Category: PC

Nu har hösten verkligen kickat igång och det börjar mörkna snabbare på kvällarna, visst det är tråkigt att solen och värmen nu är borta, men för oss gamers kan vi äntligen vakna från vår dvala och äntligen se fram emot en massa releaser dessa mörka månader framöver har att erbjuda.

Jag satte mig som sagt med Darksiders 2 vid release, men blev att man fortsatte att spela Dark Souls, men detta underbara spel helt avklarat så blev det att jag satte mig med Darksiders 2 igen. Var det nåt som jag verkligen gilla med första Darksiders var känslan att man spelade ett moget The Legend of Zelda, detta var nåt som jag inte fick känslan av i uppföljaren här, visst det finns dungeons och en overworld, men istället för att allt känns som en enorm värld att utforska så kändes det mer som att man slussades till nya ställen i linjär stil.

Att spela som Death var iofs rätt kul, och dungeon crawler som jag är älskade jag upplägget med diablo liknade loot system. I slutändan tyckte jag om Darksiders 2, men var inte vad jag hade hoppats på, och tänker inte spoila nåt då spelet inte är vidare gammalt, men slutet var verkligen helt uselt, för att inte nämna sista boss fighten. Men jag hoppas på att vi kommer få se ett Darksiders 3.

Men det är nu inte bara konsol jag spelat, efter alla år som mac användare har jag äntligen skaffat mig en gamer PC, min gamla iMac kastades in i sovrummet och nu sitter man och spelar lite fancy spel så som Battlefield 3 ( fy fan va bra det är på PC!! ), och sen ett visst annat spel jag lovade mig själv att jag inte skulle spela igen….. Låt oss säga att en expansion nyss släpptes och har en massa pandor i sig…. Kommer skriva mer om detta när jag dingat 90 😉

Men vad som står på menyn just nu är Borderlands 2 och Resident Evil 6, mycket trevlig speltid väntar oss äntligen! Ajöss sommarfanskap!

Är det nåt Blizzard alltid har lyckats med så är det att fånga deras fans med deras otroliga renderande trailers för deras spel. I och med detta har dem alltid lyckats skapa en hype och man började räkna dagarna tills spelens release.Detta har i alla fall alltid varit fallet för mig, speciellt med World of Warcraft serien, Jag minns hur jag fick gåshud när jag såg trailern till expansionen Wrath of the Lich King.

Men nu har Blizzard släppt trailern för den kommande expansionen till World of Warcraft – Mists of Pandaria, och trots jag inte spelat WoW sen jag sänkte Deathwing för många många månader sen så lyckades inte Blizzard väcka mitt intresse för denna expansionen. Men nog babblat, här har ni trailern till World of Warcraft – Mists of Pandaria.

 

 

Vi väntande länge, lite för länge på att Blizzard skulle gå tummen ur röven och ge oss en uppföljare till Diablo 2, Och nu mer än 10 år senare får vi äntligen besöka den världen Sanctuary åter igen. Jag som många andra spelsugna och glada Göteborgare stod utanför Webhallen och köade i några timmar för nattreleasen av Diablo 3, regnet verkligen öste ner, men humöret var på topphumör och alla pratade om sina upplevelser i betan och vilka klasser dem ska spela nu, Ett smart gäng framför mig och min vän Jonas hade tagit med sig en presenning som dem använde som skydd från skyfallet, smarta jävlar det där, själv stod jag pissblöt och höll sms kontakt med bloggaren Jocpoc som själv köade vid Webhallen i Uppsala, där dem dock kunde stå inomhus.

Timmarna gick, men till slut öppnade Webhallen dörrarna och vi fick stiga in i värmen. Jag och min vän hade tur och 15 minuter senare gick vi ut från Webhallen med varsin Collector’s Edition av Diablo 3, det var här vi märkte hur enorm folksamlingen som väntade på sin tur verkligen var, ni som har varit vid Webhallen i Göteborg och vet hur området ser ut, så sträckte sig kön hela vägen längs kungsgatan, och skulle uppskatta att det var minst 400 pers.

