Category: Avklarat

Det har gått 5 år sedan svenska speljätten Starbreeze släppte loss spelet The Darkness, och vi det här laget var denna konsol generationen rätt ny, och jag tappade hakan ju mer jag såg av The Darkness. Kort och gott blev spelet snabbt en favorit för mig och som skräckfilm fanatiker uppskattade jag groteska grafiken och den mörka tonen Starbreeze hade lyckats skapa. Men nu har det som sagt gått 5 år sedan vi fick ta rollen som Jackie Estacado, och mycket hat ändrats. Den här gången är Starbreeze ansvariga för The Darkness 2 utan det är Digital Extremes ( Dark Sector ) som får göra sin spinn på The Darkness universumet. Detta är både på gott och ont, Då den mörka omgivningen som Starbreeze är helt bortblåst i The Darkness 2 och blivit ersatt av cell-shading, som man kan se som en liten hint till de serier där The Darkness härstammar från, men ändå känner jag en viss saknad till hur det såg ut förr, även Jackie ser nu helt annorlunda ut, istället för en väldigt mörk och dyster karaktär som passade han perfekt ser han nu mer ut som en “svarthårig Fabio” vars hårs volym skulle få vilken fotomodell att bli helt svartsjuka, denna look passar verkligen inte Jackie, men som tur är ju detta ett FPS spel, så man slipper se hemskheten.

Det har gått några år sedan det första spelet, och Jackie leder nu en av dem största maffia familjerna i New York, han har även lyckats hålla The Darkness kraften nedtryckt under alla dessa år sedan han fick hämnas på den som mörda hans flickvän Jenny. Spelet börjar med att Jackie anländer till en restaurang och blir guidad till sitt bord medans han får uppdateringar från sina maffia bröder, han slår sig ner vid ett bord där 2 tvillingar väntar på Jackie, och trots att dem uppenbarligen varit väldigt intima kommer inte Jackie ens ihåg deras namn. Tjejerna hinner knappt säga hej till Jackie förens en av tvilingarna får ett skott i skallen och blodet sprutar, kort därefter smäller en bil in i restaurangen som resulterar i att tvilling nummer 2 blir köttfärs och Jackie hamnar på golvet med en sönderköttat ben, och blir snabbt hämtad av sin vän och blir dragen mot köket. Det är rätt klart att Jackies skador är livhotande, och då har har The Darkness instängt inom sig så självläcks han inte, och detta är något som The Darkness själv märker och börjar tala till Jackie om att släppa ut han, Jackie vägrar men väl inne i köket visar det sig att det är en liten gasläcka och det dröjer inte länge förens nåt brinnande kastas in och hela köket exploderar, Jackie har inget annat val då han nu ligger för döden och släpper loss The Darkness.

Men sina forna krafter återställda läckts såret på Jackies ben och dem två demonerna vid hans axlar som bäst kan beskriva som Muränor från helvetet sliter motståndet bokstavligt talat i stycken och blod, inävlor och kroppsdelar flyger i luften. Jackie återvänder hem och skickar ut sina maffia medlemmar för att försöka ta reda på vilka som låg bakom attacken. Det visar sig sen vara en grupp kallad The Brotherhood, en kult som avgudar The Darkness och vars mål är att ta denna kraften från Jackie.

Till skillnad från det första spelet som hade delar av New York som du kunde utforska och göra diverse uppdrag som inte hade med själva storyn att göra så är The Darkness 2 ett helt linjärt spel, du börjar på en bana, ska ta dig från punkt a till b och slakta sönder allt som står in din väg och leta efter s.k relics som finns gömda på banorna, dessa relics ger dig essence, valutan som krävs för att uppgradera The Darkness krafter, dessa får du även när du dödar dina fiender, och ju värre avrättningar desto mer poäng. I och med detta nya systemet så känns det mer som att jag spelar en skräck version av spelet Bulletstorm, då alla avrättningar har en hel del löjliga namn som dyker upp på skärmen, den nog mest sjukaste avrättning som fick mig att skratta högt är när en av “muränorna” håller uppe ett offer och den andra dyker upp i röven på han, och drar ut ryggraden genom samma hål, det är verkligen nåt man inte ser varje dag! Men det dröjer verkligen inte länge förens man tröttnar på dessa eviga avrättningar, men man fortsätter göra dem enbart för att få dem underbara essences för att låsa upp nya förmågor.

