Category: Xbox 360

Det har varit oroande tyst om Halo 4 sedan det visades upp i slutet av Microsoft presskonferens på E3 förra året, det enda vi visste är att 343 Industries som tagit över Halo serien från Bungie “jobbar på det”. Jag började själv undra om spelet ens skulle släppas i år som det var tänkt, eller om det skulle skjutas upp och kanske vara en lanserings titel till uppföljaren till Xbox 360, men nu under GDC ( Game Developer Conference ) fick vi äntligen livstecken från Halo 4 och HaloWayPoint har nu lagt upp deras första videodokumentär om Halo 4. Vi se inte så värst mycket utav själva kampanjen, men däremot får vi återse gamla käre Spartan 117, Master Chief. Vad vi däremot får se i denna videon är mycket fokus på spelets multiplayer där röda som vanligt slåss mot dem blåa. Men det ser ut som att Halo 4 kan bli ett mycket mörkare spel än dess tidigare delar, och detta är något som jag verkligen hoppas på. Men ni får döma själva, här nedan kan ni se Making of Halo 4 – First Look

Det var under 2010 då Remedy äntligen släppte den sjukt försenade titeln Alan Wake till Xbox 360, spelet hade varit under utveckling i många år, och det gick rykten 0m att antingen skrotas spelet eller så blir det ett evighets projekt. Personligen blev Alan Wake för mig ett av det bästa spelen jag har spelat och mycket av detta kan nog bero på att jag älskade serien Twin Peaks, jag tittade igenom båda säsonger åter igen en vecka innan spelets släpptes, Men nu är det 2012 och vi får nu en uppföljare vid namn Alan Wake’s – American Nightmare som ett nedladdingsbart spel på Xbox Live.

Spelet tar vid 3 år efter händelserna i Bright Falls, och Mr. Scratch, en ond dubbel gångare av Alan Wake ställer till problem för han med “time-loops” i Arizona. Vi får besöka 3 olika områden, ett motell, observatorium och en drive-in biograf. Alan gör sitt bästa för att försöka rädda de få folk som man springer på och själv ta sig ur Mr. Scratch bisarra värld som är ett avsnitt ur TV serien Night Springs som vi fick bekanta oss med i första spelet.

Dem som har spelat Alan Wake tidigare kommer utan problem att känna igen kontrollerna och själva uppläget, mycket har inte ändrats, men just här är det bara positivt, däremot rör sig Alan fortfarande som en säck potatis, men han är ju trots allt en författare och inte nån spec-ops soldat.

Det finns dock ett stort problem med American Nightmare, det tilltalar mest fans av det första spelet, och speciellt dem som spelade igenom DLC episoderna The Signal och The Writer, för det är i dessa vi fick lära oss känna Alans mörkare sida Mr. Scratch. I och med detta så är det nog svårt för folk som inte spelat dessa DLC episoder eller folk som för dem blir detta deras första Alan Wake att förstå vad som händer och varför dem ens ska bry sig, att göra så här är utan tvekan en stor risk när det kommer till att sälja ett spel.

En stor skillnad från det första Alan Wake spelet är att detta är mycket mer action betonat, då ammunition , vapen och batterier till Alan ficklampa finns överallt, och dem lådorna som man kan gå till för att fylla på allt har en förmåga att få tillbaka sina varor på några få minuter. Så istället för att fly många gånger som man fick göra förr när fienderna ( som fortfarande är de s.k Taken från första spelet ) kom i för stora klungor så kan Alan nu bara leka Rambo och peppra dem fulla med bly, visst det är alltid kul att skjuta ner dessa svin, men paniken och rädslan man fick i första spelet är helt bortblåst.

Vi får även se lite nya former av takens den här gången, en som kallas för splitter, som delar upp sig i 2 eller 4 svagare men fortfarande dödliga fiender när man lyser ficklampan på dem. En ny version av dem förbannade fåglarna finns också, men dessa flyger bara omkring för att landa på marken och bli en vanlig taken.

