Category: Avklarat

Jag är en stor fan av open-world spel, och Far Cry serien har alltid levererat, speciellt med Far Cry 3 och 4. När Ubisoft visade upp Far Cry Primal för första gången och jag då fick veta att det ska utspela sig 10 000 BC blev jag rätt orolig, då jag älskar att uppgradera mina pang-pang vapen med sikten och ljuddämpare, och hur kul kan ett pilbåge vara? Sen att Far Cry Primal skippar hela multiplayer delen känns som ett steg bakåt. Visst spelade jag inte mycket multiplayer i form av death match m.m, men däremot co-op delen var något jag gillade med Far Cry 4.

 

Men bestämde mig i alla fall att plocka upp Far Cry Primal på releasedagen, och nu sitter jag här, inte ens 1 vecka senare och tagit platina trophyn, så man kan ju på så sätt tro att spelet är kort men dock har jag legat sjuk och praktiskt taget spelat non-stop.

Saknaden av pang-pang vapen försvann direkt efter jag landat mitt första headshot med pilbågen, men vapen utbudet i Far Cry Primal är riktigt uselt, men vad kan man förvänta sig i spel som utspelar sig under denna tidsperiod? Jag använde under hela spelets gång bara pilbågen och spjut, då närstrider med en klubba kändes väldigt dåligt designat, speciellt efter jag precis hade spelat klart Dying Light. Visst använde jag dem andra vapen senare efter spelets huvudstory var avklarad, men då bara för jag ville ha diverse vapens trophy/achievement.

Något som Ubisoft verkligen lyckades med i Far Cry 3 och 4 var deras antagonister Vaas och Pagan Min, mer älskvärda “bad guys” får man leta efter och det är här Far Cry Primal faller helt! Spelets antagonist är ledaren av en kannibal by vid namn Ull, som dyker upp 2-3 gånger under hela spelets gång och är så förbannat tråkig och meningslös, jag brydde mig helt enkelt inte om han. Och storyn är även den helt blek och ointressant, resultatet av detta blir då brist på motivation att kämpa sig vidare.

Protagonisten man spelar med vid namn Takkar lider även av samma problem som spelets bad guys. Förutom att karaktären heter Takkar och blir en s.k beast master så har Takkar inte någon personlighet alls, och på så sätt bryr jag mig inte ett dugg om karaktärer.

 

Något som Far Cry Primal däremot brilljerar med är dess atmosfär, världen vi får röra oss i är otroligt vacker och dag/natt cykeln är perfekt, det var flera gånger under spelet då jag klättrat upp på ett berg där jag bara ställde mig och beundrade utsikten, Far Cry Primal är verkligen vackert!

En stor del av spelet går ut på att jaga, och för första gången i ett Far Cry spel så passar det in, då du behöver skinn, ben m.m för att tillverka dina vapen och utrustning för t.ex skydda dig mot kylan i norr, då i tidigare delar användes “skinning” av diverse djur att göra t.ex en större plånbok… Det kändes bara retarderat.

 

Nu låter det som att jag hatar Far Cry Primal, men det gör jag verkligen inte, att jag satt och sträck spela trots att jag inte mådde nåt vidare ( influensa ) talar för detta. Men jag hade gärna haft en story som hade mer att berätta, och att göra Ull till ett mycket större hot till spelaren. Det är skönt att se Ubisoft testa något nytt för en gångs skull istället för den årliga “copy-paste” skiten dem pumpar ut år efter år ( Assassin’s Creed ), och Far Cry Primal är verkligen ett steg i rätt riktning.

 

 

Skulle jag då rekommendera spelet? Absolut! Men inte till nypris! Jag skulle vänta tills Far Cry Primal är på rea.

 

Jag måste däremot avsluta med detta, förhandsbokade man eller får en s.k “Day One Edition” så får man en mammut DLC, och måste säga att detta är nog dem sämsta jävla DLC jag varit med om sen Oblivion’s Horse armor… Avoid at all costs!!!

Det har varit några hektiska dagar och jag plöjde igenom Demon’s Souls boss efter boss, men sen tog det slut, det sista som stod i vägen var False King Allant, och detta var en boss jag dog på 18 gånger, och vägen till bossen tog mitt liv hela 20 gånger! Till slut blev jag förbannad på en viss drake som envisade sig med att göra livet för mig surt, så uppgraderade min båge, köpte på mig 400 pilar, sen stod jag och matade pillar på den otroligt dryga drakjäveln i 15 minuter, kort och gott jag fick mig en Dragon Soul! Fus Ro Dah! Motherfucker!