Jag har svårt att veta om jag verkligen uppskattar den här nya tolkningen av The Darkness, men kan lungt konstatera att jag gillade det första spelet bra mycket bättre, men det betyder iofs inte att The Darkness 2 är ett skitspel, det har många bra sidor och en av favoriterna är att mellan banorna ibland vaknar Jackie upp på ett mentalsjukhus, där alla karaktärer antingen blivit patienter eller läkare, och försöker övertyga Jackie om att han är sjuk och att allt han upplevt bara en dröm och nåt som hans undermedvetna hittat på, en väldigt nice touch. Men även i “verkliga” världen ser Jackie sin döda flickvän Jenny lite då och då, och vi får flashbacks om hur hans liv var när hon levde, detta får Jackie att kännas lite mer mänsklig än den mördar maskin man får spela som. Men den som verkligen stjäl rampljuset är The Darkness själv men all rätt, och Mike Patton återvänder igen för att låna ut sin röst och gör ett otroligt bra jobb!

The Darkness 2 hade verkligen potential, men tyvärr når Digital Extremes inte ända vägen fram med detta spelet, och nån klassiker som ettan kommer det verkligen inte bli, men jag hoppas att vi får återså Jackie och The Darkness snart igen, i händer på svenska Starbreeze.

Betyg 7/10 

Dags att låta min pile of shame vila lite, och sätta igång med lite nyare titlar. Jag och många andra kan nog lungt säga att Final Fantasy XIII var en enorm besvikelse, enligt mig var det sista bra spelet i serien Final Fantasy IX,och sen dess har Square-Enix bara försökt sälja skit och slänga på namnet “Final Fantasy” på det.

Men i brist på riktigt bra JPRG’n denna generationen gav jag Final Fantasy XIII ett försök, och efter har spelat igenom ett linjär tutorial som varade i över 40 timmar ( !!!!! ) så kände jag att Final Fantasy, en serie som betydde så otroligt mycket för mig skulle dö med det här spelet.

Men så fick vi reda på att en uppföljare till XIII skulle komma, vid namn XIII-2, Square-Enix gjorde samma sak med en tidigare del i serien i form av X-2 ( Spice Girls spelet…typ ). Men jag orkade verkligen inte bry mig om Final Fantasy längre, men när jag började läsa förhandstittar och kolla diverse recensioner av spelet fick jag höra detta hela tiden “Final Fantasy XIII-2 är vad Final Fantasy XIII borde ha varit”… Då det är uppenbart att jag verkligen inte var den enda som var besviken med vad Square-Enix hade levererat innan så började jag läsa mer och mer om denna uppföljaren, det blev ett köp, och nu 60 timmar senare är spelet avklarat…. Och Final Fantasy XIII-2 är fan riktigt bra!

Final Fantasy XIII-2 fortsätter 3 år efter vad som hände i del XIII, och vi får reda på att huvudkaraktären från den delen Lightning är spårlöst försvunnen, och hennes syster Serah känner enorm saknad, tills den dagen hon har en dröm, där hon hör Lightning tala till henne, och vill att hon ska börja söka efter henne, kort därefter krashar en meteorit och hennes by blir attackerad, det visar sig att det var en medresenär på meteoriten, en snubbe vid namn Noel Kreiss, Han möter upp med Serah och förklarar att han träffat Lightning, och att hon befinner sig i en dimension som kallas Valhalla, där hon slåss en evig strid på spelets antagonist Caius Ballad, och även att han har rest från framtiden.

Här har vi vad egentligen Final Fantasy XIII-2 handlar om, att resa mellan tider, detta är nåt Square-Enix har lyckats väldigt bra med innan i spelet Chrono Trigger ( ett av mina favorit spel ) och dem lyckas även den här gången. Men precis som i Final Fantasy XIII så finns det ingen världskarta man kan färdas över, men i XIII-2 så saknas den inte vidare mycket tack vare tidsresandet, men visst spelet är till en viss del fortfarande rätt linjärt, men till skillnad från XIII så finns det bra mycket mer vägar att gå.

Storyn är bra mycket bättre den här gången, man blir inte bombaderad av en massa information som vi blev sist, för i XIII fatta jag knappt vad som hände. Även karaktärerna är bra mycket bättre den här gången, visst vi får återse många karaktärer vi sett förut, framförallt Serah, och hon är fortfarande lite små jobbig då och då, men kommer inte ens i närheten av Vanille från XIII, fast Noel Kreiss är helt underbar! Ska jag vara ärlig så var det bara Lightning jag gillade i den tidigare delen, men Noel är en perfekt ersättare till Lightning.