Preics som i Bright Falls så finns även här sidor från en manuskript utspridda överallt, och ju mer av dessa du plockar upp får du möjligheten att låsa upp vapen lådor som innehåller riktigt bra vapen, fast det bästa vapnet i spelet som jag hittade var ett armborst, med detta behöver Alan inte använda sin ficklampa för att bränna bort mörkret från takens, utan ofta räcker det med ett skott och fienderna faller ihop, även på dem största fienderna räcker det med 3 skott innan dem går sitt öde till mötes, lite overkill om du frågar mig.

Att dessa nedladdningsbara spel blir större och bättre råder det inget tvivel om, och om du är en inbiten fantast av Alan Wake, och framför allt om du spelat dess DLC rekommenderar jag Alan Wake’s – American Nightmare helhjärtat. Nu hoppas jag bara att vi inte behöver vänta i flera år till på Alan Wake 2, som tydligen är under utvecklig.

Betyg 8/10

Jag har spelat World of Warcraft sen det släpptes för 6 år sedan, det var bara nu några månader sen jag loggade ut för “sista” gången, och lämnade Azeroth bakom mig, då i mina ögon är det inte längre spelet jag förälskade mig i för så många år sedan, sen jag slutade har jag letat efter rebound spel, för då och då saknar man världen Blizzard skapade, men dock saknade jag inte alla rövhål som fanns på min server. Och nu har jag äntligen hittat vad som bäst kan beskrivas som en single player World of Warcraft, med Big Huge Games spel Kingdoms of Amalur: Reckoning ( namnet riktigt rullar av tungen… ). Med namn som Todd McFarlane, R.A. Salvatore, Ken Rolston och Curt Schilling så är det är rejäl lista talang, men ju desto fler kockar desto sämre soppa?

Nej, jag måste säga att det faktiskt var längesen jag grävt ner mig i ett spel så här mycket, där tidsuppfattningen gått helt förlorad och det har blivit många sena nätter. Precis som World of Warcraft så är Amalur helt full proppat med quests, och precis som i Blizzard titel så känner man att man måste göra alla, allt för guld, gear och XP.

Kingdoms of Amalur: Reckoning börjar med att du är död, och är på väg mot din grav, som består av ett hål i väggen som leder ner till en likhög, efter du pysslat lite med din karaktärs namn och utseende så vaknar du upp på den stinkande likhögen och börjar röra dig genom katakomberna, det visar sig att du har fått ditt liv tillbaka tack vare en maskin som kallas Well of Souls, du möter senare upp med dess skapare och han blir helt till sig att hans uppfinning fungerar!

Det dröjer inte länge förens tornet du är i blir attackerat av en ras som kallas Tuatha, dessa kan bäst beskrivas som en sorts Uruk Hai från Sagan om Ringen. Du flyr tornet och möter upp en s.k fateweaver som blir helt tills sig när han spår din framtid att du verkligen inte har nån. Alla levande varelser i Amalur har en förstämt öde, och dessa fateweavers kommer se hur du ska dö. Men då du redan dött en gång så är ditt öde nu i dina egna händer. Och naturligtvis tack vare detta så ska du så klart rädda världen.

Själva huvudstoryn i Amalur är rätt lätt att tappa fattningen om, detta är pga av dem över 200 sido uppdragen som finns att göra, för att inte tala om dem olika faktionerna du kan gå med i, som även dem har en egen storyline och stora quests. En annan stor del av Amalur är loot, och detta är nåt du maniskt kommer plocka upp vad det än är, allt säljer ju trots allt. Precis som i World of Warcraft har vapen och utrustning olika värde, grönt som är vanliga föremål, blåa som är ovanliga, lila som är episka föremål, och sen har vi guld färgade som betyder att det du plockat upp är en del av ett set, tyvärr finns det dock inga oranga legendarys 🙁

Det är väldigt uppenbart att det lånats friskt från spel som just World of Warcraft och Fable, då den grafiska stilen påminner starkt om spelen jag nyss nämde, men vad som slår mig är att teckaren Todd McFarlane klassiska stil inte syns nånstans i spelet, och då hans stil verkligen är unik så är det väldigt tråkigt.

Vad som däremot är helt underbart i Amalur är stridssystemet, det flyter på otroligt bra och det spelar ingen roll vilken klass du väljer att vara, vare sig du vill kasta magi, smyg runt med dolkar eller kötta på med en 2-hands vapen ( eller kombination av alla ) så känns kontrollen helt perfekt. Det må vara lite problem med kameran ibland, men mer än ofta så gör dessa kamera problemen scener i spelet bra mycket bättre på nåt konstigt sätt.

