Category: Xbox 360

Det är få spel var värld verkligen sätter sig på hjärnan och minnena man hade av världen följer med oss många år framöver. Ett av detta spel var Bioshock och staden Rapture där spelet utspelade sig i, det kändes så otroligt unikt och främmande att jag var tvungen att dra igenom spelet i en sittning, jag ville verkligen inte sluta. Det här för mig till den senaste delen av Bioshock serien i Bioshock Infinite.

Istället för att smyga sig fram på havets botten får vi den här gången lära oss känna staden Columbia som svävar ovanför molnen. När jag för första gången såg filmer och bilder under spelet utveckling var jag så sjukt jävla pumpad på att uppleva ännu ett mästerverk av skaparen Ken Levine. Men nu sitter jag här, spelat igenom Bioshock Infinite hela 3 gånger men känner ändå en enorm tomhet och en besvikelse.

Jag började undra om jag var helt dum i huvudet som inte tyckte att Bioshock Infinite “var det bästa sen skivat bröd” så att säga, ärligt talat så hade jag faktiskt rätt tråkigt. Precis som i dem första Bioshock så har man speciella förmågor, som förr hette Plasmids och nu kallas för Vigors och dessa använder man i kombination av skjutvapen. I Bioshock 1 & 2 använde jag dessa förmågor i princip hela tiden, men här känns som så otroligt tråkiga och nästan meningslösa.

När det kommer till själva gameplay delen av Bioshock Infinite känns allt så otroligt föråldrat, otroligt tråkiga vapen som mer känns som ärtbössor och har ingen alls kraft i sig, Men själva kontrollen känns “lite off” så att säga, att hantera plasmids och vapen i dem tidigare delarna kändes helt naturligt men här känns det otroligt bökigt.

Columbia må vara otroligt vackert, men det var bara i början av spelet och i slutet man verkligen kände att man var i en stad som ligger ovanför molnen, till skillnad från dem förra delarna där man verkligen kände att man var havets botten. Nu kanske folk gnäller på mig att jag jämnför dessa titlar för mycket med varann, men klart som fan att jag gör det då spelet trots allt heter Bioshock. Så det känns otroligt tråkigt att spel som kommer så långt efter dem förra delarna känns så otroligt själlöst. Och med denna fiendedesignen som dem gick in på känns ruskigt ruschat, då jag tröttar på att skjuta ihjäl vad som känns som samma sorts fiender som ser ut som tvillingar genom hela spelet.

Men trots att det kanske verkar att jag hatar Bioshock Infinite så gör jag verkligen inte det, men efter tidigare delar i serien förväntade jag mig en sorts evolution, men det känns mer som 1 steg framåt men 2 steg bakåt och för ett spel som blivit försenat gång på gång så tycker jag det är otroligt tråkigt. Det enda jag verkligen gillade med Bioshock Infinite var vad jag ser som spelets huvudperson Elizabeth som lyckas uttrycka otroligt mycket känslor och för att vara en sorts side-kick så är hon aldrig i vägen.

Det är rätt svårt för mig att kunna rekommendera Bioshock Infinite till andra spelare, men älskade man dem tidigare delarna så är det kanske bäst att vänta tills du kan hitta spelet på nån rea, men däremot folk som aldrig upplevt magin i Rapture kanske inte lämnar Columbia med känslan “Jag vill tillbaka till Rapture”

Är det nåt jag verkligen irriterar mig på denna generation är att utvecklare envisas om att slänga in multiplayer i spel som egentligen inte behöver det, och för det mesta så blir det alltid en s.k “half assed” medioker multiplayer med döda lobbys och ingen bryr sig helt enkelt inte. Men sen har vi då spel som enbart koncentrerar sig på själva multiplayer delen, och dem som utan tvekan vet hur detta ska göras är Zombie Studios, och med spel som Blacklight: Tango Down och Blacklight: Retribution bakom sig så vet denna studion hur ren multiplayer ska göras.

Den första tanken som slår mig när jag sätter igång Special Forces: Team X är att detta skulle vara “avkomman” av skam och svett efter att Borderlands 2, Gears of War & Call of Duty har haft en trekant, och denna “ungen” har fått Borderlands grafiska stil, dock inte lika skarp, från Gears of War känner man igen tredje persons perspektivet och till en viss del deras cover system ( kan dock vara lite knepigt ibland ) och från Call of Duty känner vi igen perk system, låsa upp vapen och diverse tillägg till dessa så som sikte, ljuddämpare m.m.