Det fanns dock ett ställe i Demon’s Souls förutom just bossfighten med Allant som bara gjorde mig deprimerad, och det var när man kom till Valley of Defilement… Då jag spelade igenom Dark Souls innan jag testade Demon’s Souls så hade man inte precis nån förkärlek till Blight Town, men fy fan när jag kom till VoD… Tänkte för mig själv “Det här är det skitnaste stället någonsin, och att dem gjorde samma skitställe i uppföljaren… Dark Souls 2 lär ha samma skit” Men som tur var lyckades jag plöja igenom denna delen och bara dö här inne 3 gånger.

Det är svårt för mig att komma på en riktig favorit zon i Demon’s Souls men var jag tvungen att välja nån får det faktiskt bli Tower of Latria, anledningen är enkel, påminde om Castlevania och det är en serie som ligger mig varmt om hjärtat.

Men nu sitter jag här, med Demon’s Souls avklarat, och kommer jag återvända till det? Absolut! Men det får vänta ett tag, för nu är det dags att bränna igenom min pile of shame, och vad som står på tur nu är God of War – Ascension. Men innan jag är klar med det kommer en text of The Last of Us dyka upp här på bloggen.

FINAL DEATH COUNTH : 68

Det är få spel var värld verkligen sätter sig på hjärnan och minnena man hade av världen följer med oss många år framöver. Ett av detta spel var Bioshock och staden Rapture där spelet utspelade sig i, det kändes så otroligt unikt och främmande att jag var tvungen att dra igenom spelet i en sittning, jag ville verkligen inte sluta. Det här för mig till den senaste delen av Bioshock serien i Bioshock Infinite.

Istället för att smyga sig fram på havets botten får vi den här gången lära oss känna staden Columbia som svävar ovanför molnen. När jag för första gången såg filmer och bilder under spelet utveckling var jag så sjukt jävla pumpad på att uppleva ännu ett mästerverk av skaparen Ken Levine. Men nu sitter jag här, spelat igenom Bioshock Infinite hela 3 gånger men känner ändå en enorm tomhet och en besvikelse.

Jag började undra om jag var helt dum i huvudet som inte tyckte att Bioshock Infinite “var det bästa sen skivat bröd” så att säga, ärligt talat så hade jag faktiskt rätt tråkigt. Precis som i dem första Bioshock så har man speciella förmågor, som förr hette Plasmids och nu kallas för Vigors och dessa använder man i kombination av skjutvapen. I Bioshock 1 & 2 använde jag dessa förmågor i princip hela tiden, men här känns som så otroligt tråkiga och nästan meningslösa.

När det kommer till själva gameplay delen av Bioshock Infinite känns allt så otroligt föråldrat, otroligt tråkiga vapen som mer känns som ärtbössor och har ingen alls kraft i sig, Men själva kontrollen känns “lite off” så att säga, att hantera plasmids och vapen i dem tidigare delarna kändes helt naturligt men här känns det otroligt bökigt.

Columbia må vara otroligt vackert, men det var bara i början av spelet och i slutet man verkligen kände att man var i en stad som ligger ovanför molnen, till skillnad från dem förra delarna där man verkligen kände att man var havets botten. Nu kanske folk gnäller på mig att jag jämnför dessa titlar för mycket med varann, men klart som fan att jag gör det då spelet trots allt heter Bioshock. Så det känns otroligt tråkigt att spel som kommer så långt efter dem förra delarna känns så otroligt själlöst. Och med denna fiendedesignen som dem gick in på känns ruskigt ruschat, då jag tröttar på att skjuta ihjäl vad som känns som samma sorts fiender som ser ut som tvillingar genom hela spelet.

Men trots att det kanske verkar att jag hatar Bioshock Infinite så gör jag verkligen inte det, men efter tidigare delar i serien förväntade jag mig en sorts evolution, men det känns mer som 1 steg framåt men 2 steg bakåt och för ett spel som blivit försenat gång på gång så tycker jag det är otroligt tråkigt. Det enda jag verkligen gillade med Bioshock Infinite var vad jag ser som spelets huvudperson Elizabeth som lyckas uttrycka otroligt mycket känslor och för att vara en sorts side-kick så är hon aldrig i vägen.