Jag hade tänkt snabbt avklara Kingdoms of Amalur: Reckoning, då min pile of shame växer och det har kommit en massa nya titlar som bara väntar på att bli spelade, men så blev verkligen inte fallet, jag märkte att jag knappt hade börjat med huvudstoryn och spenderat över 80 timmar med att bara göra sidouppdrag, levla upp min krigare och jobba med mina yrken som blev smed, alkemist.

Då din karaktär som sagt inte har nåt öde, kan man på ett sätt samla på sig nåt som heter fate, detta får du när du besegrar fiender och detta fyller en mätare, när denna är full och du håller in LT & RT går du in i vad som kallas reckoning mode, här gör du enorm skada på fiender, och när dem är på väg att dö kan du trycka på A knappen vid dem för att göra en brutal avslutning på deras liv, och då får du även spamma på nån av dem fyra knapparna på din kontroll, och lyckas du tillräckligt bra kan du få 100% XP från monstret du precis dödat. Detta är dock nåt som har en nagativ effekt, då jag i princip vid varje bossfight hade en full reckoning mätare, och detta gjorde bossfighterna väldigt simpla, men att få dubbel XP från en boss är verkligen inte fy skam.

Har du tröttnat på World of Warcraft eller vill ha ett lite mer “seriösare” Fable så får du verkligen inte missa Kingdoms of Amalur: Reckoning, men vill varna för att detta blir en rejäl timesink, och med spel som Mass Effect 3 på väg så bör du se till att du i alla fall inte har nåt annat spel att spela på över en vecka, för det är riktigt svårt att sluta spela detta. Jag hoppas verkligen att vi får se en uppföljare och en jävla massa DLC till Amalur, för jag älskar verkligen det här spelet, det må inte vara helt perfekt, men det är ändå ett helt underbart spel!

Betyg: 9/10

Det har gått 5 år sedan svenska speljätten Starbreeze släppte loss spelet The Darkness, och vi det här laget var denna konsol generationen rätt ny, och jag tappade hakan ju mer jag såg av The Darkness. Kort och gott blev spelet snabbt en favorit för mig och som skräckfilm fanatiker uppskattade jag groteska grafiken och den mörka tonen Starbreeze hade lyckats skapa. Men nu har det som sagt gått 5 år sedan vi fick ta rollen som Jackie Estacado, och mycket hat ändrats. Den här gången är Starbreeze ansvariga för The Darkness 2 utan det är Digital Extremes ( Dark Sector ) som får göra sin spinn på The Darkness universumet. Detta är både på gott och ont, Då den mörka omgivningen som Starbreeze är helt bortblåst i The Darkness 2 och blivit ersatt av cell-shading, som man kan se som en liten hint till de serier där The Darkness härstammar från, men ändå känner jag en viss saknad till hur det såg ut förr, även Jackie ser nu helt annorlunda ut, istället för en väldigt mörk och dyster karaktär som passade han perfekt ser han nu mer ut som en “svarthårig Fabio” vars hårs volym skulle få vilken fotomodell att bli helt svartsjuka, denna look passar verkligen inte Jackie, men som tur är ju detta ett FPS spel, så man slipper se hemskheten.

Det har gått några år sedan det första spelet, och Jackie leder nu en av dem största maffia familjerna i New York, han har även lyckats hålla The Darkness kraften nedtryckt under alla dessa år sedan han fick hämnas på den som mörda hans flickvän Jenny. Spelet börjar med att Jackie anländer till en restaurang och blir guidad till sitt bord medans han får uppdateringar från sina maffia bröder, han slår sig ner vid ett bord där 2 tvillingar väntar på Jackie, och trots att dem uppenbarligen varit väldigt intima kommer inte Jackie ens ihåg deras namn. Tjejerna hinner knappt säga hej till Jackie förens en av tvilingarna får ett skott i skallen och blodet sprutar, kort därefter smäller en bil in i restaurangen som resulterar i att tvilling nummer 2 blir köttfärs och Jackie hamnar på golvet med en sönderköttat ben, och blir snabbt hämtad av sin vän och blir dragen mot köket. Det är rätt klart att Jackies skador är livhotande, och då har har The Darkness instängt inom sig så självläcks han inte, och detta är något som The Darkness själv märker och börjar tala till Jackie om att släppa ut han, Jackie vägrar men väl inne i köket visar det sig att det är en liten gasläcka och det dröjer inte länge förens nåt brinnande kastas in och hela köket exploderar, Jackie har inget annat val då han nu ligger för döden och släpper loss The Darkness.

