Category: Playstation 3

Dags att låta min pile of shame vila lite, och sätta igång med lite nyare titlar. Jag och många andra kan nog lungt säga att Final Fantasy XIII var en enorm besvikelse, enligt mig var det sista bra spelet i serien Final Fantasy IX,och sen dess har Square-Enix bara försökt sälja skit och slänga på namnet “Final Fantasy” på det.

Men i brist på riktigt bra JPRG’n denna generationen gav jag Final Fantasy XIII ett försök, och efter har spelat igenom ett linjär tutorial som varade i över 40 timmar ( !!!!! ) så kände jag att Final Fantasy, en serie som betydde så otroligt mycket för mig skulle dö med det här spelet.

Men så fick vi reda på att en uppföljare till XIII skulle komma, vid namn XIII-2, Square-Enix gjorde samma sak med en tidigare del i serien i form av X-2 ( Spice Girls spelet…typ ). Men jag orkade verkligen inte bry mig om Final Fantasy längre, men när jag började läsa förhandstittar och kolla diverse recensioner av spelet fick jag höra detta hela tiden “Final Fantasy XIII-2 är vad Final Fantasy XIII borde ha varit”… Då det är uppenbart att jag verkligen inte var den enda som var besviken med vad Square-Enix hade levererat innan så började jag läsa mer och mer om denna uppföljaren, det blev ett köp, och nu 60 timmar senare är spelet avklarat…. Och Final Fantasy XIII-2 är fan riktigt bra!

Final Fantasy XIII-2 fortsätter 3 år efter vad som hände i del XIII, och vi får reda på att huvudkaraktären från den delen Lightning är spårlöst försvunnen, och hennes syster Serah känner enorm saknad, tills den dagen hon har en dröm, där hon hör Lightning tala till henne, och vill att hon ska börja söka efter henne, kort därefter krashar en meteorit och hennes by blir attackerad, det visar sig att det var en medresenär på meteoriten, en snubbe vid namn Noel Kreiss, Han möter upp med Serah och förklarar att han träffat Lightning, och att hon befinner sig i en dimension som kallas Valhalla, där hon slåss en evig strid på spelets antagonist Caius Ballad, och även att han har rest från framtiden.

Här har vi vad egentligen Final Fantasy XIII-2 handlar om, att resa mellan tider, detta är nåt Square-Enix har lyckats väldigt bra med innan i spelet Chrono Trigger ( ett av mina favorit spel ) och dem lyckas även den här gången. Men precis som i Final Fantasy XIII så finns det ingen världskarta man kan färdas över, men i XIII-2 så saknas den inte vidare mycket tack vare tidsresandet, men visst spelet är till en viss del fortfarande rätt linjärt, men till skillnad från XIII så finns det bra mycket mer vägar att gå.

Storyn är bra mycket bättre den här gången, man blir inte bombaderad av en massa information som vi blev sist, för i XIII fatta jag knappt vad som hände. Även karaktärerna är bra mycket bättre den här gången, visst vi får återse många karaktärer vi sett förut, framförallt Serah, och hon är fortfarande lite små jobbig då och då, men kommer inte ens i närheten av Vanille från XIII, fast Noel Kreiss är helt underbar! Ska jag vara ärlig så var det bara Lightning jag gillade i den tidigare delen, men Noel är en perfekt ersättare till Lightning.

Stridssystemet i Final Fantasy XIII var otroligt bra, men hade fortfarande problem och många av dessa har fixats till i XIII-2, här blir det inte game over så fort den karaktär som är party leader dör, utan kontrollen skickas över till Noel eller Serah beroende på vem som föll i strid. Nåt som är helt nytt här är att man har alltid Serah och Noel i fighterna, men man kan tämnja monster genom att besegra dem eller hitta dem runt om i världen, och dessa agerar som den 3’e party medlemmen och dessa monster kan fylla roller så som healer, magiker eller tank. Även systemet paradigm som bestämmer vilken roll en viss karaktär ska fylla har uppdateras och är bra mycket snabbare och användar vänligt.