Det är rätt svårt för mig att kunna rekommendera Bioshock Infinite till andra spelare, men älskade man dem tidigare delarna så är det kanske bäst att vänta tills du kan hitta spelet på nån rea, men däremot folk som aldrig upplevt magin i Rapture kanske inte lämnar Columbia med känslan “Jag vill tillbaka till Rapture”

Först och främst gott nytt år på er alla! 2012 är äntligen avklarat och jorden fick faktisk inte under! För oss gamers var 2012 absolut ett bra spel år, men kanske inte det bästa, Nintendo släppte sin Wii U, och Sony släppte sin PS Vita ( ge oss spel? ). Men nu gäller det att blicka framåt, och vad som är på mångas läppar just nu är om detta är året våra Playstation 3 och Xbox 360 maskiner får sina respektive uppföljare, E3 2013 kommer bli nåt att se fram emot.

Tyvärr har jag inte haft så mycket tid jag hade hoppats på att få att kunna skriva på bloggen, men det finns bara 24 timmar på ett dygn så man får göra sitt bästa, och då jag fortfarande jobbar stenhårt med min träning försöker jag även få in spel tid så ofta jag kan.

Slutet på året såg ett par titlar jag tänkte snacka om här, och först ut är ett spel jag väntande så otroligt länge på, och det är Halo 4. Bungie lämnade över serien till den nya studion 343 Industries och jag kan inte förneka att jag var lite orolig att en massiv serie och flaggskepp för Xbox hamnar hos en helt ny studio, men samtidigt har jag känt sen Halo 3 att serien behöver nytt blod, visst ODST och Reach var bra spel, men jag ville ha en värdig uppföljare och en fortsättning på Spartan 117’s historia. Vid det här laget är Legendary på Halo 4 avklarat för cirka 2 månader sen, och jag kan inget annat än att gratulera 343 Industries, Halo 4 är utan tvekan det absolut bästa Halo spel jag lirat, och serien ligger i goda händer hos dem. Även då dem tog några rejäla risker med storyn ( ni som spelat igenom det vet exakt vad jag menar )

Men Halo 4 var inte det enda FPS spel som slukade upp min tid, jag lämnade rymden bakom mig och drog mot täta djungler, djupa hav och sinnesjuka antagonister, spelet jag pratar om är naturligtvis Far Cry 3. Jag måste erkänna att jag tyckte att Far Cry 2 var ett riktigt ruttet spel, tråkig story med npc karaktärer som pratar på utan att använda en enda paus eller punkt. Visst det var snyggt, men själva spelet i sig var katastrof. Med detta i minnet så var jag lite osäker på Far Cry 3, men efter man kollat på alla trailers man kunde komma åt var jag tvungen att ge paradis ö shootern en chans.

Jag fick besök av bloggaren Joakim Högberg som driver Jocpoc.se i några dagar, vi plockade upp Far Cry 3, kopplade in min extra Xbox 360, sen var det full rulle. Vi började med att spela co-op delen, värt att nämna här är att vi spelade detta innan en viss patch fixade en massa saker, så frustrationen blev enorm och efter 10 minuter efter att co-op delen hade glitchat ut så tittade vi på varann och undrade om vi hade gjorde väldens nerköp. Men då kickade vi igång singelplayer delen, sen utan att vi märkte det var klockan 5 på morgonen och vi hade suttit på våra arslen i ett ex antal timmar och bara latjat runt.

Men nu när co-op delen är fixad och Far Cry 3 bjuder på en singelplayer som fick mig att glömma av att sova så kan jag bara konstatera att det här är verkligen ett av fjolårets bästa spel! Och det glädjer mig att veta att del 4 i serien redan nu är under utveckling. Och Far Cry 3 har utan tvekan den bästa jävla badguy jag har varit med om!

Men som sagt är det inte bara FPS som tagit upp min tid, och här har vi ett spel som verkligen tog tag i mitt intresse, jag talar om Sleeping Dogs, spelet som var tänkt att bli en ny del i True Crime serien, men blev nedlagd, men sen senare uppköpta av Square-Enix. Jag älskar spel som GTA, men är så förbannat trött på att springa runt i USA inspirerade städer ( Jag menar dig Liverty City! ) Men i Sleeping Dogs spenderar vi all vår tid i Hong Kong, och detta är inget annat än en underbar upplevelse! Men dock tog det ett litet tag för mig att vänja mig med att köra på vänster sida av vägen ( jävla dårar ). Och för en gångs skull i ett “GTA” spel får jag spela med en protagonist som jag faktiskt gillar, till skillnad från GTA IV “hjälte”.

Nu vet jag att jag plöjer igenom dessa 3 titlar som egentligen förtjänar att skrivas mer om, men då jag kämpar igenom min enorma backlog av spel hinner jag inte, men det ska bli bättring, det lovar jag er!

Men nu ska jag återigen ut i rymden och härja i sällskap med en viss ingenjör 😉

Väl mött!