Men sina forna krafter återställda läckts såret på Jackies ben och dem två demonerna vid hans axlar som bäst kan beskriva som Muränor från helvetet sliter motståndet bokstavligt talat i stycken och blod, inävlor och kroppsdelar flyger i luften. Jackie återvänder hem och skickar ut sina maffia medlemmar för att försöka ta reda på vilka som låg bakom attacken. Det visar sig sen vara en grupp kallad The Brotherhood, en kult som avgudar The Darkness och vars mål är att ta denna kraften från Jackie.

Till skillnad från det första spelet som hade delar av New York som du kunde utforska och göra diverse uppdrag som inte hade med själva storyn att göra så är The Darkness 2 ett helt linjärt spel, du börjar på en bana, ska ta dig från punkt a till b och slakta sönder allt som står in din väg och leta efter s.k relics som finns gömda på banorna, dessa relics ger dig essence, valutan som krävs för att uppgradera The Darkness krafter, dessa får du även när du dödar dina fiender, och ju värre avrättningar desto mer poäng. I och med detta nya systemet så känns det mer som att jag spelar en skräck version av spelet Bulletstorm, då alla avrättningar har en hel del löjliga namn som dyker upp på skärmen, den nog mest sjukaste avrättning som fick mig att skratta högt är när en av “muränorna” håller uppe ett offer och den andra dyker upp i röven på han, och drar ut ryggraden genom samma hål, det är verkligen nåt man inte ser varje dag! Men det dröjer verkligen inte länge förens man tröttnar på dessa eviga avrättningar, men man fortsätter göra dem enbart för att få dem underbara essences för att låsa upp nya förmågor.

Jag har svårt att veta om jag verkligen uppskattar den här nya tolkningen av The Darkness, men kan lungt konstatera att jag gillade det första spelet bra mycket bättre, men det betyder iofs inte att The Darkness 2 är ett skitspel, det har många bra sidor och en av favoriterna är att mellan banorna ibland vaknar Jackie upp på ett mentalsjukhus, där alla karaktärer antingen blivit patienter eller läkare, och försöker övertyga Jackie om att han är sjuk och att allt han upplevt bara en dröm och nåt som hans undermedvetna hittat på, en väldigt nice touch. Men även i “verkliga” världen ser Jackie sin döda flickvän Jenny lite då och då, och vi får flashbacks om hur hans liv var när hon levde, detta får Jackie att kännas lite mer mänsklig än den mördar maskin man får spela som. Men den som verkligen stjäl rampljuset är The Darkness själv men all rätt, och Mike Patton återvänder igen för att låna ut sin röst och gör ett otroligt bra jobb!

The Darkness 2 hade verkligen potential, men tyvärr når Digital Extremes inte ända vägen fram med detta spelet, och nån klassiker som ettan kommer det verkligen inte bli, men jag hoppas att vi får återså Jackie och The Darkness snart igen, i händer på svenska Starbreeze.

Betyg 7/10 

Dags att låta min pile of shame vila lite, och sätta igång med lite nyare titlar. Jag och många andra kan nog lungt säga att Final Fantasy XIII var en enorm besvikelse, enligt mig var det sista bra spelet i serien Final Fantasy IX,och sen dess har Square-Enix bara försökt sälja skit och slänga på namnet “Final Fantasy” på det.

Men i brist på riktigt bra JPRG’n denna generationen gav jag Final Fantasy XIII ett försök, och efter har spelat igenom ett linjär tutorial som varade i över 40 timmar ( !!!!! ) så kände jag att Final Fantasy, en serie som betydde så otroligt mycket för mig skulle dö med det här spelet.