Stridssystemet i Final Fantasy XIII var otroligt bra, men hade fortfarande problem och många av dessa har fixats till i XIII-2, här blir det inte game over så fort den karaktär som är party leader dör, utan kontrollen skickas över till Noel eller Serah beroende på vem som föll i strid. Nåt som är helt nytt här är att man har alltid Serah och Noel i fighterna, men man kan tämnja monster genom att besegra dem eller hitta dem runt om i världen, och dessa agerar som den 3’e party medlemmen och dessa monster kan fylla roller så som healer, magiker eller tank. Även systemet paradigm som bestämmer vilken roll en viss karaktär ska fylla har uppdateras och är bra mycket snabbare och användar vänligt.

Final Fantasy XIII-2 är ett väldigt vackert spel, men ska allt vara fint och tjusigt så måste tyvärr nåt offras, och man märker absolut att bilduppdateringen drabbas rätt hårt, och detta kan även hända när det inte är så värst mycket som händer på skrämen. Musiken är nåt som alltid hållt toppklass genom alla spelen, men tyvärr så imponerar inte en enda låt i Final Fantasy XIII-2, och trots att jag spenderat över 70 timmar med spelet så kan jag inte komma ihåg en enda musikbit. Men däremot lyckas röstskådespelarna göra ett otroligt bra jobb, trots det ofta otrolig “ostiga” manuset. Vad jag dock kan klaga på är “karaktären” Mog, där rösten skiftar mellan den japanska och engelska versionen rätt ofta, och vi som spelat Final Fantasy spel innan vet att dessa moggles älskar att säga Kupo hela tiden, och den engelska versionen av just detta order låter så otroligt trött och framtvingat.

Jag trodde att hela JRPG genren var helt död och att vi aldrig skulle komma tillbaka till den gyllene ålder som Playstation generationen gav oss, och framförallt trodde jag att serien Final Fantasy var död och begraven för mig. Men nu när eftertexterna rullat förbi hoppas jag verkligen att detta inte var den sista fantasin, Square-Enix är på god väg tillbaka.

Betyg 9/10

Då var ännu ett spel på min pile of shame avklarat, den här gången fick det bli Prince of Persia: The Forgotten Sands. Efter jag spelade igenom prisens förra äventyr som var ett rejäl språng ifrån vad vi normalt brukar se från denna spel serien så jag jag väldigt skeptiskt mot The Forgotten Sands, men efter plöjt igenom det nya spelet så kan jag nog våga hoppas på att Ubisoft lämnar en cell-shadead prins bakom sig för gott, och ni som spelade The Sands of Time kommer välkommna The Forgotten Sands… Till en viss del.

Spelet börjar med att prinsen är på väg för att besöka sin bror, men när ha anländer märker han att sin bror Maliks kungadöme är under attack, och efter tagit sig in i palatset möter han upp med sin bror och erkänner där att kungadömet är på väg att gå förlorat, och hans enda hopp är att släppa loss Solomon’s Armé, en magisk arme utav sandsoldater. Prinsen försöker övertyga att släppa loss en sån enorm kraft är ett stort misstag, men naturligtvis lyssnar inte Malik på sin yngre bror, och vips bryter helvetet loss. Den medalj som användes för att släppa loss Solomon’s Armé och dess ledare, en kraftfull djin vid namn Ratash går i 2 delar och båda bröderna bär på varsin.

Prinsen och hans bror blir separerade och efter tag hittar man en portal som leder till en annan världs, väl här inne möter prinsen en annan kraftfull Djinn vid namn Razia, här får prisen redan på att denna armén som släppts loss inte var Solomon’s, utan den var till för att ha ihjäl honom, och Razia ger prinsen magiska krafter, så som att vrida tillbaka tiden. Hon säger att medaljen måste föras samman igen för att låsa in armén och Ratash.
Så prinsen spårar till slut upp sin bror och berättar att armén måste stoppas, men då dessa medaljer låter båda bröderna att absorbera krafterna från fienderna dem dödar så vill naturligtvis Malik absolut inte ge upp sin nyfunna kraft, och ignorerar sin brors vädjan om hjälp…

Under äventyret stöter man på Razia lite då och då, och får även då nya krafter, den som jag absolut gillade bäst var förmågan att stoppa vatten så det blir som en plattform eller pelare som använda i puzzel. Har du spelat dem tidigare Prince of Persia spelen så kommer plattformandet kännas igen direkt, men den här gången fokuseras det mer på att använda sina reflexer för att lösa pussel, istället för att stå och titta på skrämen i 10 minuter och försöka komma på vilken väg man ska ta.