Är det nåt jag alltid älskat med Resident Evil är vad som en gång var en genre som kallades Survival-Horror, detta betyder att spelet mest fokuserade på skräck och känslan av att känna sig helt ensam och jagad. Man satt där med kontrollen i hand, hade begränsat med ammo och livmätaren var långt ifrån full. Varje rum blev som en mardröm och man hoppades på att hitta ett magasin till sitt vapen och kanske en first-aid spray. Kort och gott gick din puls på högvarv när du blev överraskad av zombie hundar som hoppas igenom fönster och skrämmer skiten ur dig, eller Hunters och Lickers som gjorde ditt liv till ett helvete.

I och med med Resident Evil 4, som enligt mig är ett riktigt bra spel, men tog Resident Evil serien till en mer action betonad genre, visst att byta bort zombies för infekterade las plagas bybor funkade, speciellt när dem har en säck på huvudet och springer med en motorsåg mot dig, jag var fortfarande lite små skraj och kände mig väldigt utsatt.

Men sen kom året 2009 och Resident Evil 5 såg dagens ljus, den här gången var det heller inte dem klassiska zombie jävlarna som gjorde livet surt för dig, utan även den här gången var det las plagas infekterade människor i Afrika, men den här gången var jag inte rädd nån gång… Med Resident Evil 5 dog Survival-Horror för spelserien, och blev istället ersatt av fullpumpad action med en huvudperson som verkar pillar upp meloner i sina armar.
Nu säger jag inte att Resident Evil 5 var ett dåligt spel, det var rätt underhållande, men bara för att man använder karaktärer och företag från Resident Evil världen så har man inte automatiskt “en värdig uppföljare”.
Jag är absolut inte ensam om att tycka så här, Capcoms forum var fullt av trådar om att “Resident Evil är dött”, och det verkade faktiskt inte bättre.

Men nu är året 2012 och Capcom har nu släppt den senaste delen med Resident Evil 6, precis som föregångaren fokuserar del 6 99% på action och frustration. Vi får återse gamla bekanta så som Chris Redfield, Leon S Kennedy, Sherry Birkin m.m så kort och gott är det som en sorts Raccoon City klassträff. Precis som i del 5 är det fokus återigen på co-op, så även offline som online har du alltid en vapen dragare vid din sidan, jag spelade igenom Resident Evil 6 helt solo, och detta ledde till _många_ otroligt irriterande moment tack vare mongoloid AI på din partner.Visst dem klarar av att skjuta fiender, men vid ett tillfälle när jag blev attackerad av massa Zombies ( jepp, några finns allt med här ) och man kötter ner dem en efter en i väntan på att en dörr ska låsas upp, men när det var dags att dra så behöver både du och din AI vara vid dörren för att kunna gå in, detta var nåt som min AI spelare total sket i och sprang omkring och gnällde och fortsatte plöja zombies, medans jag som en idiot står vid dörren och väntar. Här är jag fortfarande öppen för attack, och jag fick spela om denna delen 7 hela gånger tills min AI partner tydligen levlade upp till IQ lvl 2.

Resident Evil 6 har 3 olika kampanjer du kan välja i början, vem du startar med är helt upp till dig då storyn knyts ihop på ett rätt bra sätt i alla kampanjer, en fjärde låses upp när du dragit igenom dem 3 första.
Jag måste säga att jag tyckte kampanjen med Sherry Birkin & Jake Muller, pga rätt intressant gameplay och rätt rolig dialog mellan karaktärerna. Capcom gör ett helt misslyckat försök med Leon’s kampanj att försöka få tillbaka till Surival-Horror stilen, men detta gör ett rejält magplask och man sitter bara och är förbannad istället.

Ett stort problem med Resident Evil 6 är kameran, den är på tok för nära karaktären, och med detta fyller på tog för mycket av skärmen, så att sikta och kunna agera snabbt kan ibland vara helt omöjligt, sen finns det visa tillfällen då spelet tar tag i kameran för att vissa nåt “intressant”, nåt som gjordes bra i spelet Gears of War där man kunde trycka på A knappen för att zooma in på detta, men inte här inte, här skiter dem i det och medans kameran flyger iväg blir jag fortfarande attackerad. När jag väl får tillbaka kontrollen över kameran så ligger jag på marken och är halvdöd, bra jobbat där Capcom….