Men så fick vi reda på att en uppföljare till XIII skulle komma, vid namn XIII-2, Square-Enix gjorde samma sak med en tidigare del i serien i form av X-2 ( Spice Girls spelet…typ ). Men jag orkade verkligen inte bry mig om Final Fantasy längre, men när jag började läsa förhandstittar och kolla diverse recensioner av spelet fick jag höra detta hela tiden “Final Fantasy XIII-2 är vad Final Fantasy XIII borde ha varit”… Då det är uppenbart att jag verkligen inte var den enda som var besviken med vad Square-Enix hade levererat innan så började jag läsa mer och mer om denna uppföljaren, det blev ett köp, och nu 60 timmar senare är spelet avklarat…. Och Final Fantasy XIII-2 är fan riktigt bra!

Final Fantasy XIII-2 fortsätter 3 år efter vad som hände i del XIII, och vi får reda på att huvudkaraktären från den delen Lightning är spårlöst försvunnen, och hennes syster Serah känner enorm saknad, tills den dagen hon har en dröm, där hon hör Lightning tala till henne, och vill att hon ska börja söka efter henne, kort därefter krashar en meteorit och hennes by blir attackerad, det visar sig att det var en medresenär på meteoriten, en snubbe vid namn Noel Kreiss, Han möter upp med Serah och förklarar att han träffat Lightning, och att hon befinner sig i en dimension som kallas Valhalla, där hon slåss en evig strid på spelets antagonist Caius Ballad, och även att han har rest från framtiden.

Här har vi vad egentligen Final Fantasy XIII-2 handlar om, att resa mellan tider, detta är nåt Square-Enix har lyckats väldigt bra med innan i spelet Chrono Trigger ( ett av mina favorit spel ) och dem lyckas även den här gången. Men precis som i Final Fantasy XIII så finns det ingen världskarta man kan färdas över, men i XIII-2 så saknas den inte vidare mycket tack vare tidsresandet, men visst spelet är till en viss del fortfarande rätt linjärt, men till skillnad från XIII så finns det bra mycket mer vägar att gå.

Storyn är bra mycket bättre den här gången, man blir inte bombaderad av en massa information som vi blev sist, för i XIII fatta jag knappt vad som hände. Även karaktärerna är bra mycket bättre den här gången, visst vi får återse många karaktärer vi sett förut, framförallt Serah, och hon är fortfarande lite små jobbig då och då, men kommer inte ens i närheten av Vanille från XIII, fast Noel Kreiss är helt underbar! Ska jag vara ärlig så var det bara Lightning jag gillade i den tidigare delen, men Noel är en perfekt ersättare till Lightning.

Stridssystemet i Final Fantasy XIII var otroligt bra, men hade fortfarande problem och många av dessa har fixats till i XIII-2, här blir det inte game over så fort den karaktär som är party leader dör, utan kontrollen skickas över till Noel eller Serah beroende på vem som föll i strid. Nåt som är helt nytt här är att man har alltid Serah och Noel i fighterna, men man kan tämnja monster genom att besegra dem eller hitta dem runt om i världen, och dessa agerar som den 3’e party medlemmen och dessa monster kan fylla roller så som healer, magiker eller tank. Även systemet paradigm som bestämmer vilken roll en viss karaktär ska fylla har uppdateras och är bra mycket snabbare och användar vänligt.

Final Fantasy XIII-2 är ett väldigt vackert spel, men ska allt vara fint och tjusigt så måste tyvärr nåt offras, och man märker absolut att bilduppdateringen drabbas rätt hårt, och detta kan även hända när det inte är så värst mycket som händer på skrämen. Musiken är nåt som alltid hållt toppklass genom alla spelen, men tyvärr så imponerar inte en enda låt i Final Fantasy XIII-2, och trots att jag spenderat över 70 timmar med spelet så kan jag inte komma ihåg en enda musikbit. Men däremot lyckas röstskådespelarna göra ett otroligt bra jobb, trots det ofta otrolig “ostiga” manuset. Vad jag dock kan klaga på är “karaktären” Mog, där rösten skiftar mellan den japanska och engelska versionen rätt ofta, och vi som spelat Final Fantasy spel innan vet att dessa moggles älskar att säga Kupo hela tiden, och den engelska versionen av just detta order låter så otroligt trött och framtvingat.