Nåt som däremot jag absolut inte gillar i The Forgotten Sans är stridssystemet, då prisen är känd för sin stridstalang och finess så känns det förbannar tråkigt att striderna i princip bara är buttonmashing, det enda som lyfter upp stiderna är dem offensiva magierna man kan använda, speciellt när man har levelat upp dem till max.
Sen måste jag säga att jag har enorma problem med designen på själva prinsen, inte för att låta som ett “svin”, men han ser lite…Handikappad ut, som om han är resultat efter några generationer av inavel, sen är hans röst och dialekt så förbannat tråkigt, det är så att jag faktiskt saknar Noal North ( Nathan Drake från Uncharted serien ) som lånade ut sin röst till prinsen förra gången. Men jag kom på ett lite knep så jag slapp störa mig allt för mycket på hur prinsen såg ut, via Ubisoft tjänst uPlay kunde man köpa ett skin så man ser ut som Ezio från Assassin’s Creed, vilket gjorde spelet bra roligare för mig =)

Kort och gott är The Forgotten Sand absolut inte ett dåligt spel, och jag hoppas faktiskt på att detta inte var det sista i serien, men det är långt ifrån perfekt. Kanske finns det en ljus framtid för Prince of Persia trots allt.

Betyg: 7/10

Då fortsatte kampen med jobbet att bli klar med min “pile of shame”, som bara växer sig större och större. Nu efter jag spelade igenom Hunted – The Demon’s Forge, behövde jag ett lite mer färgglatt spel, och vad är inte mer färgglatt än Lego spelen? Den här gången fick det bli Pirate of the Caribbean. Anledningen till varför detta spelet hamnade på skämshögen var mest för att spelet innehåller alla 4 filmerna, och vid tillfället då jag plockade upp spelet hade jag fortfarande inte sett den 4’e filmen, On Stanger Tides.

När dem första Lego spelen kom ut tyckte jag dem var otroligt roliga och nyskapande, och humorn dem lägger till i klassiska scener från filmerna får en ofta att skratta högt, men precis som Guitar Hero spelen ( och Call of Duty för den delen ) så kom en efter en, så börjar jag faktiskt tröttna på lego spelen. Och då har jag fortfarande inte spelat Batman eller Harry Potter lego spelen. Men ett av mina personliga problem med dessa lego spel är att achievement horan i mig kickar igång och jag kan verkligen inte sluta spela förens jag tagit 1000/1000, och så blev även fallet i detta.

Men precis som tidigare lego spel så har även Pirate of the Caribbean många ljusa stunder, men dessa spel lämpar sig bäst att spela i korta stunder, kanske en timme åt gången, men jag gjorde misstaget att sitta timme efter timme i sträck, fast iofs spenderade jag mycket tid med att titta på serien House MD på min laptop medans jag spelade.
Men i slutändan är i princip alla lego spel samma spel fast med olika skal. Tror det nog får dröja ett tag innan jag sätter mig med ännu ett lego spel, spelet tilltalar nog bra nya spelare till denna “genre”. Ska jag leka med “lego” så håller jag nog mig till Minecraft ett tag till.

Betyg 7/10

Efter ha spelat igenom skiten som var Bodycount kände jag att jag behövde ett spel med lite annan miljö, och man kan inte komma längre bort från high tech, och automatvapen än ett fantasy spel där magier, svärd och pilbågar hör till vardagen. Spelet fick bli Hunted – The Demon’s Forge. Efter jag spannat in spelet ett bra tag så blev det aldrig nåt köp vid release, utan detta blev även det ett köp när Webhallen hade sin lilla rea nu i julas. Hunted – The Demon’s Forge är ett 3’e person fantasy äventyr som lämpas sig bäst till 2 spelare i co-op, men jag drog ändå igenom detta rätt långa spel solo, så detta betyder att jag även fick stå ut men en AI kompis som mest spenderade sin tid att gå precis dit jag inte ville den skulle gå.