Men det absolut värsta måste vara dessa eviga jävla quicktime events, Resident Evil 6 verkligen kryllar av dem! Konamikoden på twitter sa att det lika gärna kunnat vara Azura’s Wrath 2, men till skillnad från spel som det och säg God of War, klantar du till ett quicktime event får du ofta en eller två chanser till, men misslyckas du i Resident Evil 6 är det game over direkt, efter en överdrivet lång dödscen. Jag verkligen hoppas att i nästa konsol generation så slipper vi dessa jävla quicktime events…

Tyvärr har jag faktiskt inte så mycket positivt att säga om Resident Evil 6, det känns absolut inte som ett Resident Evil spel i alla fall, utan mer som ett mediokert action spel utan nån som helst respekt till tidigare spel i serien.
Det enda jag kan göra är att drömma mig tillbaka till Raccoon City, och dem otroliga äventyr jag hade i den staden. Får hoppas att jag får min skräck fix med Dead Space 3 istället, men tydligen ska detta spelet fokusera mer på action och ha co-op… R.I.P Survival-Horror, du är saknad…

Betyg 6/10 

You Died, detta är en text jag under dem senaste 2 veckorna har läst många gånger, nästan så att texten satt sig för evigt på min näthinna. Spelet jag har suttit med är Dark Souls, och det är ett känt faktum att här dör man många gånger om.

Jag skaffade Dark Souls redan när det släpptes för nu cirka 1 år sedan, körde på ett bra tag tills jag kom till ett område som heter Sen’s Fortress, här stötte jag på ett gäng orm fiender som slakta mig gång på gång. Kan säga att jag brukar inte ha nån s.k “Game Rage”, men här blev jag verkligen förbannad, slutade med att Dark Souls åkte upp på hyllan, och har i ungefär ett år samlat damm.

Så en dag hade jag min kusin över för en kopp kaffe, och han var sugen på att sätta tänderna i Dark Souls, sa att jag hade det och att han kunde få låna skiten, men att jag inte var ansvarig för om hans kontroll skulle slås i tusen bitar pga raseri.

Han börjar spela, vi sitter i party på Xbox Live och jag sitter själv med Darksiders II, han börjar prata om alla fiender och områden i spelet, och jag kunde inte förneka att jag började få sug för Dark Souls. Det gick några dagar och min kusin kom över med min kopia av spelet, då han gillade det så mycket att han skaffade ett eget ex. Det tog inte lång tid förens vi satt i party på Xbox Live då jag bytte från Darksiders II till Dark Souls. Och nu sitter jag här, men 200 timmar spelad på min karaktär, spelet avklarat 3 gånger och tagit 1000/1000.

Kort och gott kan jag säga att jag nu ÄLSKAR Dark Souls, inte ofta lägger jag ner så här mycket tid på ett enda spel, och då spelet är ruggit svårt är jag lite små stolt att man nu tagit alla achievements! Fanns det raseri den här gången? Javisst blev man irreterad, men ni som har spelat Dark Souls, så kan jag säga att ett visst område i Anor Londo, som har rövhåls fiender med Dragonbow….Fick mig att skrika ut i raseri! Men måste ge ett stort tack till min kusin Magnus för att han fick in mig i detta spelet igen, och tack för all hjälp vid dryga bossar! /Salute!

Men nu när spelet är avklarat så kan jag äntligen återgå till Darksiders II, men sitter och längtar efter att DLC’n till Dark Souls ska släppas snart, så jag kan återvända till en brutal, men ack så underbar värld…

Nu när “sommaren” börja närma sig sitt slut så är det återigen dags att damma av konsolerna där hemma. Jag vet inte hur vädret har varit där ni spenderade eran sommar, men här i Mölndal & Göteborg har sommaren dominerats av regn och rusk, men vi har även haft våra fina veckor. Så det är under dessa “skit” dagar man får passa på att sätta sig ner med ett spel.

Ni som läste mitt förra inlägg ang sommarn vet att jag har svårt att hålla spelintresset uppe, men trots detta satte jag mig med några spel för att få timmarna att gå. Det första blev Spec-Ops – The Line till Xbox 360, och det tog verkligen inte lång tid innan jag stängde av konsolen. Men efter ett tag så märkte jag varför jag var så uttråkad, det var så illa att jag tröttnat på att lira på min Xbox 360, detta är trots allt min huvudplattform, så jag tog en titt på maskinerna som stod under TV och valde konsolen med mest damm på, detta var naturligtvis min Wii.

Efter uppdaterat maskinen så tog jag mig ett titt på Virtual Console delen, och märkte att jag hade 4000 poäng att spendera, så det slutade med att man köpte på sig en hel del SNES spel, Blev överlycklig när jag såg att Mega Man X och Mega Man X-2 hade kommit upp! Passade även på att köpa Mega Man 1-6 när jag ändå var i gång.