Väl hemma var det dags att knäcka nattens första Singah medans Diablo 3 installerades, in på skype flög vi allihop, redo att logga in och börja mass slakten av demoner…. Det gick väl lite sådär med den planen, för när vi skrivit in vår login fick vi se en trevlig skylt på skärmen där det stod “Error 37”, Blizzards servers var överbelastade, visst visste jag att detta skulle hända, men då Blizzard hade haft en stress test med deras öppna beta för att se om deras servers skulle klara av trycket så tänkte jag att detta var bara tillfälligt, men när klockan var 2:30 och vi fortfarande inte kom in började man bli lite lätt irreterad.

Blizzard hade gått ut och skryt med om hur många som hade förhandsbokat Diablo 3, så dem visste på ett ungefär hur många skulle börja spela när dem öppnade upp server 00:01. Men till slut när klockan var runt 3, och man fått i sig en hel del dricka lyckades vi äntligen logga in… Sen helt plötsligt märkte jag att det började ljusna ute lite, klockan var 6:30 på morgonen, och timmarna hade bara flugit iväg, det var dags för några timmars sömn…

Min iPhone skriker vid 11:00 igen utav att kompisen Jonas ringer, det blir att kasta sig ur sängen, springa till köket och sätta på kaffe, sen var det dags att börja slåss mot Blizzards skitna servers åter igen, men till slut lyckades man komma in.

Nu sitter jag här 2 veckor senare, och jag har dödat Diablo ett ex antal gånger, fått upp min Barbarian till nivå 60, och skriker mig fördärvad på svårighetsgraden Inferno. Jag märker att det fortfarande är en hel del server problem med Diablo 3, och detta är nåt som Blizzards kunder har gjort sig hörda av på deras forum, där tråden ang Error 37 börjar närma sig 2000 sidor ( ! ).

Men är jag nöjd med Diablo 3? Båda jag och nej, spelkänslan finns kvar från Diablo 2, visst spelet är väl lite “nerdummat”, men detta betyder ju inte att det skulle vara dåligt, då du i Diablo 2 kunda lägga ut talanger i olika “skill tree’s” så som i World of Warcraft har det nu, men i Diablo 3 får du några nya förmågor att använda varje gång du går upp i level, det är väl mest s.k “Elit Fjantar” som gnäller om detta, att du inte kan skräddarsy din karaktär exakt på samma sätt.

Men det största problemet enligt mig är att Diablo 3 fokuserar på tok för mycket på utrustningl visst loot är en enorm del av spelet, men att Diablo 3 mer fokusera på din utrustning än dina färdigheter som spelare för att överleva känns rätt skitet faktiskt men detta är kanske nåt som Blizzard kan ordna i nån patch. Men jag älskar Diablo 3 ändå <3

Det kommer nog komma mer inlägg om Diablo 3 väldigt snart, men jag tänkte damma av min Xbox 360 och köra några nya titlar som kommit, har vid tillfället Max Payne 3, Ghost Recon – Future Soldier och Dragon’s Dogma som bara väntar på att bli spelade. Sen händer en viss mässa nästa vecka också 😉

Då var väntan äntligen över, äntligen har vi fått sätta tänderna i vad som Bioware säger är Commander Shepards sista äventyr med Mass Effect 3. För mig har Mass Effect serien varit denna generations “långkörare” och jag har njutit av varje spel, kan inte förneka att jag själv välkommande den mer action betonade gameplayet som introducerades i Mass Effect 2, till skillnad från det lite segare Mass Effect 1. Precis som i Mass Effect 2 kan vi även den här gången importera våran sparfil från tidigare spelet, och dem val du gjort i Mass Effect 1 och 2 spelar roll i Mass Effect 3.