Man får chansen att spela som två olika karaktärer, en kille som bäst kan vara en “bald spacemarine” som slungats in en fantasy värld, och använder sig av svärd & sköld, och den andra är en alv kvinna som fokuserar på avstånds strid med pilbåge, Efter jag spelat en bana var med varje karaktär så blev valet att gå igenom resten av storyn med den lättklädda alv tjejen, inte pga jag gillar ögon godis utan för att spela som närstrids snubben bara gav mig huvudvärk. Själva storyn i Hunted – The Demon’s Forge säger inte vidare mycket och är nåt som man efter en timme in i spelet inte orkar bry sig vidare mycket om, och det är så jag själv nu inte ens kommer ihåg varför jag tog mig igenom våg efter våg av skelett och annat otyg, vad jag dock minns är nåt om nån sorts “sörja” som inte är bra dricka… Så storyvis tar spelet inte in dig vidare mycket.

Men jag måste säga att i alla fall när man spelar alv tjejen är Hunted faktiskt ett ganska kul spel, men vad som snabbt drar ner suget är bristen på variation av fiender och områden, och jag hade gärna sett lite mer storslagna moment i spelet. När det kommer till fantasy spel är det alltid roligt att kunna uppdatera sin utrustning, och detta finns i Hunted, men uppgraderingarna är så förbannat tråkiga och kan bäst beskrivas hur du hittar vapen i spel som Gears of War, dvs “duger för stunden” vapen. Men jag känner att det finns fler likheter till just Gears of War, i alla fall när det kommer till cover-systemet som nästan är identiskt till det vi ser i Gears of War, och med detta är det samma problem där du ofta hamnar bakom skydd du inte vill vara bakom. Jag tror jag skulle uppskatta Hunted lite mer om man spelade det i co-op, men vid skrivande stund har jag inte hunnit att testa det läget.

Skulle du och en kompis hitta detta spelet till en väldigt billig peng skulle jag nog rekommendera det, men nu i tider med storspel som släpps vecka efter vecka så förblir nog Hunted – The Demon’s Forge i skuggorna.

Betyg: 6/10 

Då jag nu är i full fart med att bränna igenom min pile of shame så blev det senaste spelet Bodycount, det som tydligen ska vara den “spirituella uppföljaren” till röjar liret Black. Jag gillade verkligen Black när det begav sig, så suget för Bodycount var rätt stort…  Jag kan köpa det här att Bodycount är en spirituell uppföljare, men fan inte till Black, snarare ger det samma kräkframkallande känsla som Perfect Dark Zero gav mig.

Tydligen ska det finnas nån sorts story jag ska bry mig om i Bodycount, nåt om 2 stora privat ägda militärer som “löser problem”. Mer än så orkade jag faktiskt inte bry mig om, och precis som Master Chief har Cortana har protagonisten här ( har han ens ett namn? ) en brud som skriker order via headset. Jag märker senare in i spelet att jag ska tydligen bry mig om denna kvinna som jag inte ens sett, utan bara hört skrika order, något som jag ifrågasatte rätt hårt.

Det absolut största problemet med Bodycount, eller nja, det mesta är ren katastrof, men dock är kontrollen otroligt seg, och för ett FPS spel krävs en bra kontroll, verkar nästan som att bara Call of Duty serien har lyckats med att ge konsol FPS en perfekt kontroll. För att beskriva kontrollen i Bodycount så känns det som man satt ner händerna i seg sirap och försöker spela på det sättet, sen att när dem flesta spel låter en titta igenom siktet när man håller inne LT ( L2 om du spelar på PS3 ) så i Bodycount får du en sorts blandning av att “nästan sikta” och “usel zoom”, kort och gott är kontrollen en ren katastrof i Bodycount, allt är segt och här kan du glömma att lita på snabba reflexer.

När det kommer till FPS spel där du slaktar fiende efter fiende så finns det en viktig sak, det ska vara kul att skjuta ihjäl dessa as, och du ska känna dig motiverad att rensa upp, ofta get bra fiende design oss detta, men i Bodycount känns det som man lika gärna kan skjuta magasin efter magasin mot en vägg, och få ut mer glädje av det, då fienderna i Bodycount är så förbannat generiska och tråkiga, men senare i spelet får man se nya fiender men dem är fan mer tråkiga än dem förra. Nej återigen har jag plöjt igenom ännu ett spel som jag bara bli förbannad på att tänka på. Så avslutar med detta, Bodycount är INTE en spirituell uppföljare till Black, Bodycount är ett jävla skit spel!

