det var en Tomb Raider kopia. Det var inte förens vi fick se det första ur Uncharted 2 : Among Thieves en enorm hype för spelserien satte igång. Jag hade själv inte ens en Playstation 3 vid det här laget, men följde slaviskt allt jag kunde hitta om Uncharted 2. Men 2009 släpptes äntligen uppföljaren och jag kunde inte hålle emot längre och plocka upp en bundle med en Playstation 3 och Uncharted 2, köpte naturligtvis första spelet också så jag kunde ha någon uppfattning om storyn och protagonisten Nathan Drake. Första spelet tyckte jag var lite sådär, men då jag älskar äventyrs spel körde jag igenom det för att snabbt kunna sätta igång med del 2. Och herrejävlar vilket spel! För mig blev det utan tvekan Game of The Year 2009, och hamnar bland dem bästa spel jag spelat, och även bland dem bästa “filmerna” jag sett.

Så det rådde inget tvivel om att mina förväntningar på Uncharted 3 : Drake’s Deception var sjukt höga, men var inte säker på att utvecklaren Naughty Dog skulle lyckas återigen, så jag höll mig borta från nästan all media och texter som fanns ute om spelet, jag ville ha min helt egna uppfattning och undvika spoilers.Men nu när jag sitter här och eftertexterna har rullat förbi kan jag äntligen pusta ut, Naughty Dog har även den här gången levererat en otrolig upplevelse som får dem flesta filmer och spel att se rätt “mjäkiga” ut. I början av spelet får vi spela som en snorvalps version av Nathan Drake där vi får reda på hur han mötte sin vapendragare och bästa vän Sully, kändes rätt uppfriskande att få lite back story till deras relation och vänskap, vi får även träffa på några gamla favoriter från dem tidigare delarna av spelet.

Den här gången är Drake ute efter att hitta den legendariska staden Ubar, öknens version av Atlantis, och att hans förfader Sir Francis Drake kanske hade hittat den med utav nån anledning valt att inte dokumentera detta, och detta får Nathan’s nyfikenhet att ta överhand.
Uncharted 3 – Drake’s Deception är inte ett lika stort lyft som del två i serien var, men ändå lyckas Naughty Dog få mig att sitta kvar i soffan, det är verkligen inte många spel nu förtiden som jag spelar från start till slut i en enda sittning, men precis som Uncharted 2 lyckas detta spelet att hålla mig fången hela tiden. En rätt stort minus är att spelet fokuserar bra mycket mer på skjutande den här gången, och visa av dessa striderna drar verkligen ut på tiden och det är nästan så man blir uttråkad. Men när jag väl får springa runt och upptäcka på egen hand är det ett absolut nöje att spela Uncharted 3 – Drake’s Deception.

Men nu får vi helt enkelt sitta och vänta på att Playstation 4 ska komma innan vi får återse Nathan Drake igen, för att Drake kommer tillbaka råder det inget tvivel om. Game of the year? Mycket troligt.

Betyg 9/10