Vi fick redan i Mass Effect 1 reda på om hotet av The Reapers som var på väg mot våran galax för att “rensa upp” allt liv, och Commander Shepard har gjort allt han kunnat för att galaxen och rådet på The Citadel ska ta hotet seriöst. Spelet börjar på jorden där vi får reda på att Shepard inte längre har nån kontroll över sitt skepp eller sin besättning på Normandy, och blir inkallad på ett möte då kommunikation med vissa kolonier runt om i galaxen har brutits. Trots detta vägrar rådet på jorden inse fakta och Shepard förklarar att detta kan bara vara den mekaniska rasen som kallas Reapers, och att dem är på väg. Mitt under mötet förloras även kontakten med månen, och som vi alla vet ligger månen inte vidare långt från jorden, och bara sekunder senare landar en gigantiskt Reaper inom synhål och löper amok, kriget om jorden och galaxen har nu startat.

Nu tickar på att allvar klockan neråt för mänskligheten, och dessutom alla andra raser som bor i galaxen, och det blir upp till Shepard att samla ihop en så stor arme som möjligt för att göra sitt bästa att besegra The Reapers, här har vi in princip vad spelet handlar om, åka runt och göra uppdrag för att få förtroende från andra raser och få dem att hjälpa till att rädda jorden och sig själva.

Om man har spelat Mass Effect 2 kommer man direkt känna igen sig när det kommer till gameplay, visa saker har gjorts bättre naturligtvis, och jag känner själv att själva skjutandet känns snäppet vassare den här gången, och märker att jag mycket mer fokuserar på att få in headshots den här gången ( som belönar spelaren med att skallar sprängs i bitar som blir en gore-fest ). Att vapen och rustning blev bra lättare att hantera i 2’an så är det nu i Mass Effect 3 helt dumförklarat, och du vet direkt om du har nåt att uppgradera.

Nåt som är till en viss del bortblåst är sättet man scannade planeter i jakt på mineraler från Mass Effect 2, nu istället om man upptäcker nåt på en planet skjuter du bara iväg en sond för att samla på dig vad som finns att plocka upp, detta kan vara allt från reliker folk på The Citadel vill ha, extra vapen till din arme eller credits ( spelets valuta )
Commander Shepard stötter naturligtvis på gamla vänner, och några av dem återvänder återigen för att slåss vid din sida, medans några andra är upptagna med sitt eget liv, men att mitt “core” team från Mass Effect 1 dvs Liara och Garus fortfarande står vid min sida gjorde mig överlycklig!

Att jorden är under attack i Mass Effect 3 står klart, och det är väldigt få spel som får en att känna att fighten har tagits till hemmaplan, ett spel som försökte med detta innan var Halo, och ärligt talat brydde jag mig inte ett dugg, men här känner man verkligen att jorden är under ockupation av en fiende som vill slakta hela mänskligheten.

Precis som tidigare delar i serien är storyn underbar, för att inte nämna vad som kan vara spelhistoriens bästa röstskådespelare som levererar toppklass, vare sig det är nån man bara träffar på i nån minut, detta är ett otroligt bra sätt att dra in oss spelare i storyn när dem som lånar sin röst till karaktärer verkligen lever sig in i rollerna.

Bioware levererar verkligen med Mass Effect 3, fast när man väl kommer fram till slutet så börjar jag faktiskt undra om dem lät nån som inte visste ett dugg om Mass Effect skriva på manuset, jag tänker inte spoila slutet i spelet här, men det har varit mycket gnäll om valet Bioware gjorde med slutet, och kan lungt säga att jag avskyr hur dem avslutar Shepards historia.

Men kort och gott, älskade du dem tidigare Mass Effect spelen är den slutliga delen verkligen värt att plocka upp, även om du kommer skrika dig förbannad tack vare slutet. Mass Effect 3 måste upplevas, och kan absolut bli Game of the Year. Mycket bra jobbat Bioware!