Betyg 4 / 10

När spelet El Shaddai – Ascension of the Metatron visades upp för första gången fånga det mitt intresse direkt, men nu har det gått många månader sen spelet släpptes och jag hittade det för en billig peng på Webhallen. Och nu sitter jag här med spelet avklarat och trots att det bara kostade mig 249:- så kan jag inte släppa tanken att detta är pengar jag kunde lagt på något bra mycket roligare, så som att supa mig redlös på T-Röd, kort sagt var faktiskt El Shaddai ett riktigt skitspel. Visst dess grafik var tilltalande på ett sätt, men detta visade sig bara funka i korta stunder, ibland kan det se helt otroligt ut, men 90% ser det rent sagt förjävligt ut. Och vad som verkligen får mig att såga detta spelet är dess story, musik och voice acting…och även spelets gameplay.

Jag har ingen som helst ork att gå in i detaljer på vad som gör detta spelet så otroligt tråkigt, jag blir i princip bara förbannad så fort jag tänker på den här smörjan, och att jag lyckades lida mig igenom spelet är ett under, måste fortfarande varit bakis från nyår… Nej spelet är skit.Men nåt som jag verkligen inte klarar av att se är spelet protagonist vid namn Enoch, den här “snubben* är så otroligt dåligt designad och naturligtvis verkar han vara stum, och bara står och glor hela tiden. Fast finns dock en figur i spelet som är lite små rolig, och det är Lucifel…Jepp det är hans namn, inte Lucifer, och han dyker upp lite här och var så man kan spara sitt spel, och detta gör han genom att i en mobil snacka med gud… Lite små roligt, men tyvärr det enda roliga som går att finna i den här smörjan.

Detta spelet kanske funkar för folk som är hardcore kristna eller nåt, för allt religion babbel för mig får mig bara att må illa, speciellt när dem försöker göra det “seriöst” på ett sätt. Hade vi snackat lite mer God of War stuk på spelet hade jag nog kunnat uppskatta det bra mer, men detta känns mer som en ny version av Bible Games från NES tiden.
Tänker inte spoila hur spelet slutar, men det känns som att utvecklaren Ignition Games trodde lite väl mycket på spelet och hintar om en uppföljare. Så skulle vi se ett El Shaddai 2 i år så är det ganska uppenbart att 2012 mycket väl kan bli det sista året för vår värld.

HÅLL ER BORTA FRÅN DET HÄR SKIT SPELET!!!!!

 

Det var 6 år sedan ID Software släppte ut ett spel senast, och det var “ficklampe” spelet Doom 3, och vi har länge blivit retade av lite bilder på deras nästa spel vid namn Rage. Året är 2029 och en enorm astroid är på väg att träffa jorden, finns inget människorna kan göra åt saken, utan enda sättet att försöka överleva var att bygga s.k Arks som grävdes ner i marken där man blir nedfrusen i kryostais och sen hoppas att senare vakna upp till liv och försöka fortsätta sina liv trots denna katastrof.

Du börjar spelet med att du vaknar upp lite väl sent, lite mer än 100 år försent för att vara exakt och hela världen är ett post-apokalyptiskt helvete ( …den idén har vi “aldrig” sett förut ). Du kliver ur din Ark och blir snabbt hittad en ledaren av en liten by. Det visar sig sen att s.k “Ark Survivors” är eftertraktade men du hade turen att träffa på en vänlig själ som vill dig väl. Just här tar storyn slut känns det som, den vänliga själen vars röst görs av John Goodman skickar iväg dig på diverse uppdrag och när dessa är avklarad slussas du vidare till nästa stad. Detta är ett mönster som återupprepar sig hela tiden genom spelet, inte ens karaktären du spelar visar någon sorts form av mänsklighet och finns inga val du själv får göra, protagonisten skulle lika gärna kunna vara “The Doom Guy”. I dem städer du besöker träffar du på diverse människor med dem flesta är totalt ointressanta och glöms snabbt bort.

Lite senare får du reda på att en grupp som kallar sig “The Authority” har tagit makten och fungerar som en diktatur, du träffar på en rebell faktion som anser att du har vad som krävs för att stoppa dem och du är deras ända hopp ( Hmm, Resistance 3 vibb här ). Utan att få reda på varför slussas du iväg på fler uppdrag för att sen försöka sätta stopp på The Authority.