Är det nåt som alltid varit stort i dem flesta multiplayer spel är att man får vara med i att rösta fram vilken karta man ska spela på, men till skillnad från spel som Halo 4 ( där det _alltid_ blir jävla Ragnarok ) så röstar man här istället fram 3 olika områden på kartan, dessa sätts sen ihop på ett smart sätt så har man tur får man alltid spela något av det man valt. Detta är faktiskt något jag i framtiden gärna skulle se andra spel använda.
Men allt är inte guld och gröna skogar, då dessa områden man får välja mellan är inte vidare intressanta och väldigt gråa och tråkiga helt enkelt, men Zombie Studios ska absolut få cred för vad dem försökte.

Precis som i Call of Duty så går man upp i level, och man låser upp nya vapen och perks, men förutom detta finns det även special vapen utsprida på kartorna, och i min senaste match lyckades jag plocka upp en motorsåg som jag använda för att göra slarvsylta av en stackar motspelare, för att senare få skallen avblåst från hans kompis sniper rifle, så det finns en hel del grafisk gore, även trots det tecknade grafiken.

När det kommer till själva gameplay delen av Special Forces: Team X så finner vi det vi är vana vid, så som Capture the Flag, Team Deathmatch, Domination. Det är även det här som är lite av problemet med Special Forces, det är inget nytt, och vi har spelat dessa spelsätt i många många år nu, men jag kan inte förneka att jag har haft det roligt med titeln i fråga.

För att summera upp Special Forces: Team X så kan jag säga att det är ett kompetent och ett underhållande action spel men faller mycket på den trista miljön och att det inte finns mycket nytt, och det enda som verkligen är unikt är hur kartsystemet fungerar. Det kommer säkert komma DLC i form av nya kartor som är lite roligare, men jag recenserar som sagt spelet som det är nu.

Versionen jag testat är Xbox 360 versionen, och jag märker då och då att texturer laddas in lite väl långsamt, men däremot är det inga som helst problem med bilduppdateringen så det flyter på som det ska, och kontrollen känns väldigt solid.

Så har du 1200 Microsoft Points liggande och är sugen på ett action lir, och om du mot förmodan inte äger Halo 4 eller Call of Duty : Black Ops 2 så är det helt klart värt att kolla in detta, men gissar på att dem flesta action fantaster äger nåt av dessa andra spel så är det svårt att hoppa över till detta.

Trailer finns att se här

Betyg 6/10

Först och främst gott nytt år på er alla! 2012 är äntligen avklarat och jorden fick faktisk inte under! För oss gamers var 2012 absolut ett bra spel år, men kanske inte det bästa, Nintendo släppte sin Wii U, och Sony släppte sin PS Vita ( ge oss spel? ). Men nu gäller det att blicka framåt, och vad som är på mångas läppar just nu är om detta är året våra Playstation 3 och Xbox 360 maskiner får sina respektive uppföljare, E3 2013 kommer bli nåt att se fram emot.

Tyvärr har jag inte haft så mycket tid jag hade hoppats på att få att kunna skriva på bloggen, men det finns bara 24 timmar på ett dygn så man får göra sitt bästa, och då jag fortfarande jobbar stenhårt med min träning försöker jag även få in spel tid så ofta jag kan.

Slutet på året såg ett par titlar jag tänkte snacka om här, och först ut är ett spel jag väntande så otroligt länge på, och det är Halo 4. Bungie lämnade över serien till den nya studion 343 Industries och jag kan inte förneka att jag var lite orolig att en massiv serie och flaggskepp för Xbox hamnar hos en helt ny studio, men samtidigt har jag känt sen Halo 3 att serien behöver nytt blod, visst ODST och Reach var bra spel, men jag ville ha en värdig uppföljare och en fortsättning på Spartan 117’s historia. Vid det här laget är Legendary på Halo 4 avklarat för cirka 2 månader sen, och jag kan inget annat än att gratulera 343 Industries, Halo 4 är utan tvekan det absolut bästa Halo spel jag lirat, och serien ligger i goda händer hos dem. Även då dem tog några rejäla risker med storyn ( ni som spelat igenom det vet exakt vad jag menar )