Betyg 10/10

Äntligen!!! Det har varit mycket snack på senare tid om Diablo III ens kommer släppas i år, med inställt BlizzCon, delar av Diablo III tas bort för att skynda på releasen var jag liksom andra oroliga att Blizzars skulle skjuta på spelet tills 2013. Men för bara några minuter sedan fick vi äntligen höra att Diablo III kommer finnas i butik den 15’e Maj, dvs om exakt 2 månader, så detta ger oss tid att planera semester, spendera tid med nära och kära för att sen låsa in sig och efter 12 år uppleva Diablo III.

Jag har spelat World of Warcraft sen det släpptes för 6 år sedan, det var bara nu några månader sen jag loggade ut för “sista” gången, och lämnade Azeroth bakom mig, då i mina ögon är det inte längre spelet jag förälskade mig i för så många år sedan, sen jag slutade har jag letat efter rebound spel, för då och då saknar man världen Blizzard skapade, men dock saknade jag inte alla rövhål som fanns på min server. Och nu har jag äntligen hittat vad som bäst kan beskrivas som en single player World of Warcraft, med Big Huge Games spel Kingdoms of Amalur: Reckoning ( namnet riktigt rullar av tungen… ). Med namn som Todd McFarlane, R.A. Salvatore, Ken Rolston och Curt Schilling så är det är rejäl lista talang, men ju desto fler kockar desto sämre soppa?

Nej, jag måste säga att det faktiskt var längesen jag grävt ner mig i ett spel så här mycket, där tidsuppfattningen gått helt förlorad och det har blivit många sena nätter. Precis som World of Warcraft så är Amalur helt full proppat med quests, och precis som i Blizzard titel så känner man att man måste göra alla, allt för guld, gear och XP.

Kingdoms of Amalur: Reckoning börjar med att du är död, och är på väg mot din grav, som består av ett hål i väggen som leder ner till en likhög, efter du pysslat lite med din karaktärs namn och utseende så vaknar du upp på den stinkande likhögen och börjar röra dig genom katakomberna, det visar sig att du har fått ditt liv tillbaka tack vare en maskin som kallas Well of Souls, du möter senare upp med dess skapare och han blir helt till sig att hans uppfinning fungerar!

Det dröjer inte länge förens tornet du är i blir attackerat av en ras som kallas Tuatha, dessa kan bäst beskrivas som en sorts Uruk Hai från Sagan om Ringen. Du flyr tornet och möter upp en s.k fateweaver som blir helt tills sig när han spår din framtid att du verkligen inte har nån. Alla levande varelser i Amalur har en förstämt öde, och dessa fateweavers kommer se hur du ska dö. Men då du redan dött en gång så är ditt öde nu i dina egna händer. Och naturligtvis tack vare detta så ska du så klart rädda världen.

Själva huvudstoryn i Amalur är rätt lätt att tappa fattningen om, detta är pga av dem över 200 sido uppdragen som finns att göra, för att inte tala om dem olika faktionerna du kan gå med i, som även dem har en egen storyline och stora quests. En annan stor del av Amalur är loot, och detta är nåt du maniskt kommer plocka upp vad det än är, allt säljer ju trots allt. Precis som i World of Warcraft har vapen och utrustning olika värde, grönt som är vanliga föremål, blåa som är ovanliga, lila som är episka föremål, och sen har vi guld färgade som betyder att det du plockat upp är en del av ett set, tyvärr finns det dock inga oranga legendarys 🙁

Det är väldigt uppenbart att det lånats friskt från spel som just World of Warcraft och Fable, då den grafiska stilen påminner starkt om spelen jag nyss nämde, men vad som slår mig är att teckaren Todd McFarlane klassiska stil inte syns nånstans i spelet, och då hans stil verkligen är unik så är det väldigt tråkigt.

Vad som däremot är helt underbart i Amalur är stridssystemet, det flyter på otroligt bra och det spelar ingen roll vilken klass du väljer att vara, vare sig du vill kasta magi, smyg runt med dolkar eller kötta på med en 2-hands vapen ( eller kombination av alla ) så känns kontrollen helt perfekt. Det må vara lite problem med kameran ibland, men mer än ofta så gör dessa kamera problemen scener i spelet bra mycket bättre på nåt konstigt sätt.