Final Fantasy XIII-2 är ett väldigt vackert spel, men ska allt vara fint och tjusigt så måste tyvärr nåt offras, och man märker absolut att bilduppdateringen drabbas rätt hårt, och detta kan även hända när det inte är så värst mycket som händer på skrämen. Musiken är nåt som alltid hållt toppklass genom alla spelen, men tyvärr så imponerar inte en enda låt i Final Fantasy XIII-2, och trots att jag spenderat över 70 timmar med spelet så kan jag inte komma ihåg en enda musikbit. Men däremot lyckas röstskådespelarna göra ett otroligt bra jobb, trots det ofta otrolig “ostiga” manuset. Vad jag dock kan klaga på är “karaktären” Mog, där rösten skiftar mellan den japanska och engelska versionen rätt ofta, och vi som spelat Final Fantasy spel innan vet att dessa moggles älskar att säga Kupo hela tiden, och den engelska versionen av just detta order låter så otroligt trött och framtvingat.

Jag trodde att hela JRPG genren var helt död och att vi aldrig skulle komma tillbaka till den gyllene ålder som Playstation generationen gav oss, och framförallt trodde jag att serien Final Fantasy var död och begraven för mig. Men nu när eftertexterna rullat förbi hoppas jag verkligen att detta inte var den sista fantasin, Square-Enix är på god väg tillbaka.

Betyg 9/10

Det var 6 år sedan ID Software släppte ut ett spel senast, och det var “ficklampe” spelet Doom 3, och vi har länge blivit retade av lite bilder på deras nästa spel vid namn Rage. Året är 2029 och en enorm astroid är på väg att träffa jorden, finns inget människorna kan göra åt saken, utan enda sättet att försöka överleva var att bygga s.k Arks som grävdes ner i marken där man blir nedfrusen i kryostais och sen hoppas att senare vakna upp till liv och försöka fortsätta sina liv trots denna katastrof.

Du börjar spelet med att du vaknar upp lite väl sent, lite mer än 100 år försent för att vara exakt och hela världen är ett post-apokalyptiskt helvete ( …den idén har vi “aldrig” sett förut ). Du kliver ur din Ark och blir snabbt hittad en ledaren av en liten by. Det visar sig sen att s.k “Ark Survivors” är eftertraktade men du hade turen att träffa på en vänlig själ som vill dig väl. Just här tar storyn slut känns det som, den vänliga själen vars röst görs av John Goodman skickar iväg dig på diverse uppdrag och när dessa är avklarad slussas du vidare till nästa stad. Detta är ett mönster som återupprepar sig hela tiden genom spelet, inte ens karaktären du spelar visar någon sorts form av mänsklighet och finns inga val du själv får göra, protagonisten skulle lika gärna kunna vara “The Doom Guy”. I dem städer du besöker träffar du på diverse människor med dem flesta är totalt ointressanta och glöms snabbt bort.

Lite senare får du reda på att en grupp som kallar sig “The Authority” har tagit makten och fungerar som en diktatur, du träffar på en rebell faktion som anser att du har vad som krävs för att stoppa dem och du är deras ända hopp ( Hmm, Resistance 3 vibb här ). Utan att få reda på varför slussas du iväg på fler uppdrag för att sen försöka sätta stopp på The Authority.

Rage är utan tvekan ett sjukt snyggt spel, och det flyter på nåt så otroligt bra ( här märker vi skillnaden mellan 30 och 60 bilder per sekund ), Men spel handlar inte bara om grafik, och det blir mer än påtagligt i Rage, Visst kontrollerna funkar, men meny systemet är förjävligt. Men där Rage verkligen faller totalt är själva storyn och upplevelsen. Det är nästan så att Rage mer känns som ett glorifierat tech-demo, och att ID Software bara ville visa upp sin nya grafikmotor id Tech 5. Visst att slänga in en liten race del i spelet var lite små kul till en början, för att sedan bara bli sjukt långtråkigt.