Jag trodde att hela JRPG genren var helt död och att vi aldrig skulle komma tillbaka till den gyllene ålder som Playstation generationen gav oss, och framförallt trodde jag att serien Final Fantasy var död och begraven för mig. Men nu när eftertexterna rullat förbi hoppas jag verkligen att detta inte var den sista fantasin, Square-Enix är på god väg tillbaka.

Betyg 9/10

Då var ännu ett spel på min pile of shame avklarat, den här gången fick det bli Prince of Persia: The Forgotten Sands. Efter jag spelade igenom prisens förra äventyr som var ett rejäl språng ifrån vad vi normalt brukar se från denna spel serien så jag jag väldigt skeptiskt mot The Forgotten Sands, men efter plöjt igenom det nya spelet så kan jag nog våga hoppas på att Ubisoft lämnar en cell-shadead prins bakom sig för gott, och ni som spelade The Sands of Time kommer välkommna The Forgotten Sands… Till en viss del.

Spelet börjar med att prinsen är på väg för att besöka sin bror, men när ha anländer märker han att sin bror Maliks kungadöme är under attack, och efter tagit sig in i palatset möter han upp med sin bror och erkänner där att kungadömet är på väg att gå förlorat, och hans enda hopp är att släppa loss Solomon’s Armé, en magisk arme utav sandsoldater. Prinsen försöker övertyga att släppa loss en sån enorm kraft är ett stort misstag, men naturligtvis lyssnar inte Malik på sin yngre bror, och vips bryter helvetet loss. Den medalj som användes för att släppa loss Solomon’s Armé och dess ledare, en kraftfull djin vid namn Ratash går i 2 delar och båda bröderna bär på varsin.

Prinsen och hans bror blir separerade och efter tag hittar man en portal som leder till en annan världs, väl här inne möter prinsen en annan kraftfull Djinn vid namn Razia, här får prisen redan på att denna armén som släppts loss inte var Solomon’s, utan den var till för att ha ihjäl honom, och Razia ger prinsen magiska krafter, så som att vrida tillbaka tiden. Hon säger att medaljen måste föras samman igen för att låsa in armén och Ratash.
Så prinsen spårar till slut upp sin bror och berättar att armén måste stoppas, men då dessa medaljer låter båda bröderna att absorbera krafterna från fienderna dem dödar så vill naturligtvis Malik absolut inte ge upp sin nyfunna kraft, och ignorerar sin brors vädjan om hjälp…

Under äventyret stöter man på Razia lite då och då, och får även då nya krafter, den som jag absolut gillade bäst var förmågan att stoppa vatten så det blir som en plattform eller pelare som använda i puzzel. Har du spelat dem tidigare Prince of Persia spelen så kommer plattformandet kännas igen direkt, men den här gången fokuseras det mer på att använda sina reflexer för att lösa pussel, istället för att stå och titta på skrämen i 10 minuter och försöka komma på vilken väg man ska ta.

Nåt som däremot jag absolut inte gillar i The Forgotten Sans är stridssystemet, då prisen är känd för sin stridstalang och finess så känns det förbannar tråkigt att striderna i princip bara är buttonmashing, det enda som lyfter upp stiderna är dem offensiva magierna man kan använda, speciellt när man har levelat upp dem till max.
Sen måste jag säga att jag har enorma problem med designen på själva prinsen, inte för att låta som ett “svin”, men han ser lite…Handikappad ut, som om han är resultat efter några generationer av inavel, sen är hans röst och dialekt så förbannat tråkigt, det är så att jag faktiskt saknar Noal North ( Nathan Drake från Uncharted serien ) som lånade ut sin röst till prinsen förra gången. Men jag kom på ett lite knep så jag slapp störa mig allt för mycket på hur prinsen såg ut, via Ubisoft tjänst uPlay kunde man köpa ett skin så man ser ut som Ezio från Assassin’s Creed, vilket gjorde spelet bra roligare för mig =)

Kort och gott är The Forgotten Sand absolut inte ett dåligt spel, och jag hoppas faktiskt på att detta inte var det sista i serien, men det är långt ifrån perfekt. Kanske finns det en ljus framtid för Prince of Persia trots allt.