Jag hade tänkt snabbt avklara Kingdoms of Amalur: Reckoning, då min pile of shame växer och det har kommit en massa nya titlar som bara väntar på att bli spelade, men så blev verkligen inte fallet, jag märkte att jag knappt hade börjat med huvudstoryn och spenderat över 80 timmar med att bara göra sidouppdrag, levla upp min krigare och jobba med mina yrken som blev smed, alkemist.

Då din karaktär som sagt inte har nåt öde, kan man på ett sätt samla på sig nåt som heter fate, detta får du när du besegrar fiender och detta fyller en mätare, när denna är full och du håller in LT & RT går du in i vad som kallas reckoning mode, här gör du enorm skada på fiender, och när dem är på väg att dö kan du trycka på A knappen vid dem för att göra en brutal avslutning på deras liv, och då får du även spamma på nån av dem fyra knapparna på din kontroll, och lyckas du tillräckligt bra kan du få 100% XP från monstret du precis dödat. Detta är dock nåt som har en nagativ effekt, då jag i princip vid varje bossfight hade en full reckoning mätare, och detta gjorde bossfighterna väldigt simpla, men att få dubbel XP från en boss är verkligen inte fy skam.

Har du tröttnat på World of Warcraft eller vill ha ett lite mer “seriösare” Fable så får du verkligen inte missa Kingdoms of Amalur: Reckoning, men vill varna för att detta blir en rejäl timesink, och med spel som Mass Effect 3 på väg så bör du se till att du i alla fall inte har nåt annat spel att spela på över en vecka, för det är riktigt svårt att sluta spela detta. Jag hoppas verkligen att vi får se en uppföljare och en jävla massa DLC till Amalur, för jag älskar verkligen det här spelet, det må inte vara helt perfekt, men det är ändå ett helt underbart spel!

Betyg: 9/10

Det var 6 år sedan ID Software släppte ut ett spel senast, och det var “ficklampe” spelet Doom 3, och vi har länge blivit retade av lite bilder på deras nästa spel vid namn Rage. Året är 2029 och en enorm astroid är på väg att träffa jorden, finns inget människorna kan göra åt saken, utan enda sättet att försöka överleva var att bygga s.k Arks som grävdes ner i marken där man blir nedfrusen i kryostais och sen hoppas att senare vakna upp till liv och försöka fortsätta sina liv trots denna katastrof.

Du börjar spelet med att du vaknar upp lite väl sent, lite mer än 100 år försent för att vara exakt och hela världen är ett post-apokalyptiskt helvete ( …den idén har vi “aldrig” sett förut ). Du kliver ur din Ark och blir snabbt hittad en ledaren av en liten by. Det visar sig sen att s.k “Ark Survivors” är eftertraktade men du hade turen att träffa på en vänlig själ som vill dig väl. Just här tar storyn slut känns det som, den vänliga själen vars röst görs av John Goodman skickar iväg dig på diverse uppdrag och när dessa är avklarad slussas du vidare till nästa stad. Detta är ett mönster som återupprepar sig hela tiden genom spelet, inte ens karaktären du spelar visar någon sorts form av mänsklighet och finns inga val du själv får göra, protagonisten skulle lika gärna kunna vara “The Doom Guy”. I dem städer du besöker träffar du på diverse människor med dem flesta är totalt ointressanta och glöms snabbt bort.

Lite senare får du reda på att en grupp som kallar sig “The Authority” har tagit makten och fungerar som en diktatur, du träffar på en rebell faktion som anser att du har vad som krävs för att stoppa dem och du är deras ända hopp ( Hmm, Resistance 3 vibb här ). Utan att få reda på varför slussas du iväg på fler uppdrag för att sen försöka sätta stopp på The Authority.