Jag hade höga förhoppningar på Rage, men blev faktiskt ruggit besviken på slutresultatet. Och Rage kan nog mycket väl ha nåt av spelhistoriens sämsta slut _någonsin_

Betyg 7/10 

Väntant är äntligen över! Från dagen jag fick se den första trailern från The Elder Scrolls V – Skyrim blev jag helt tokig, då vi äntligen få se drakar i Bethesdas otroliga värld, i Morrowind och Oblivion hoppades jag att få en glimt av dessa bevingade legender men bara hittat Mudcrabs och annat skit. Så när jag fick reda på att drakarnas återkomst i Tamriel var det som en speldröm besannats.

Det är tradition i Elderscrolls att du börjat ditt äventyr som en fånge, och det är samma sak här, du sitter på en vagn med andra brottslingar som är på väg att gå sitt öde till möte, och det dröjer inte långt förens du hoppat av vagnen då du får se en stackare bli avrättad genom att få huvudet avhugget, och nu är det din tur. Du blir nertryckt och precis när yxan ska göra sitt jobb blir staden attackerad av en drake, och med tanke på att alla trodde att drakar bara var legender så uppstår panik och du lyckas fly.

Vad som känns unikt med Skyrim är att du den här gången inte är en okänd person som kastas in i mitten av allt, den här gången har du ett öde och du är Dovahkiin, Dragonborn. Dragonborns har drakblod som rinner i dess ådror och kan drakarnas språk som kallas för Thu’um eller “Shouts” som används som attacker mot det som står i din väg.
Bethesda har även tagit bort konceptet med att välja klass i spelet, förr brukade det vara så att du i början av spelen fick välja om du skulle tex vara magiker eller krigare, och skulle du en bit in i spelet som magiker vilja testa att gå upp i nyllet mot fiender med ett enormt svärd fick du helt enkelt starta om från början med en annan klass, i Skyrim är bra på det du vill bli bra på. Använder du ofta 2-hands svärd så kommer du levla upp i just det, och ändrar du dig och vill fokusera på magi är det bara att börja göra det, visst du kommer vara usel på det i början, men till slut står du där och kastar eldbollar som en proffs.

Elder Scrolls spelen har alltid haft en enorm värld att upptäcka, och Skyrim är verkligen inget undantag, denna världsdel i Tamriel är enorm och vart du än beslutar att gå så kommer du alltid springa på nåt intressant. Själv brydde jag mig inte vidare mycket om själva huvudstoryn i spelet när jag började med Skyrim, jag fick reda på vart jag skulle gå för att fortsätta den, men såg ett enormt berg med en gigantiskt borg som lockade mitt intresse, jag besteg berget och sakta närmade mig borgen, för att bli mött av banditer som inte var vidare sugna på att plocka fram lite gevalia för att fira mitt oväntade besök. Jag grep tag i mitt svärd och 2 minuter senare står jag där med banditerna liggande på marken i sitt eget blod. Jag sökte igenom hela borgen och hittade lite ny rustning och ett nytt svärd, hade även gått upp i några levels här som jag spenderade på att få upp mina skills med svärd, heavy armor och smithing.

Så här höll jag på i ungefär 2 fulla dagar, gick omkring och letade efter grottor och förglömda skatter, men tills slut blev suget efter att ta reda på vad huvudstoryn för mig för stor, och efter tagit reda på att man kunde fortsätta spela trots huvudstoryn var avklarad begav jag mig till Whiterun för att börja min karriär som Dovahkiin.

Måste säga att Skyrim är ett otroligt vackert spel, och designen är klockren, är nästan så att man känner kylan i soffan när man står längst uppe på ett berg och en snöstorm drar in, visst finns det lite fula texturer lite här och var, men i slutändan att se vad Bethesda har lyckats av göra med denna modifierade version av grafikmotorn som användes i Oblivion är en fröjd för ögat. Bethesda har även lyckats öka på den s.k drawdistance som betyder hur långt bort du kan se, och herrejävlar vilken skillnad från Oblivion det är. Nu kan jag stå uppe på ett berg och titta ner på en stad som ligger långt bort och det ser otroligt ut.