Barnasinnet kickade igång och jag satte mig med Mega Man X direkt, kommer fortfarande ihåg vilken ordning bossar ska besegras och deras svagheter, man fick sig en liten “Blast to the Past”.

När sista bossen låg besegrad kände jag att det kanske är dags att sätta sig med alla Wii spel som jag inte kört igenom än, och dessa är _många_, har ju inte ens knappt spelat Super Mario Galaxy!

Men utav nån anledning blev jag sugen på ett rollspel, och utav dem 3 JRPG spelen jag har i hyllan fick det första bli The Last Story.

Rollspel har alltid varit min favoritgenre, speciellt JRPG’n, men under denna generation har utbudet och kvalitén varit usel. Dem enda två rollspelen under denna konsol generationen jag faktiskt har kul med är Blue Dragon och Final Fantasy XIII-2 ( nåja, för XIII-2 ) men allt annat har varit skräp i mina ögon. Om vi tittar tillbaka på SNES och PS2 tiden så var det himmelriket för genren.

The Last Story fick heller inte det en vidare bra början, då spelet voiceacting och dess dialekt nästan fick mig att kasta min classic controller i marken, dryg brittisk dialekt…. Men några timmar in i spelet hade jag till en viss del vant mig, men önskade hela tiden att jag skulle kunna välja japanskt tal och engelsk text. Nåt som dock gjorde mig glad är just att spelet har support för classic controller, för ska jag spela ett japanskt rollspel i många många timmar så vill jag inte behöva sitta och vifta som en idiot med ADHD framför TV’n, Jag får tillräckligt med träning på gymmet, när jag spelar vill jag kunna ta det lungt.

28 timmar speltid senare är The Last Story avklarat, och jag är faktiskt lite förvånad av min speltid, då jag är van vid att denna typen av spel brukar hamna på 100+ timmar för mig, då jag _måste_ levla upp allt och fixa dem bästa vapen och utrustning, ändå hade jag lyckats med allt detta på 28 timmar, Jag tänker inte gå in på en djup recension av själva spelet och dess story, för då kommer jag inte hinna spela några andra spel. Men för mig kände jag faktiskt att en del av den japanska rollspels genren börjar intressera mig igen, kanske är hoppet ännu inte ute?

Dem två andra rollspelen som står i hyllan nu är Xenoblade Chronicles och Pandora’s Tower, men känner att jag måste sätta tänderna i Super Mario Galaxy för en gångs skull!

Jag vet att jag inte skrivit något på bloggen på ett bra tag, det har varit mycket IRL, sen kom jag fram till att skriva om exakt varenda spel jag spelar och sätta betyg tog lite för mycket tid, så skriver jag från och med nu en recension så är det för jag antingen älskar spelet eller hatar det. Just med detta kommer det bli bra mycket lättare att ta mig igenom min “pile of shame”, som precis senast klarade jag av Saw och Saw 2 : Flesh & Blood…. Kan ju säga att jag spelat sämre spel, men vidare bra var dem verkligen inte.

 

Däremot planerar jag en recension av spelet Secret Service som jag fick låna av min kusin, då han verkligen ville att jag skulle recensera det, så denna recension dyker upp på måndag då spelet redan är avklarat.

Men sen kommer ett visst spel släppas natten mellan måndag och tisdag, nämligen Diablo 3, detta är ett spel jag väntat i så många år på, och jag har kastat mig in i varenda dungeon crawler jag kunde hitta för att stilla suget, men nu är det snart äntligen här, och efter har spöat skiten ur Skeleton King i den öppna betan sisådär 15 gånger är jag otroligt sugen på att gå vidare i Diablo 3.

I vanlig ordning när det kommer till stora releaser så kommer Webhallen ha nattöppet på sina butiker, så jag kommer absolut stå och köa fram tills midnatt vid Göteborgs butiken på Ekelundsgatan.

Men det är som sagt fortfarande Lördag, och jag har en känsla att timmarna kommer gå otroligt segt tills jag får slakta mig fram i Sanctuary, så tills dess ska jag sätta mig med spelet Blades of Time till Xbox 360, förväntar mig inget mirakel här då spelet sågas vid fotknölarna av vår favorit podcast RadioGamer.