Betyg: 7/10

Då fortsatte kampen med jobbet att bli klar med min “pile of shame”, som bara växer sig större och större. Nu efter jag spelade igenom Hunted – The Demon’s Forge, behövde jag ett lite mer färgglatt spel, och vad är inte mer färgglatt än Lego spelen? Den här gången fick det bli Pirate of the Caribbean. Anledningen till varför detta spelet hamnade på skämshögen var mest för att spelet innehåller alla 4 filmerna, och vid tillfället då jag plockade upp spelet hade jag fortfarande inte sett den 4’e filmen, On Stanger Tides.

När dem första Lego spelen kom ut tyckte jag dem var otroligt roliga och nyskapande, och humorn dem lägger till i klassiska scener från filmerna får en ofta att skratta högt, men precis som Guitar Hero spelen ( och Call of Duty för den delen ) så kom en efter en, så börjar jag faktiskt tröttna på lego spelen. Och då har jag fortfarande inte spelat Batman eller Harry Potter lego spelen. Men ett av mina personliga problem med dessa lego spel är att achievement horan i mig kickar igång och jag kan verkligen inte sluta spela förens jag tagit 1000/1000, och så blev även fallet i detta.

Men precis som tidigare lego spel så har även Pirate of the Caribbean många ljusa stunder, men dessa spel lämpar sig bäst att spela i korta stunder, kanske en timme åt gången, men jag gjorde misstaget att sitta timme efter timme i sträck, fast iofs spenderade jag mycket tid med att titta på serien House MD på min laptop medans jag spelade.
Men i slutändan är i princip alla lego spel samma spel fast med olika skal. Tror det nog får dröja ett tag innan jag sätter mig med ännu ett lego spel, spelet tilltalar nog bra nya spelare till denna “genre”. Ska jag leka med “lego” så håller jag nog mig till Minecraft ett tag till.

Betyg 7/10

Efter ha spelat igenom skiten som var Bodycount kände jag att jag behövde ett spel med lite annan miljö, och man kan inte komma längre bort från high tech, och automatvapen än ett fantasy spel där magier, svärd och pilbågar hör till vardagen. Spelet fick bli Hunted – The Demon’s Forge. Efter jag spannat in spelet ett bra tag så blev det aldrig nåt köp vid release, utan detta blev även det ett köp när Webhallen hade sin lilla rea nu i julas. Hunted – The Demon’s Forge är ett 3’e person fantasy äventyr som lämpas sig bäst till 2 spelare i co-op, men jag drog ändå igenom detta rätt långa spel solo, så detta betyder att jag även fick stå ut men en AI kompis som mest spenderade sin tid att gå precis dit jag inte ville den skulle gå.

Man får chansen att spela som två olika karaktärer, en kille som bäst kan vara en “bald spacemarine” som slungats in en fantasy värld, och använder sig av svärd & sköld, och den andra är en alv kvinna som fokuserar på avstånds strid med pilbåge, Efter jag spelat en bana var med varje karaktär så blev valet att gå igenom resten av storyn med den lättklädda alv tjejen, inte pga jag gillar ögon godis utan för att spela som närstrids snubben bara gav mig huvudvärk. Själva storyn i Hunted – The Demon’s Forge säger inte vidare mycket och är nåt som man efter en timme in i spelet inte orkar bry sig vidare mycket om, och det är så jag själv nu inte ens kommer ihåg varför jag tog mig igenom våg efter våg av skelett och annat otyg, vad jag dock minns är nåt om nån sorts “sörja” som inte är bra dricka… Så storyvis tar spelet inte in dig vidare mycket.