Men Halo 4 var inte det enda FPS spel som slukade upp min tid, jag lämnade rymden bakom mig och drog mot täta djungler, djupa hav och sinnesjuka antagonister, spelet jag pratar om är naturligtvis Far Cry 3. Jag måste erkänna att jag tyckte att Far Cry 2 var ett riktigt ruttet spel, tråkig story med npc karaktärer som pratar på utan att använda en enda paus eller punkt. Visst det var snyggt, men själva spelet i sig var katastrof. Med detta i minnet så var jag lite osäker på Far Cry 3, men efter man kollat på alla trailers man kunde komma åt var jag tvungen att ge paradis ö shootern en chans.

Jag fick besök av bloggaren Joakim Högberg som driver Jocpoc.se i några dagar, vi plockade upp Far Cry 3, kopplade in min extra Xbox 360, sen var det full rulle. Vi började med att spela co-op delen, värt att nämna här är att vi spelade detta innan en viss patch fixade en massa saker, så frustrationen blev enorm och efter 10 minuter efter att co-op delen hade glitchat ut så tittade vi på varann och undrade om vi hade gjorde väldens nerköp. Men då kickade vi igång singelplayer delen, sen utan att vi märkte det var klockan 5 på morgonen och vi hade suttit på våra arslen i ett ex antal timmar och bara latjat runt.

Men nu när co-op delen är fixad och Far Cry 3 bjuder på en singelplayer som fick mig att glömma av att sova så kan jag bara konstatera att det här är verkligen ett av fjolårets bästa spel! Och det glädjer mig att veta att del 4 i serien redan nu är under utveckling. Och Far Cry 3 har utan tvekan den bästa jävla badguy jag har varit med om!

Men som sagt är det inte bara FPS som tagit upp min tid, och här har vi ett spel som verkligen tog tag i mitt intresse, jag talar om Sleeping Dogs, spelet som var tänkt att bli en ny del i True Crime serien, men blev nedlagd, men sen senare uppköpta av Square-Enix. Jag älskar spel som GTA, men är så förbannat trött på att springa runt i USA inspirerade städer ( Jag menar dig Liverty City! ) Men i Sleeping Dogs spenderar vi all vår tid i Hong Kong, och detta är inget annat än en underbar upplevelse! Men dock tog det ett litet tag för mig att vänja mig med att köra på vänster sida av vägen ( jävla dårar ). Och för en gångs skull i ett “GTA” spel får jag spela med en protagonist som jag faktiskt gillar, till skillnad från GTA IV “hjälte”.

Nu vet jag att jag plöjer igenom dessa 3 titlar som egentligen förtjänar att skrivas mer om, men då jag kämpar igenom min enorma backlog av spel hinner jag inte, men det ska bli bättring, det lovar jag er!

Men nu ska jag återigen ut i rymden och härja i sällskap med en viss ingenjör 😉

Väl mött!

Är det nåt jag alltid älskat med Resident Evil är vad som en gång var en genre som kallades Survival-Horror, detta betyder att spelet mest fokuserade på skräck och känslan av att känna sig helt ensam och jagad. Man satt där med kontrollen i hand, hade begränsat med ammo och livmätaren var långt ifrån full. Varje rum blev som en mardröm och man hoppades på att hitta ett magasin till sitt vapen och kanske en first-aid spray. Kort och gott gick din puls på högvarv när du blev överraskad av zombie hundar som hoppas igenom fönster och skrämmer skiten ur dig, eller Hunters och Lickers som gjorde ditt liv till ett helvete.

I och med med Resident Evil 4, som enligt mig är ett riktigt bra spel, men tog Resident Evil serien till en mer action betonad genre, visst att byta bort zombies för infekterade las plagas bybor funkade, speciellt när dem har en säck på huvudet och springer med en motorsåg mot dig, jag var fortfarande lite små skraj och kände mig väldigt utsatt.