 

Det var under 2010 då Remedy äntligen släppte den sjukt försenade titeln Alan Wake till Xbox 360, spelet hade varit under utveckling i många år, och det gick rykten 0m att antingen skrotas spelet eller så blir det ett evighets projekt. Personligen blev Alan Wake för mig ett av det bästa spelen jag har spelat och mycket av detta kan nog bero på att jag älskade serien Twin Peaks, jag tittade igenom båda säsonger åter igen en vecka innan spelets släpptes, Men nu är det 2012 och vi får nu en uppföljare vid namn Alan Wake’s – American Nightmare som ett nedladdingsbart spel på Xbox Live.

Spelet tar vid 3 år efter händelserna i Bright Falls, och Mr. Scratch, en ond dubbel gångare av Alan Wake ställer till problem för han med “time-loops” i Arizona. Vi får besöka 3 olika områden, ett motell, observatorium och en drive-in biograf. Alan gör sitt bästa för att försöka rädda de få folk som man springer på och själv ta sig ur Mr. Scratch bisarra värld som är ett avsnitt ur TV serien Night Springs som vi fick bekanta oss med i första spelet.

Dem som har spelat Alan Wake tidigare kommer utan problem att känna igen kontrollerna och själva uppläget, mycket har inte ändrats, men just här är det bara positivt, däremot rör sig Alan fortfarande som en säck potatis, men han är ju trots allt en författare och inte nån spec-ops soldat.

Det finns dock ett stort problem med American Nightmare, det tilltalar mest fans av det första spelet, och speciellt dem som spelade igenom DLC episoderna The Signal och The Writer, för det är i dessa vi fick lära oss känna Alans mörkare sida Mr. Scratch. I och med detta så är det nog svårt för folk som inte spelat dessa DLC episoder eller folk som för dem blir detta deras första Alan Wake att förstå vad som händer och varför dem ens ska bry sig, att göra så här är utan tvekan en stor risk när det kommer till att sälja ett spel.

En stor skillnad från det första Alan Wake spelet är att detta är mycket mer action betonat, då ammunition , vapen och batterier till Alan ficklampa finns överallt, och dem lådorna som man kan gå till för att fylla på allt har en förmåga att få tillbaka sina varor på några få minuter. Så istället för att fly många gånger som man fick göra förr när fienderna ( som fortfarande är de s.k Taken från första spelet ) kom i för stora klungor så kan Alan nu bara leka Rambo och peppra dem fulla med bly, visst det är alltid kul att skjuta ner dessa svin, men paniken och rädslan man fick i första spelet är helt bortblåst.

Vi får även se lite nya former av takens den här gången, en som kallas för splitter, som delar upp sig i 2 eller 4 svagare men fortfarande dödliga fiender när man lyser ficklampan på dem. En ny version av dem förbannade fåglarna finns också, men dessa flyger bara omkring för att landa på marken och bli en vanlig taken.

Preics som i Bright Falls så finns även här sidor från en manuskript utspridda överallt, och ju mer av dessa du plockar upp får du möjligheten att låsa upp vapen lådor som innehåller riktigt bra vapen, fast det bästa vapnet i spelet som jag hittade var ett armborst, med detta behöver Alan inte använda sin ficklampa för att bränna bort mörkret från takens, utan ofta räcker det med ett skott och fienderna faller ihop, även på dem största fienderna räcker det med 3 skott innan dem går sitt öde till mötes, lite overkill om du frågar mig.

Att dessa nedladdningsbara spel blir större och bättre råder det inget tvivel om, och om du är en inbiten fantast av Alan Wake, och framför allt om du spelat dess DLC rekommenderar jag Alan Wake’s – American Nightmare helhjärtat. Nu hoppas jag bara att vi inte behöver vänta i flera år till på Alan Wake 2, som tydligen är under utvecklig.

Betyg 8/10

Jag har spelat World of Warcraft sen det släpptes för 6 år sedan, det var bara nu några månader sen jag loggade ut för “sista” gången, och lämnade Azeroth bakom mig, då i mina ögon är det inte längre spelet jag förälskade mig i för så många år sedan, sen jag slutade har jag letat efter rebound spel, för då och då saknar man världen Blizzard skapade, men dock saknade jag inte alla rövhål som fanns på min server. Och nu har jag äntligen hittat vad som bäst kan beskrivas som en single player World of Warcraft, med Big Huge Games spel Kingdoms of Amalur: Reckoning ( namnet riktigt rullar av tungen… ). Med namn som Todd McFarlane, R.A. Salvatore, Ken Rolston och Curt Schilling så är det är rejäl lista talang, men ju desto fler kockar desto sämre soppa?