Rage är utan tvekan ett sjukt snyggt spel, och det flyter på nåt så otroligt bra ( här märker vi skillnaden mellan 30 och 60 bilder per sekund ), Men spel handlar inte bara om grafik, och det blir mer än påtagligt i Rage, Visst kontrollerna funkar, men meny systemet är förjävligt. Men där Rage verkligen faller totalt är själva storyn och upplevelsen. Det är nästan så att Rage mer känns som ett glorifierat tech-demo, och att ID Software bara ville visa upp sin nya grafikmotor id Tech 5. Visst att slänga in en liten race del i spelet var lite små kul till en början, för att sedan bara bli sjukt långtråkigt.

Jag hade höga förhoppningar på Rage, men blev faktiskt ruggit besviken på slutresultatet. Och Rage kan nog mycket väl ha nåt av spelhistoriens sämsta slut _någonsin_

Betyg 7/10 

Väntant är äntligen över! Från dagen jag fick se den första trailern från The Elder Scrolls V – Skyrim blev jag helt tokig, då vi äntligen få se drakar i Bethesdas otroliga värld, i Morrowind och Oblivion hoppades jag att få en glimt av dessa bevingade legender men bara hittat Mudcrabs och annat skit. Så när jag fick reda på att drakarnas återkomst i Tamriel var det som en speldröm besannats.

Det är tradition i Elderscrolls att du börjat ditt äventyr som en fånge, och det är samma sak här, du sitter på en vagn med andra brottslingar som är på väg att gå sitt öde till möte, och det dröjer inte långt förens du hoppat av vagnen då du får se en stackare bli avrättad genom att få huvudet avhugget, och nu är det din tur. Du blir nertryckt och precis när yxan ska göra sitt jobb blir staden attackerad av en drake, och med tanke på att alla trodde att drakar bara var legender så uppstår panik och du lyckas fly.

Vad som känns unikt med Skyrim är att du den här gången inte är en okänd person som kastas in i mitten av allt, den här gången har du ett öde och du är Dovahkiin, Dragonborn. Dragonborns har drakblod som rinner i dess ådror och kan drakarnas språk som kallas för Thu’um eller “Shouts” som används som attacker mot det som står i din väg.
Bethesda har även tagit bort konceptet med att välja klass i spelet, förr brukade det vara så att du i början av spelen fick välja om du skulle tex vara magiker eller krigare, och skulle du en bit in i spelet som magiker vilja testa att gå upp i nyllet mot fiender med ett enormt svärd fick du helt enkelt starta om från början med en annan klass, i Skyrim är bra på det du vill bli bra på. Använder du ofta 2-hands svärd så kommer du levla upp i just det, och ändrar du dig och vill fokusera på magi är det bara att börja göra det, visst du kommer vara usel på det i början, men till slut står du där och kastar eldbollar som en proffs.

Elder Scrolls spelen har alltid haft en enorm värld att upptäcka, och Skyrim är verkligen inget undantag, denna världsdel i Tamriel är enorm och vart du än beslutar att gå så kommer du alltid springa på nåt intressant. Själv brydde jag mig inte vidare mycket om själva huvudstoryn i spelet när jag började med Skyrim, jag fick reda på vart jag skulle gå för att fortsätta den, men såg ett enormt berg med en gigantiskt borg som lockade mitt intresse, jag besteg berget och sakta närmade mig borgen, för att bli mött av banditer som inte var vidare sugna på att plocka fram lite gevalia för att fira mitt oväntade besök. Jag grep tag i mitt svärd och 2 minuter senare står jag där med banditerna liggande på marken i sitt eget blod. Jag sökte igenom hela borgen och hittade lite ny rustning och ett nytt svärd, hade även gått upp i några levels här som jag spenderade på att få upp mina skills med svärd, heavy armor och smithing.