Men sen kom året 2009 och Resident Evil 5 såg dagens ljus, den här gången var det heller inte dem klassiska zombie jävlarna som gjorde livet surt för dig, utan även den här gången var det las plagas infekterade människor i Afrika, men den här gången var jag inte rädd nån gång… Med Resident Evil 5 dog Survival-Horror för spelserien, och blev istället ersatt av fullpumpad action med en huvudperson som verkar pillar upp meloner i sina armar.
Nu säger jag inte att Resident Evil 5 var ett dåligt spel, det var rätt underhållande, men bara för att man använder karaktärer och företag från Resident Evil världen så har man inte automatiskt “en värdig uppföljare”.
Jag är absolut inte ensam om att tycka så här, Capcoms forum var fullt av trådar om att “Resident Evil är dött”, och det verkade faktiskt inte bättre.

Men nu är året 2012 och Capcom har nu släppt den senaste delen med Resident Evil 6, precis som föregångaren fokuserar del 6 99% på action och frustration. Vi får återse gamla bekanta så som Chris Redfield, Leon S Kennedy, Sherry Birkin m.m så kort och gott är det som en sorts Raccoon City klassträff. Precis som i del 5 är det fokus återigen på co-op, så även offline som online har du alltid en vapen dragare vid din sidan, jag spelade igenom Resident Evil 6 helt solo, och detta ledde till _många_ otroligt irriterande moment tack vare mongoloid AI på din partner.Visst dem klarar av att skjuta fiender, men vid ett tillfälle när jag blev attackerad av massa Zombies ( jepp, några finns allt med här ) och man kötter ner dem en efter en i väntan på att en dörr ska låsas upp, men när det var dags att dra så behöver både du och din AI vara vid dörren för att kunna gå in, detta var nåt som min AI spelare total sket i och sprang omkring och gnällde och fortsatte plöja zombies, medans jag som en idiot står vid dörren och väntar. Här är jag fortfarande öppen för attack, och jag fick spela om denna delen 7 hela gånger tills min AI partner tydligen levlade upp till IQ lvl 2.

Resident Evil 6 har 3 olika kampanjer du kan välja i början, vem du startar med är helt upp till dig då storyn knyts ihop på ett rätt bra sätt i alla kampanjer, en fjärde låses upp när du dragit igenom dem 3 första.
Jag måste säga att jag tyckte kampanjen med Sherry Birkin & Jake Muller, pga rätt intressant gameplay och rätt rolig dialog mellan karaktärerna. Capcom gör ett helt misslyckat försök med Leon’s kampanj att försöka få tillbaka till Surival-Horror stilen, men detta gör ett rejält magplask och man sitter bara och är förbannad istället.

Ett stort problem med Resident Evil 6 är kameran, den är på tok för nära karaktären, och med detta fyller på tog för mycket av skärmen, så att sikta och kunna agera snabbt kan ibland vara helt omöjligt, sen finns det visa tillfällen då spelet tar tag i kameran för att vissa nåt “intressant”, nåt som gjordes bra i spelet Gears of War där man kunde trycka på A knappen för att zooma in på detta, men inte här inte, här skiter dem i det och medans kameran flyger iväg blir jag fortfarande attackerad. När jag väl får tillbaka kontrollen över kameran så ligger jag på marken och är halvdöd, bra jobbat där Capcom….

Men det absolut värsta måste vara dessa eviga jävla quicktime events, Resident Evil 6 verkligen kryllar av dem! Konamikoden på twitter sa att det lika gärna kunnat vara Azura’s Wrath 2, men till skillnad från spel som det och säg God of War, klantar du till ett quicktime event får du ofta en eller två chanser till, men misslyckas du i Resident Evil 6 är det game over direkt, efter en överdrivet lång dödscen. Jag verkligen hoppas att i nästa konsol generation så slipper vi dessa jävla quicktime events…

Tyvärr har jag faktiskt inte så mycket positivt att säga om Resident Evil 6, det känns absolut inte som ett Resident Evil spel i alla fall, utan mer som ett mediokert action spel utan nån som helst respekt till tidigare spel i serien.
Det enda jag kan göra är att drömma mig tillbaka till Raccoon City, och dem otroliga äventyr jag hade i den staden. Får hoppas att jag får min skräck fix med Dead Space 3 istället, men tydligen ska detta spelet fokusera mer på action och ha co-op… R.I.P Survival-Horror, du är saknad…

Betyg 6/10 

Nu har hösten verkligen kickat igång och det börjar mörkna snabbare på kvällarna, visst det är tråkigt att solen och värmen nu är borta, men för oss gamers kan vi äntligen vakna från vår dvala och äntligen se fram emot en massa releaser dessa mörka månader framöver har att erbjuda.