Nej, jag måste säga att det faktiskt var längesen jag grävt ner mig i ett spel så här mycket, där tidsuppfattningen gått helt förlorad och det har blivit många sena nätter. Precis som World of Warcraft så är Amalur helt full proppat med quests, och precis som i Blizzard titel så känner man att man måste göra alla, allt för guld, gear och XP.

Kingdoms of Amalur: Reckoning börjar med att du är död, och är på väg mot din grav, som består av ett hål i väggen som leder ner till en likhög, efter du pysslat lite med din karaktärs namn och utseende så vaknar du upp på den stinkande likhögen och börjar röra dig genom katakomberna, det visar sig att du har fått ditt liv tillbaka tack vare en maskin som kallas Well of Souls, du möter senare upp med dess skapare och han blir helt till sig att hans uppfinning fungerar!

Det dröjer inte länge förens tornet du är i blir attackerat av en ras som kallas Tuatha, dessa kan bäst beskrivas som en sorts Uruk Hai från Sagan om Ringen. Du flyr tornet och möter upp en s.k fateweaver som blir helt tills sig när han spår din framtid att du verkligen inte har nån. Alla levande varelser i Amalur har en förstämt öde, och dessa fateweavers kommer se hur du ska dö. Men då du redan dött en gång så är ditt öde nu i dina egna händer. Och naturligtvis tack vare detta så ska du så klart rädda världen.

Själva huvudstoryn i Amalur är rätt lätt att tappa fattningen om, detta är pga av dem över 200 sido uppdragen som finns att göra, för att inte tala om dem olika faktionerna du kan gå med i, som även dem har en egen storyline och stora quests. En annan stor del av Amalur är loot, och detta är nåt du maniskt kommer plocka upp vad det än är, allt säljer ju trots allt. Precis som i World of Warcraft har vapen och utrustning olika värde, grönt som är vanliga föremål, blåa som är ovanliga, lila som är episka föremål, och sen har vi guld färgade som betyder att det du plockat upp är en del av ett set, tyvärr finns det dock inga oranga legendarys 🙁

Det är väldigt uppenbart att det lånats friskt från spel som just World of Warcraft och Fable, då den grafiska stilen påminner starkt om spelen jag nyss nämde, men vad som slår mig är att teckaren Todd McFarlane klassiska stil inte syns nånstans i spelet, och då hans stil verkligen är unik så är det väldigt tråkigt.

Vad som däremot är helt underbart i Amalur är stridssystemet, det flyter på otroligt bra och det spelar ingen roll vilken klass du väljer att vara, vare sig du vill kasta magi, smyg runt med dolkar eller kötta på med en 2-hands vapen ( eller kombination av alla ) så känns kontrollen helt perfekt. Det må vara lite problem med kameran ibland, men mer än ofta så gör dessa kamera problemen scener i spelet bra mycket bättre på nåt konstigt sätt.

Jag hade tänkt snabbt avklara Kingdoms of Amalur: Reckoning, då min pile of shame växer och det har kommit en massa nya titlar som bara väntar på att bli spelade, men så blev verkligen inte fallet, jag märkte att jag knappt hade börjat med huvudstoryn och spenderat över 80 timmar med att bara göra sidouppdrag, levla upp min krigare och jobba med mina yrken som blev smed, alkemist.

Då din karaktär som sagt inte har nåt öde, kan man på ett sätt samla på sig nåt som heter fate, detta får du när du besegrar fiender och detta fyller en mätare, när denna är full och du håller in LT & RT går du in i vad som kallas reckoning mode, här gör du enorm skada på fiender, och när dem är på väg att dö kan du trycka på A knappen vid dem för att göra en brutal avslutning på deras liv, och då får du även spamma på nån av dem fyra knapparna på din kontroll, och lyckas du tillräckligt bra kan du få 100% XP från monstret du precis dödat. Detta är dock nåt som har en nagativ effekt, då jag i princip vid varje bossfight hade en full reckoning mätare, och detta gjorde bossfighterna väldigt simpla, men att få dubbel XP från en boss är verkligen inte fy skam.

Har du tröttnat på World of Warcraft eller vill ha ett lite mer “seriösare” Fable så får du verkligen inte missa Kingdoms of Amalur: Reckoning, men vill varna för att detta blir en rejäl timesink, och med spel som Mass Effect 3 på väg så bör du se till att du i alla fall inte har nåt annat spel att spela på över en vecka, för det är riktigt svårt att sluta spela detta. Jag hoppas verkligen att vi får se en uppföljare och en jävla massa DLC till Amalur, för jag älskar verkligen det här spelet, det må inte vara helt perfekt, men det är ändå ett helt underbart spel!

Betyg: 9/10