Men jag måste säga att i alla fall när man spelar alv tjejen är Hunted faktiskt ett ganska kul spel, men vad som snabbt drar ner suget är bristen på variation av fiender och områden, och jag hade gärna sett lite mer storslagna moment i spelet. När det kommer till fantasy spel är det alltid roligt att kunna uppdatera sin utrustning, och detta finns i Hunted, men uppgraderingarna är så förbannat tråkiga och kan bäst beskrivas hur du hittar vapen i spel som Gears of War, dvs “duger för stunden” vapen. Men jag känner att det finns fler likheter till just Gears of War, i alla fall när det kommer till cover-systemet som nästan är identiskt till det vi ser i Gears of War, och med detta är det samma problem där du ofta hamnar bakom skydd du inte vill vara bakom. Jag tror jag skulle uppskatta Hunted lite mer om man spelade det i co-op, men vid skrivande stund har jag inte hunnit att testa det läget.

Skulle du och en kompis hitta detta spelet till en väldigt billig peng skulle jag nog rekommendera det, men nu i tider med storspel som släpps vecka efter vecka så förblir nog Hunted – The Demon’s Forge i skuggorna.

Betyg: 6/10 

Då jag nu är i full fart med att bränna igenom min pile of shame så blev det senaste spelet Bodycount, det som tydligen ska vara den “spirituella uppföljaren” till röjar liret Black. Jag gillade verkligen Black när det begav sig, så suget för Bodycount var rätt stort…  Jag kan köpa det här att Bodycount är en spirituell uppföljare, men fan inte till Black, snarare ger det samma kräkframkallande känsla som Perfect Dark Zero gav mig.

Tydligen ska det finnas nån sorts story jag ska bry mig om i Bodycount, nåt om 2 stora privat ägda militärer som “löser problem”. Mer än så orkade jag faktiskt inte bry mig om, och precis som Master Chief har Cortana har protagonisten här ( har han ens ett namn? ) en brud som skriker order via headset. Jag märker senare in i spelet att jag ska tydligen bry mig om denna kvinna som jag inte ens sett, utan bara hört skrika order, något som jag ifrågasatte rätt hårt.

Det absolut största problemet med Bodycount, eller nja, det mesta är ren katastrof, men dock är kontrollen otroligt seg, och för ett FPS spel krävs en bra kontroll, verkar nästan som att bara Call of Duty serien har lyckats med att ge konsol FPS en perfekt kontroll. För att beskriva kontrollen i Bodycount så känns det som man satt ner händerna i seg sirap och försöker spela på det sättet, sen att när dem flesta spel låter en titta igenom siktet när man håller inne LT ( L2 om du spelar på PS3 ) så i Bodycount får du en sorts blandning av att “nästan sikta” och “usel zoom”, kort och gott är kontrollen en ren katastrof i Bodycount, allt är segt och här kan du glömma att lita på snabba reflexer.

När det kommer till FPS spel där du slaktar fiende efter fiende så finns det en viktig sak, det ska vara kul att skjuta ihjäl dessa as, och du ska känna dig motiverad att rensa upp, ofta get bra fiende design oss detta, men i Bodycount känns det som man lika gärna kan skjuta magasin efter magasin mot en vägg, och få ut mer glädje av det, då fienderna i Bodycount är så förbannat generiska och tråkiga, men senare i spelet får man se nya fiender men dem är fan mer tråkiga än dem förra. Nej återigen har jag plöjt igenom ännu ett spel som jag bara bli förbannad på att tänka på. Så avslutar med detta, Bodycount är INTE en spirituell uppföljare till Black, Bodycount är ett jävla skit spel!

Betyg 4 / 10

Jahapp, då har vi ett helt nytt år framför oss, och det råder inget tvivel om att 2011 var ett fantastiskt bra år för oss gamers men sinnesjukt många bra titlar. Men när vi har så här många releaser är det svårt att hinna med allt, Så jag tänkte nu här i Januari bränna av en massa spel som legat på hyllan på tok för länge innan 2012 storspel kommer som en lavin.

 

Nu senast drog jag igenom El Shaddai och det var ett spel jag mer än gärna glömmer. Men kanske dags att följa lite av James Rolfes alter ego, The Angry Videogame Nerd och dra igenom dem skit spel som ligger i högen. Jag har hört en massa skit om spelet Bodycount, och detta var ett spel jag plockade upp vid relase och kom inte mer än 10 min innan jag började spela nåt annat. Så det bli Bodycount jag ska sätta mig med nu.

Jag måste bara på nåt sätt hålla achivement horan i mig i shack så ska jag nog lyckas beta av detta rätt snabbt.