Jag satte mig som sagt med Darksiders 2 vid release, men blev att man fortsatte att spela Dark Souls, men detta underbara spel helt avklarat så blev det att jag satte mig med Darksiders 2 igen. Var det nåt som jag verkligen gilla med första Darksiders var känslan att man spelade ett moget The Legend of Zelda, detta var nåt som jag inte fick känslan av i uppföljaren här, visst det finns dungeons och en overworld, men istället för att allt känns som en enorm värld att utforska så kändes det mer som att man slussades till nya ställen i linjär stil.

Att spela som Death var iofs rätt kul, och dungeon crawler som jag är älskade jag upplägget med diablo liknade loot system. I slutändan tyckte jag om Darksiders 2, men var inte vad jag hade hoppats på, och tänker inte spoila nåt då spelet inte är vidare gammalt, men slutet var verkligen helt uselt, för att inte nämna sista boss fighten. Men jag hoppas på att vi kommer få se ett Darksiders 3.

Men det är nu inte bara konsol jag spelat, efter alla år som mac användare har jag äntligen skaffat mig en gamer PC, min gamla iMac kastades in i sovrummet och nu sitter man och spelar lite fancy spel så som Battlefield 3 ( fy fan va bra det är på PC!! ), och sen ett visst annat spel jag lovade mig själv att jag inte skulle spela igen….. Låt oss säga att en expansion nyss släpptes och har en massa pandor i sig…. Kommer skriva mer om detta när jag dingat 90 😉

Men vad som står på menyn just nu är Borderlands 2 och Resident Evil 6, mycket trevlig speltid väntar oss äntligen! Ajöss sommarfanskap!

You Died, detta är en text jag under dem senaste 2 veckorna har läst många gånger, nästan så att texten satt sig för evigt på min näthinna. Spelet jag har suttit med är Dark Souls, och det är ett känt faktum att här dör man många gånger om.

Jag skaffade Dark Souls redan när det släpptes för nu cirka 1 år sedan, körde på ett bra tag tills jag kom till ett område som heter Sen’s Fortress, här stötte jag på ett gäng orm fiender som slakta mig gång på gång. Kan säga att jag brukar inte ha nån s.k “Game Rage”, men här blev jag verkligen förbannad, slutade med att Dark Souls åkte upp på hyllan, och har i ungefär ett år samlat damm.

Så en dag hade jag min kusin över för en kopp kaffe, och han var sugen på att sätta tänderna i Dark Souls, sa att jag hade det och att han kunde få låna skiten, men att jag inte var ansvarig för om hans kontroll skulle slås i tusen bitar pga raseri.

Han börjar spela, vi sitter i party på Xbox Live och jag sitter själv med Darksiders II, han börjar prata om alla fiender och områden i spelet, och jag kunde inte förneka att jag började få sug för Dark Souls. Det gick några dagar och min kusin kom över med min kopia av spelet, då han gillade det så mycket att han skaffade ett eget ex. Det tog inte lång tid förens vi satt i party på Xbox Live då jag bytte från Darksiders II till Dark Souls. Och nu sitter jag här, men 200 timmar spelad på min karaktär, spelet avklarat 3 gånger och tagit 1000/1000.

Kort och gott kan jag säga att jag nu ÄLSKAR Dark Souls, inte ofta lägger jag ner så här mycket tid på ett enda spel, och då spelet är ruggit svårt är jag lite små stolt att man nu tagit alla achievements! Fanns det raseri den här gången? Javisst blev man irreterad, men ni som har spelat Dark Souls, så kan jag säga att ett visst område i Anor Londo, som har rövhåls fiender med Dragonbow….Fick mig att skrika ut i raseri! Men måste ge ett stort tack till min kusin Magnus för att han fick in mig i detta spelet igen, och tack för all hjälp vid dryga bossar! /Salute!