Rage är utan tvekan ett sjukt snyggt spel, och det flyter på nåt så otroligt bra ( här märker vi skillnaden mellan 30 och 60 bilder per sekund ), Men spel handlar inte bara om grafik, och det blir mer än påtagligt i Rage, Visst kontrollerna funkar, men meny systemet är förjävligt. Men där Rage verkligen faller totalt är själva storyn och upplevelsen. Det är nästan så att Rage mer känns som ett glorifierat tech-demo, och att ID Software bara ville visa upp sin nya grafikmotor id Tech 5. Visst att slänga in en liten race del i spelet var lite små kul till en början, för att sedan bara bli sjukt långtråkigt.

Jag hade höga förhoppningar på Rage, men blev faktiskt ruggit besviken på slutresultatet. Och Rage kan nog mycket väl ha nåt av spelhistoriens sämsta slut _någonsin_

Betyg 7/10 

Väntant är äntligen över! Från dagen jag fick se den första trailern från The Elder Scrolls V – Skyrim blev jag helt tokig, då vi äntligen få se drakar i Bethesdas otroliga värld, i Morrowind och Oblivion hoppades jag att få en glimt av dessa bevingade legender men bara hittat Mudcrabs och annat skit. Så när jag fick reda på att drakarnas återkomst i Tamriel var det som en speldröm besannats.

Det är tradition i Elderscrolls att du börjat ditt äventyr som en fånge, och det är samma sak här, du sitter på en vagn med andra brottslingar som är på väg att gå sitt öde till möte, och det dröjer inte långt förens du hoppat av vagnen då du får se en stackare bli avrättad genom att få huvudet avhugget, och nu är det din tur. Du blir nertryckt och precis när yxan ska göra sitt jobb blir staden attackerad av en drake, och med tanke på att alla trodde att drakar bara var legender så uppstår panik och du lyckas fly.

Vad som känns unikt med Skyrim är att du den här gången inte är en okänd person som kastas in i mitten av allt, den här gången har du ett öde och du är Dovahkiin, Dragonborn. Dragonborns har drakblod som rinner i dess ådror och kan drakarnas språk som kallas för Thu’um eller “Shouts” som används som attacker mot det som står i din väg.
Bethesda har även tagit bort konceptet med att välja klass i spelet, förr brukade det vara så att du i början av spelen fick välja om du skulle tex vara magiker eller krigare, och skulle du en bit in i spelet som magiker vilja testa att gå upp i nyllet mot fiender med ett enormt svärd fick du helt enkelt starta om från början med en annan klass, i Skyrim är bra på det du vill bli bra på. Använder du ofta 2-hands svärd så kommer du levla upp i just det, och ändrar du dig och vill fokusera på magi är det bara att börja göra det, visst du kommer vara usel på det i början, men till slut står du där och kastar eldbollar som en proffs.

Elder Scrolls spelen har alltid haft en enorm värld att upptäcka, och Skyrim är verkligen inget undantag, denna världsdel i Tamriel är enorm och vart du än beslutar att gå så kommer du alltid springa på nåt intressant. Själv brydde jag mig inte vidare mycket om själva huvudstoryn i spelet när jag började med Skyrim, jag fick reda på vart jag skulle gå för att fortsätta den, men såg ett enormt berg med en gigantiskt borg som lockade mitt intresse, jag besteg berget och sakta närmade mig borgen, för att bli mött av banditer som inte var vidare sugna på att plocka fram lite gevalia för att fira mitt oväntade besök. Jag grep tag i mitt svärd och 2 minuter senare står jag där med banditerna liggande på marken i sitt eget blod. Jag sökte igenom hela borgen och hittade lite ny rustning och ett nytt svärd, hade även gått upp i några levels här som jag spenderade på att få upp mina skills med svärd, heavy armor och smithing.

Så här höll jag på i ungefär 2 fulla dagar, gick omkring och letade efter grottor och förglömda skatter, men tills slut blev suget efter att ta reda på vad huvudstoryn för mig för stor, och efter tagit reda på att man kunde fortsätta spela trots huvudstoryn var avklarad begav jag mig till Whiterun för att börja min karriär som Dovahkiin.