Det är inte bara grafiken som är storslagen, ljudet i spelet sätter varje not rätt, och när man stöter på en drake som flyger omkring blir det genast pampig musik som får adrenalinet att koka. Men allt är tyvärr inte frid och fröjd när det kommer till Skyrim, jag känner att själv striderna kan bli lite väl långtråkiga, mycket kan nog bero på att jag valde att köra en sorts warrior klass, så blev en sjukt spammande av trigger knapparna när man skulle slåss, saknades en viss “finess” så att säga, men tänkte spela om spelet senare som magiker och sen en lite mer stealth klass. Men däremot blir striderna mot drakarna aldrig långtråkiga!

The Elderscrolls Skyrim är ett sånt där spel där du inte märker hur länge du har spelat förens du märker att morgonsolen börjar gå upp, och att det kanske är dags att få lite sömn, så att du kan återvända till Tamriel igen. Det kommer garanterat att komma massor av DLC och förhoppningsvis en riktig expansion till Skyrim, men frågan är om jag har hunnit göra allt spelet har att erbjuda innan dess. Men bara vi slipper…Horse Armor….    Bra jobbat Bethesda, jag är såld!

Betyg 10/10 

GoldenEye till Nintendo 64 var spelet som för mig satte order multiplayer på kartan, visst det fanns massa PC ute som erbjöd multiplayer över internet ( med tveksamt 56k modem ) men då jag inte ägde nån PC fick jag hålla mig till att spela på konsol. Året var 1997 när GoldenEye släpptes till Nintendo 64, och även då var det känt att spel som baserade sig på filmer alltid blev en katastrof, men ibland glider nåt igenom normen och det visade verkligen utvecklaren Rare med sin tolkning av filmen som hade släppts 2 år tidigare. Inte nog med att spelet hade ett otroligt bra singleplayer läge och visade att FPS spel verkligen kan fungera på konsol var det dess multiplayer som tog tag i våra själar. Upp till 4 personer kunde spela mot varann på samma TV, detta var nåt som lede till uttrycket “Screen watcher” att man tittade på sin motståndares spelare för att ta reda på var dem var. Man sa alltid “Nej jag tittar inte på din skärm” men innerst inne satt man där och ljög, för detta var något vi alla gjorde, och det vet ni 😛

Men nu är året 2011 och denna klassikern har fått sig en re-make och en HD variant av Wii spelet med samma namn till Xbox 360 och Playstation 3, och ni som hoppats på att trogen re-make av klassikern till Nintendo 64, gör er beredda att bli besvikna. Dum som jag är läste jag inte nåt eller kollade ett enda klipp om det här spelet innan jag plockade upp det, jag tänkte bara “Herrejävlar! GoldenEye i HD och upphottad grafik? ETT MÅSTE!”, men ack så fel jag hade. Det finns inte mycket som delar likheter mellan varken spelet eller filmen, visst finns det en liten hyllning till Nintendo 64 spelet i början av detta, tack vare en viss toalett scene. Men förutom karaktärer och storyn om GoldenEye vapnet så är allt nytt, och detta är verkligen inte för det bättre. Inte ens Pierce Brosnan fick vara med den här gången utav har istället blivit ersatt av Daniel Craig, och efter filmen Quantum of Solace ( som var en katastrof ) blir jag bara förbannad av att se honom.

Alla fräcka gadgets som Q försåg Bond med i GoldenEye har alla plockats bort och Bond har en jävla smartphone istället. Kort och gott känns inte detta som ett Bond spel, och absolut är det inte hyllning till klassikern. Det hade nog kunnat funka om vi aldrig hade sett eller spelar GoldenEye tidigare, men detta känns mer som ett hån till ett av spelindustrins viktigaste spel. Om vi bara kunde ha fått originalet i HD version hade alla våra drömmar blivit besannade, men istället fick vi detta skräpet. Men är du ung och aldrig upplevt spelet innan kan du nog få lite nöje från detta, men oss i den äldre generationen…Håll er borta!