Men nu när spelet är avklarat så kan jag äntligen återgå till Darksiders II, men sitter och längtar efter att DLC’n till Dark Souls ska släppas snart, så jag kan återvända till en brutal, men ack så underbar värld…

Jag vet att jag inte skrivit något på bloggen på ett bra tag, det har varit mycket IRL, sen kom jag fram till att skriva om exakt varenda spel jag spelar och sätta betyg tog lite för mycket tid, så skriver jag från och med nu en recension så är det för jag antingen älskar spelet eller hatar det. Just med detta kommer det bli bra mycket lättare att ta mig igenom min “pile of shame”, som precis senast klarade jag av Saw och Saw 2 : Flesh & Blood…. Kan ju säga att jag spelat sämre spel, men vidare bra var dem verkligen inte.

 

Däremot planerar jag en recension av spelet Secret Service som jag fick låna av min kusin, då han verkligen ville att jag skulle recensera det, så denna recension dyker upp på måndag då spelet redan är avklarat.

Men sen kommer ett visst spel släppas natten mellan måndag och tisdag, nämligen Diablo 3, detta är ett spel jag väntat i så många år på, och jag har kastat mig in i varenda dungeon crawler jag kunde hitta för att stilla suget, men nu är det snart äntligen här, och efter har spöat skiten ur Skeleton King i den öppna betan sisådär 15 gånger är jag otroligt sugen på att gå vidare i Diablo 3.

I vanlig ordning när det kommer till stora releaser så kommer Webhallen ha nattöppet på sina butiker, så jag kommer absolut stå och köa fram tills midnatt vid Göteborgs butiken på Ekelundsgatan.

Men det är som sagt fortfarande Lördag, och jag har en känsla att timmarna kommer gå otroligt segt tills jag får slakta mig fram i Sanctuary, så tills dess ska jag sätta mig med spelet Blades of Time till Xbox 360, förväntar mig inget mirakel här då spelet sågas vid fotknölarna av vår favorit podcast RadioGamer.

 

Då var väntan äntligen över, äntligen har vi fått sätta tänderna i vad som Bioware säger är Commander Shepards sista äventyr med Mass Effect 3. För mig har Mass Effect serien varit denna generations “långkörare” och jag har njutit av varje spel, kan inte förneka att jag själv välkommande den mer action betonade gameplayet som introducerades i Mass Effect 2, till skillnad från det lite segare Mass Effect 1. Precis som i Mass Effect 2 kan vi även den här gången importera våran sparfil från tidigare spelet, och dem val du gjort i Mass Effect 1 och 2 spelar roll i Mass Effect 3.

Vi fick redan i Mass Effect 1 reda på om hotet av The Reapers som var på väg mot våran galax för att “rensa upp” allt liv, och Commander Shepard har gjort allt han kunnat för att galaxen och rådet på The Citadel ska ta hotet seriöst. Spelet börjar på jorden där vi får reda på att Shepard inte längre har nån kontroll över sitt skepp eller sin besättning på Normandy, och blir inkallad på ett möte då kommunikation med vissa kolonier runt om i galaxen har brutits. Trots detta vägrar rådet på jorden inse fakta och Shepard förklarar att detta kan bara vara den mekaniska rasen som kallas Reapers, och att dem är på väg. Mitt under mötet förloras även kontakten med månen, och som vi alla vet ligger månen inte vidare långt från jorden, och bara sekunder senare landar en gigantiskt Reaper inom synhål och löper amok, kriget om jorden och galaxen har nu startat.

Nu tickar på att allvar klockan neråt för mänskligheten, och dessutom alla andra raser som bor i galaxen, och det blir upp till Shepard att samla ihop en så stor arme som möjligt för att göra sitt bästa att besegra The Reapers, här har vi in princip vad spelet handlar om, åka runt och göra uppdrag för att få förtroende från andra raser och få dem att hjälpa till att rädda jorden och sig själva.

Om man har spelat Mass Effect 2 kommer man direkt känna igen sig när det kommer till gameplay, visa saker har gjorts bättre naturligtvis, och jag känner själv att själva skjutandet känns snäppet vassare den här gången, och märker att jag mycket mer fokuserar på att få in headshots den här gången ( som belönar spelaren med att skallar sprängs i bitar som blir en gore-fest ). Att vapen och rustning blev bra lättare att hantera i 2’an så är det nu i Mass Effect 3 helt dumförklarat, och du vet direkt om du har nåt att uppgradera.