Måste säga att Skyrim är ett otroligt vackert spel, och designen är klockren, är nästan så att man känner kylan i soffan när man står längst uppe på ett berg och en snöstorm drar in, visst finns det lite fula texturer lite här och var, men i slutändan att se vad Bethesda har lyckats av göra med denna modifierade version av grafikmotorn som användes i Oblivion är en fröjd för ögat. Bethesda har även lyckats öka på den s.k drawdistance som betyder hur långt bort du kan se, och herrejävlar vilken skillnad från Oblivion det är. Nu kan jag stå uppe på ett berg och titta ner på en stad som ligger långt bort och det ser otroligt ut.

Det är inte bara grafiken som är storslagen, ljudet i spelet sätter varje not rätt, och när man stöter på en drake som flyger omkring blir det genast pampig musik som får adrenalinet att koka. Men allt är tyvärr inte frid och fröjd när det kommer till Skyrim, jag känner att själv striderna kan bli lite väl långtråkiga, mycket kan nog bero på att jag valde att köra en sorts warrior klass, så blev en sjukt spammande av trigger knapparna när man skulle slåss, saknades en viss “finess” så att säga, men tänkte spela om spelet senare som magiker och sen en lite mer stealth klass. Men däremot blir striderna mot drakarna aldrig långtråkiga!

The Elderscrolls Skyrim är ett sånt där spel där du inte märker hur länge du har spelat förens du märker att morgonsolen börjar gå upp, och att det kanske är dags att få lite sömn, så att du kan återvända till Tamriel igen. Det kommer garanterat att komma massor av DLC och förhoppningsvis en riktig expansion till Skyrim, men frågan är om jag har hunnit göra allt spelet har att erbjuda innan dess. Men bara vi slipper…Horse Armor….    Bra jobbat Bethesda, jag är såld!

Betyg 10/10 

GoldenEye till Nintendo 64 var spelet som för mig satte order multiplayer på kartan, visst det fanns massa PC ute som erbjöd multiplayer över internet ( med tveksamt 56k modem ) men då jag inte ägde nån PC fick jag hålla mig till att spela på konsol. Året var 1997 när GoldenEye släpptes till Nintendo 64, och även då var det känt att spel som baserade sig på filmer alltid blev en katastrof, men ibland glider nåt igenom normen och det visade verkligen utvecklaren Rare med sin tolkning av filmen som hade släppts 2 år tidigare. Inte nog med att spelet hade ett otroligt bra singleplayer läge och visade att FPS spel verkligen kan fungera på konsol var det dess multiplayer som tog tag i våra själar. Upp till 4 personer kunde spela mot varann på samma TV, detta var nåt som lede till uttrycket “Screen watcher” att man tittade på sin motståndares spelare för att ta reda på var dem var. Man sa alltid “Nej jag tittar inte på din skärm” men innerst inne satt man där och ljög, för detta var något vi alla gjorde, och det vet ni 😛

Men nu är året 2011 och denna klassikern har fått sig en re-make och en HD variant av Wii spelet med samma namn till Xbox 360 och Playstation 3, och ni som hoppats på att trogen re-make av klassikern till Nintendo 64, gör er beredda att bli besvikna. Dum som jag är läste jag inte nåt eller kollade ett enda klipp om det här spelet innan jag plockade upp det, jag tänkte bara “Herrejävlar! GoldenEye i HD och upphottad grafik? ETT MÅSTE!”, men ack så fel jag hade. Det finns inte mycket som delar likheter mellan varken spelet eller filmen, visst finns det en liten hyllning till Nintendo 64 spelet i början av detta, tack vare en viss toalett scene. Men förutom karaktärer och storyn om GoldenEye vapnet så är allt nytt, och detta är verkligen inte för det bättre. Inte ens Pierce Brosnan fick vara med den här gången utav har istället blivit ersatt av Daniel Craig, och efter filmen Quantum of Solace ( som var en katastrof ) blir jag bara förbannad av att se honom.

Alla fräcka gadgets som Q försåg Bond med i GoldenEye har alla plockats bort och Bond har en jävla smartphone istället. Kort och gott känns inte detta som ett Bond spel, och absolut är det inte hyllning till klassikern. Det hade nog kunnat funka om vi aldrig hade sett eller spelar GoldenEye tidigare, men detta känns mer som ett hån till ett av spelindustrins viktigaste spel. Om vi bara kunde ha fått originalet i HD version hade alla våra drömmar blivit besannade, men istället fick vi detta skräpet. Men är du ung och aldrig upplevt spelet innan kan du nog få lite nöje från detta, men oss i den äldre generationen…Håll er borta!

Betyg 5/10