Betyg 5/10 

Resistance – Fall of Men var en av lanserings titlark till Playstation 3 som hade sina ljusa stunder och blev starten för en otrolig uppföljare som lyfte serien till nya höjder, du kan läsa min text om Resistance 1 och 2 här.
Nu kommer en viss spoiler för Resistance 2, men lite svårt att skriva om en uppföljare som börjar där det föregångaren slutade. Nathan Hale, protagonisten i dem två första spelen är död, och gick sitt öde till möte av att Joseph Capelli satte en kula i skallen på Nathan Hale, detta var pga att Hale var sekunder ifrån att förvandlas till en Chimera.
Saker och ting ser inte bättre ut för mänskligheten och hotet från den utomjordiska Chimera har fått människor att fly dem stora städerna och för det mesta bosätta sig under marken i kolonier för att undvika en säker död.

Vi får den här gången spela som Joseph Capelli som lagt armen bakom sig för att fokusera på sin familj och dess överlevnad. Helt plöstligt dyker forskaren Malikov upp och förklarar att det finns ett torn i New York som måste förstöras, och utan nån anledning alls så kan bara Capelli ta hand om detta problemet, jag vet, it makes no sense. Capelli vill naturligtvis inte lämna sin fru och son bakom sig, men frugan gnäller tillträckligt och Capelli ger sig ut på en färd mot New York med Malikov.

På nåt sätt känns Resistance 3 lite som en sidoprojekt än Resistance 2, visst det kan vara kul att försöka ge sig på den här s.k “Lone Wolf” taktiken, men det funkar inte riktigt här, och att Capelli skulle kunna vara den enda personen som skulle kunna klara av det här uppdraget känns så otroligt dumt och omotiverat, det hade varit en sak om Capelli hade varit nån sorts version av Master Cheif eller ha några speciella förmågor som skulle ge han “the edge”, men han är bara en vanlig människa, som iofs haft träning och varit med i armen, men ändå känns det rätt….dumt.

Det första jag märker i Resistance 3 är det nya vapensystemet, där du kan få uppgraderingar till dina vapen ju mer du använder dem och då jag älskar att levla upp saker i spel blev detta snabbt något jag fokuserade mycket på, och det känns som att kontrollerna och vapnen slipats lite extra den här gången för dem flesta är otroligt roliga att använda, däremot har spelets granater tagit sig en smäll, då det finns många varianter att välja på slutade det ändå med att man knappt använd en enda granat under spelets gång, hade dem dock fått samma behandling med ett level system som skjutvapnen så hade det nog sett annorlunda ut.

Det är riktigt svårt att kunna bry som om storyn i Resistance 3 och med en huvudperson som känns tråkig och trött gör inte saken bättre, och det känns inte som att Insomniac Games lagt ner vidare mycket kärlek i del 3, men visst finns det visa ställen i spelet som är rätt imponerande med det håller inte i längden. Kort sagt känns Resistance 3 mer som en lång expansion än ett eget spel. Jag tror inte detta är slutet för serien i sin helhet, men är inte nästa Resistance spel en gigantiskt uppgradering så kan Insomniac Games sätta igång och börja gräva sin egen grav.

Betyg: 7/10 

När första Uncharted släpptes var det lite av en sleeper hit, som egentligen inte många brydde sig och skrek att det var en Tomb Raider kopia. Det var inte förens vi fick se det första ur Uncharted 2 : Among Thieves en enorm hype för spelserien satte igång. Jag hade själv inte ens en Playstation 3 vid det här laget, men följde slaviskt allt jag kunde hitta om Uncharted 2. Men 2009 släpptes äntligen uppföljaren och jag kunde inte hålle emot längre och plocka upp en bundle med en Playstation 3 och Uncharted 2, köpte naturligtvis första spelet också så jag kunde ha någon uppfattning om storyn och protagonisten Nathan Drake. Första spelet tyckte jag var lite sådär, men då jag älskar äventyrs spel körde jag igenom det för att snabbt kunna sätta igång med del 2. Och herrejävlar vilket spel! För mig blev det utan tvekan Game of The Year 2009, och hamnar bland dem bästa spel jag spelat, och även bland dem bästa “filmerna” jag sett.