Nåt som är till en viss del bortblåst är sättet man scannade planeter i jakt på mineraler från Mass Effect 2, nu istället om man upptäcker nåt på en planet skjuter du bara iväg en sond för att samla på dig vad som finns att plocka upp, detta kan vara allt från reliker folk på The Citadel vill ha, extra vapen till din arme eller credits ( spelets valuta )
Commander Shepard stötter naturligtvis på gamla vänner, och några av dem återvänder återigen för att slåss vid din sida, medans några andra är upptagna med sitt eget liv, men att mitt “core” team från Mass Effect 1 dvs Liara och Garus fortfarande står vid min sida gjorde mig överlycklig!

Att jorden är under attack i Mass Effect 3 står klart, och det är väldigt få spel som får en att känna att fighten har tagits till hemmaplan, ett spel som försökte med detta innan var Halo, och ärligt talat brydde jag mig inte ett dugg, men här känner man verkligen att jorden är under ockupation av en fiende som vill slakta hela mänskligheten.

Precis som tidigare delar i serien är storyn underbar, för att inte nämna vad som kan vara spelhistoriens bästa röstskådespelare som levererar toppklass, vare sig det är nån man bara träffar på i nån minut, detta är ett otroligt bra sätt att dra in oss spelare i storyn när dem som lånar sin röst till karaktärer verkligen lever sig in i rollerna.

Bioware levererar verkligen med Mass Effect 3, fast när man väl kommer fram till slutet så börjar jag faktiskt undra om dem lät nån som inte visste ett dugg om Mass Effect skriva på manuset, jag tänker inte spoila slutet i spelet här, men det har varit mycket gnäll om valet Bioware gjorde med slutet, och kan lungt säga att jag avskyr hur dem avslutar Shepards historia.

Men kort och gott, älskade du dem tidigare Mass Effect spelen är den slutliga delen verkligen värt att plocka upp, även om du kommer skrika dig förbannad tack vare slutet. Mass Effect 3 måste upplevas, och kan absolut bli Game of the Year. Mycket bra jobbat Bioware!

Betyg 10/10

Är det nåt vi har märkt den senaste tiden är att spelskapare äntligen lyckats fånga den unika grafiska stilen som bara anime kan erbjuda, visst detta har gjorts förr i form av mellan sekvenser eller stilbilder, men när själva spelet är som att uppleva en interaktiv anime kan jag inte göra nåt annat än att dregla saligt, som ni säkert förstår är jag en enorm fan av manga och anime, och med spel som Naruto – Rise of the Ninja käkar jag i princip upp allt som ser ut som anime i spelväg. Det senaste tillskotten är Asura’s Wrath och dess grafiska stil är verkligen en fröjd för ögat.

Du tar rollen som Asura, en av 8 demi-gudar som agerar som generaler och slåss mot en ondska som kallas Gohma, som håller sig gömd djupt inne i en planets inre, men dess korruption finner sig ut i världen och infekterar allt den får tag på. Spelet börjar med ett enormt slag ute i rymden där Asura och dem 7 andra generalerna slåss mot Gohma, men hjälp av Asuras dotter Mithra lyckas Asura för tillfället besegra Gohma mästare Vlitra. Väl nere på planeten beordras Asura att möta upp med kejsaren i deras kungadöme, väl på plats upptäcker Asura att kejsaren blivit mördad, och Asura anklagas snabbt för mordet, han flyr hem för att se till att hans fru och dotter är i säkerhet, men finner här sin fru även hon mördad och att Mithra har blivit kidnappad.

Det visar sig att det är dem andra 7 generalerna som ligger bakom morden och använder Asura som en syndabock, Asura attackerar sina forna vänner i ett försök att rädda sin dotter, men blir besegrad och nerkastad i deras version av “limbo”Några tusen år senare får vi återse Asura som hänger med nöd och näppe på en enorm pelare och gör sig redo för att klättra ända vägen upp för att ta sig tillbaka till sin värld för att få sin hämd mot sina fiender som nu bytt namn till “The Seven Deities”.