Så här höll jag på i ungefär 2 fulla dagar, gick omkring och letade efter grottor och förglömda skatter, men tills slut blev suget efter att ta reda på vad huvudstoryn för mig för stor, och efter tagit reda på att man kunde fortsätta spela trots huvudstoryn var avklarad begav jag mig till Whiterun för att börja min karriär som Dovahkiin.

Måste säga att Skyrim är ett otroligt vackert spel, och designen är klockren, är nästan så att man känner kylan i soffan när man står längst uppe på ett berg och en snöstorm drar in, visst finns det lite fula texturer lite här och var, men i slutändan att se vad Bethesda har lyckats av göra med denna modifierade version av grafikmotorn som användes i Oblivion är en fröjd för ögat. Bethesda har även lyckats öka på den s.k drawdistance som betyder hur långt bort du kan se, och herrejävlar vilken skillnad från Oblivion det är. Nu kan jag stå uppe på ett berg och titta ner på en stad som ligger långt bort och det ser otroligt ut.

Det är inte bara grafiken som är storslagen, ljudet i spelet sätter varje not rätt, och när man stöter på en drake som flyger omkring blir det genast pampig musik som får adrenalinet att koka. Men allt är tyvärr inte frid och fröjd när det kommer till Skyrim, jag känner att själv striderna kan bli lite väl långtråkiga, mycket kan nog bero på att jag valde att köra en sorts warrior klass, så blev en sjukt spammande av trigger knapparna när man skulle slåss, saknades en viss “finess” så att säga, men tänkte spela om spelet senare som magiker och sen en lite mer stealth klass. Men däremot blir striderna mot drakarna aldrig långtråkiga!

The Elderscrolls Skyrim är ett sånt där spel där du inte märker hur länge du har spelat förens du märker att morgonsolen börjar gå upp, och att det kanske är dags att få lite sömn, så att du kan återvända till Tamriel igen. Det kommer garanterat att komma massor av DLC och förhoppningsvis en riktig expansion till Skyrim, men frågan är om jag har hunnit göra allt spelet har att erbjuda innan dess. Men bara vi slipper…Horse Armor….    Bra jobbat Bethesda, jag är såld!

Betyg 10/10 

Då vart det officellt, den nya expansionen av World of Warcraft blir Mists of Pandaria. Jag hade själv trott att det skulle bli The Emerald Dream, men kan mycket väl bli den efter. Vi fick även reda på att Pandaren kommer bli en ny ras i spelet, men vi fick dock inte veta hur dem kommer att göra med faktionerna,vem får dem? Horde eller Alliance? Eller kommer det bli en neutral faktion?

Vi kommer även få besöka en helt ny kontinent vid namn Panadria, som är av väldigt “asiatisk” stil. Inte nog med att vi den här ny rasen vi kommer även få en helt ny klass, Monk. Vi fick även här inte reda på vilka raser som kommer få tillgång till denna nya klass.

Men tyvärr lyckades inte trailern för “World of Warcraft – Kung-Fu Panda” locka mig tillbaka, men Blizzard har lyckats förr…

 

UPDATE: Precis fått reda på att Pandaren kommer vara spelbara för både Horde och Alliance, frågan är hur detta kommer fungera på PvP servers eller i battleground / arenas. Och alla raser förutom Worgen och Goblin kommer ha tillgång till denna klassen

 

 

Mike Morhaime på Blizzard berättade precis att spelare av World of Warcraft som skaffar det nya annual pass, som kommer ge dig 12 månaders spelande av World of Warcraft kommer få den digitala versionen av Diablo III helt gratis, och inte nog med det, spelare kommer även få en exklusiv mount Tyreal’s Charger OCH garanterat få plats i betan av nästa World of Warcraft expansion. Är detta ett sätt att locka tillbaka spelare till World of Warcraft, vars playerbase stadigt gått ner sen Cataclysm släpptes. Jag är inte helt såld på detta, kan mycket ha att göra med att jag är ute efter Collector’s Edition av Diablo III. Men lite lockande är det verkligen… Damn you Blizzard!