Så det rådde inget tvivel om att mina förväntningar på Uncharted 3 : Drake’s Deception var sjukt höga, men var inte säker på att utvecklaren Naughty Dog skulle lyckas återigen, så jag höll mig borta från nästan all media och texter som fanns ute om spelet, jag ville ha min helt egna uppfattning och undvika spoilers.Men nu när jag sitter här och eftertexterna har rullat förbi kan jag äntligen pusta ut, Naughty Dog har även den här gången levererat en otrolig upplevelse som får dem flesta filmer och spel att se rätt “mjäkiga” ut. I början av spelet får vi spela som en snorvalps version av Nathan Drake där vi får reda på hur han mötte sin vapendragare och bästa vän Sully, kändes rätt uppfriskande att få lite back story till deras relation och vänskap, vi får även träffa på några gamla favoriter från dem tidigare delarna av spelet.

Den här gången är Drake ute efter att hitta den legendariska staden Ubar, öknens version av Atlantis, och att hans förfader Sir Francis Drake kanske hade hittat den med utav nån anledning valt att inte dokumentera detta, och detta får Nathan’s nyfikenhet att ta överhand.
Uncharted 3 – Drake’s Deception är inte ett lika stort lyft som del två i serien var, men ändå lyckas Naughty Dog få mig att sitta kvar i soffan, det är verkligen inte många spel nu förtiden som jag spelar från start till slut i en enda sittning, men precis som Uncharted 2 lyckas detta spelet att hålla mig fången hela tiden. En rätt stort minus är att spelet fokuserar bra mycket mer på skjutande den här gången, och visa av dessa striderna drar verkligen ut på tiden och det är nästan så man blir uttråkad. Men när jag väl får springa runt och upptäcka på egen hand är det ett absolut nöje att spela Uncharted 3 – Drake’s Deception.

Men nu får vi helt enkelt sitta och vänta på att Playstation 4 ska komma innan vi får återse Nathan Drake igen, för att Drake kommer tillbaka råder det inget tvivel om. Game of the year? Mycket troligt.

Betyg 9/10

När Batman – Arkham Asylum först utannonserades var jag en av dem som var otroligt skeptiskt mot spelet, med tanken att det skulle återigen vara en älskad superhjälte som i tredje person skulle bara vara en kassa ko till ett skit spel. Men herrejävlar vad fel jag hade, det visade sig att Batman – Arkham Asylum blev ett av mina absoluta favoritspel den här generationen, så mina tankar på uppföljaren Batman – Arkham City var minst sagt enorma!

Jag var till en början lite orolig då Arkham City går från att vara ett spel som utspelades sig på en mycket utsatt ö vid namn Arkham Island och där det fanns ett litet dårhus, till ett mer “open world” spel. Vi får nämligen den här gången leka runt i en avdelad sektion av Gotham City som fått namnet Arkham City. Visst det känns kul att få springa runt på dem öppna gatorna eller glida fram igenom luften som Batman, men på nåt sätt känns det inte “rätt” att få röra sig på en sån stor yta.

Till skillnad från Arkham Asylum startar den här gången Batman med många av sina prylar intakta efter några minuters spelare som Bruce Wayne, så spelet lider inte av det klassiska “Metroid Syndrom” där vi varje spel blir av med förmågor / prylar och får springa iväg och leta upp dem igen ( iofs tycker jag det är skitkul ).

Men något som jag absolut märker skillnad på i det här spelet är Batman, det känns som att han har blivit ett arrogant rövhål, då i princip i varje sekvens är han uppkäftig eller nedlåtande på dem stackars oskyldiga människorna som han räddar i spelet. Istället för en beskyddare känns han mer som en sur korrupt snut som är på tok för trött på sitt jobb… Detta är väldigt irriterande för mig måste jag säga.

Mycket av själva gameplayet hade inte ändrats mycket från den tidigare delen, förutom det uppenbara i form av en större värld att leka omkring i och att Batman har lite nya leksaker att leka med.