Precis som Alan Wake kör Asura’s Wrath på ett episod system, och innan varje ny episod får man glimtar av vad som kommer hända, vi får även korta pauser som om det var tänkt att man skulle få in reklam pauser, och vi som plöjt igenom alla episoder av serier som Dragonball Z, Naruto m.m vet att dessa kommer väldigt ofta och kan bli störande i längden, men från ljusa sidan så slipper vi all reklam.

Ska man summera spelets gameplay räcker det med en acronym och den är QTE ( Quick Time Events ), och jag själv är ingen vidare fantast av detta systemet, inte nu då alla spel efter Shenmue verkar ha tagit detta till hjärtat, men i Asura’s Wrath är det verkligen extremt, och är det nåt jag verkligen hatar så är det när dessa QTE dyker upp i mellansekvenser, så man får aldrig en lugn stund, och du får hålla i kontrollen hela tiden då mer än ofta ska du dra nån spak åt nåt håll, eller trycka på nån av knapparna som dyker upp på skärmen.

När du inte håller på och leker med dessa QTE’s eller tittar på mellansekvenser så får du faktiskt spela lite ( ! ), och här visar Asura’s Wrath sitt absolut sämsta kort, vad som skulle kunnat ha varit en riktigt intressant 3’e persons beat em up, i still med God of War, utspelar sig det mesta på arenor/rum där du måste besegra ett visst antal fiender tills du maxat upp sin super kraft mätare som kallas burst, när väl detta är gjort och du aktiverar burst följs detta av mer QTE och du kommer vidare till nästa nivå. Detta är ett stridsystem som fortsätter under hela spelet, och är ingen skillnad om du är på en bossfight eller slåss mot vanliga fiender, så i slutändan blir det otroligt långtråkigt.

Men det som dock väger upp mot det otroligt tråkiga stridsystemet och QTE är dem sjukt vackra sekvenserna man får se i det här spelet, för Asura’s Wrath är verkligen en vackert spel med en väldigt unik design, även musiken håller toppklass precis som en påkostad anime serie. Röstskådespelarna är väl lite hit och dit i kvalité, och jag märker att Liam O’Brien som lånar sin röst till Asura börjar snabbt bli den nya Nolan North, då han nu gjort röster till Illidan i World of Warcraft, War i Darksiders, Caius Ballad i Final Fantasy XIII-2 m.m, och han låter i princip alltid på samma sätt, dvs förbannat jävla sur, men som gammal World of Warcraft spelare så är det bara Illidans röst jag hör hela tiden och väntar bara på att höra frasen “You are not prepared!!” hela tiden. Men som tur är kan man om man vill välja det japanska ljudspåret för att öka på anime känslan.

Det är uppenbart att Asura’s Wrath inte är ett spel för alla, är du ute efter ett spel med sjuk action och bra gameplay så är nog inte detta ett spel för dig, men är du en godtrogen fantast av anime och är sugen på en intressant story eller bara rent av en design freak så kan nog Asura’s Wrath vara nåt att hålla ögonen på, men kanske borde vänta tills spelet hamnat i rea backen, och det lär nog inte ta vidare lång tid. Själv hoppas jag på en uppföljare till Asura’s Wrath, men då med bra mycket mindre QTE och bättre gameplay.

Betyg 6/10

Det är inte bara Halo 4 vi äntligen fick se gameplay från idag, utan nu har vi även fått se den första trailer av Assassin’s Creed III. Det har ett tag nu gått rykten om att spelet skulle utspela sig under den amerikanska revolutionen, och dessa rykten har nu besannats. Trailern i sig säger inte så värst mycket, men märker att den nya spelbara karaktärer vars namn vi fortfarande inte vet verkar inte använda sig av lönnmördar kniven som varit signatur i dem tidigare spelen, utan här verkar huvudvapnet vara en tomahawk, och vi kan även se en pilbåge på hans rygg. I dem tidigare spelen har vi mest rört oss i städer och bland dess hustak, men här verkar vi kunna hänga omkring i skogen och hoppa bland träd, och måste säga att den snöiga miljön är väldigt lockande.

Assassin’s Creed III släpps till Xbox 360, Playstation 3 och PC den 31’e Oktober, så ni som fortfarande inte klarat av Revelations har fortfarande några månader på er. Även Nintendos kommande konsol Wii U kommer få en version, men något datum om detta vet vi inget om än.