Den stora skurken den här gången är Dr. Strange som har lyckats klura ut att Bruce Wayne är Batman, men förutom han dyker skurkar så som Jokern, Penguin, Mr. Freeze och en mängd andra upp under äventyret. Det är en fröjd för öronen att Mark Hamill kom tillbaka för att ge Jokern hans klassiska röst, och naturligtvis Kevin Conroy som Batman, trots hans förbannat nedlåtande attityd.

Men med ett open world spel så betyder det som vanligt att det finns saker utspridda överallt runt Arkham City att plocka upp, och dem flesta är naturligtvis The Riddlers små troféer han har massproducerat och skickat loss, och naturligtvis finns det extra uppdrag utspridda så i slutendan är det otroligt svårt att försöka hålla sig till själva huvudstoryn.

Batman – Arkham City är sin helhet ett skitbra spel, och är en värdig uppföljare till Arkham Asylum, men på nåt sätt känns det som nåt saknas, och jag kan själv inte komma på vad det är. Bör du köpa Arkham City? Om du älskade förra spelet så kommer du garanterat ha otroligt roligt med detta.

Betyg 8 / 10

Jag minns när jag var en liten snorvalp för herrans massa år sedan och spelade på min NES och SNES, då var spelen verkligen utmanande och att se texten Game Over var nåt som till slut brändes in i näthinnan. Men nu är det cirka 25 år senare och tiderna och spelen har verkligen ändrats, kort och gott är dem på tok för simpla, i alla fall när det kommer till game play, men visst allt är inte helt åt helvete, istället för utmanande spel får vi bra mycket bättre stories. Jag har länge letat efter ett spel där när man äntligen tagit ner en boss och får den där klassiska adrenalin kicken av att man avklarat något, men förutom spel som World of Warcraft  har inget denna generation lyckats ge mig den här känslan och jag vet att jag inte är ensam om det.

Men nu, när denna konsol generationen börjar nå sitt slut finns det äntligen ett spel som bjudit mig på en rejäl utmaning och där jag sett texten “You Died” minst 100 gånger vid det här laget, och det spelet är Dark Souls. Spelet är en “uppföljare” till 2009 Demon Souls som släpptes till Playstation 3 och fick snabbt stämpeln som ett av de svåraste spelen någosin. Trots att jag ägt Demon Souls i snart 1 år har jag det fortfarande insplastat och ospelat, anledningen till detta?, brist på tid.

Men nu när Dark Souls släpptes satte jag mig med det direkt, det tog verkligen inte lång tid innan jag såg texten “You Died”, och detta pga en enormt stor demon som gjorde slarvsylta av min kropp och själ, det visade sig att jag nästan direkt sprang på spelets första boss och jag tänkte att jag kommer inte ha en chans mot det här aset, men 10 minuter senare låg kräket dött på backen, detta hade mycket med att göra med att jag fick hjälp från en annan spelare som hade lämnat en meddelande på golvet och gett mig en hint om hur jag ska gå överlevande ur striden.

Men nu står jag här, 50 timmar plus in i Dark Souls och känner mig lika vilse och förvirrad som jag gjorde när jag första gången stod öga mot öga framför mongo demonen, trots att jag vid det här laget är level 77 och mängder av bossar har besegrats. Detta är en del av Dark Souls charm, det spelar ingen roll hur långt du har avancerat, det finns alltid ett nytt område att gå till där du kommer bli ihjälslagen gång på gång, och även om du går tillbaka till ett tidigare område så kan du fortfarande åka på storstryk av hemskheterna som bosatt sig där. Stridsystemet är helt klockrent i Dark Souls och dör du så har det ofta att göra med att du klanta till det i mitten av en fight och gick på tok för aggressivt fram, men som sagt inte alltid, är det nåt som verkligen kan förstöra för en och ta en ut från uppleveslen så är det att Dark Souls mer än ofta lider utav extremt dålig framerate och kanbörjar lagga sjukt mycket, har vid flertal ställen dött pga detta då detta problemet har en tendens att hända när du slåss.

Nåt som verkligen slog mig med Dark Souls är dess design, jag har alltid varit en stor fantast av Dark Fantasy, och den designen på i princip allt i spelet är helt underbar, allt från gotiska kyrkor till skogar och vidriga grottor, och aldrig har jag sett snyggare drakar i nåt spel ( Skyrim, se upp ), men i princip alla fiender i spelet är välgjorda, och kan absolut skrämma livet ur en, framförallt spelets bossar.

Det är inte ofta ett spel får mig att helt glömma bort vad klockan är, och man märker att man kan ha sträckspelat i 7-8 timmar, och detta är verkligen ett bevis på hur bra Dark Souls verkligen är! Men spelet är nog inte för alla, har hört om att många yngre spelare har bytt in spelet, och ofta är förklaringen att det helt enkelt är för svårt, mycket av gnäller har varit att inte hälsan återhämtar sig, rätt tragiskt att folk ger upp så fort bara för att dem står framför en utmaning. Sen har vi dessa s.k “Rage Quits”, om du är en spelare som lätt blir förbannad när saker inte går din väg i spel är nog Dark Souls verkligen inte för dig, men kan du hålla temperamentet nere och ute efter en rejäl utmaning så rekommenderar jag helhjärtat Dark Souls.

Betyg 9/10 

När Crysis först släpptes till PC för några år sedan var det många som tappade hakan när dem såg grafiken som Crytek hade lyckats skapa, men när folk såg systemkraven som krävdes för att spela detta spelet på högsta upplösning och allt på max var det många som tvekade, det var så extremt att det knappt fanns datorer som klarade av det, och ville du att det skulle se bäst ut var du tvungen att lägga ut en ofantlig summa pengar på en ny dator. Då jag själv aldrig varit mycket av en PC spelare så satt jag alltid och hoppades att spelet skulle dyka upp på konsol, men efter år av att hoppas på det gav man upp.

Men det tändes ett ljus bland alla konsol spelare den dag Crysis 2 blev utannonserat att det inte bara skulle komma till PC utan även till Xbox 360 och Playstation 3. Visst Crysis 2 var en ruggit snyggt spel men själv tyckte jag att springa runt i New York kändes lite tråkigt, då vi i många spel innan har rört och omkring i just den där jävla staden.

Men för bara nån månad sen fick vi reda att det första Crysis skulle komma till Xbox 360 och Playstation 3 och inte som en “retail release” utan skulle dyka upp på Xbox Live och Playstation Network!

Nu är dagen äntligen här, idag släpptes äntligen Crysis på Xbox Live ( och jag gissar på att det dyker upp på PSN imorgon ). År av väntan att smyga omkring i en nanosuit på en tropisk ö är äntligen över. Det blir att sätta sig och spela direkt och jag återkommer men mina intryck när sluttexterna rullat förbi.

Det var ett bra tag sedan jag postade nåt på bloggen, och finns en väldigt bra anledning till detta, och denna är sommaren. Under denna period om året försvinner mitt spelsug nästan helt, enda “fixen” man får är via korta spel till iPhone. Men nu dem senaste 2 veckorna märker jag att sommaren packat sina väskor och flytt Sverige, regnet öser ner och det är otroligt sällsynt att värmen nåt över 20 grader. Detta gav även bloggandet en rejäl känga då man hellre spenderar tid utomhus när man väl kan och spendera tid med nära och kära.

Men nu är hösten i princip här och när man kollar på release listan över vilka spel som släpps den kommande tiden så kan vi lungt konstatera att hösten / vintern 2011 kommer bjuda oss på sjukt mycket underhållning och att plånboken kommer känna sig bra utnyttjad. Så efter jag kollat runt på mina bokningar på Webhallen kom jag fram till den här lilla listan på måste-ha-spel.

Xbox 360 

  •  2011 – 08 – 26 : Deus Ex – Human Revolution
  • 2011 – 09 – 09 : Dead Island
  • 2011 – 09 – 20 : Gears of War 3
  • 2011 – 10 – 07 : Dark Souls
  • 2011 – 10 – 07 : Rage
  • 2011 – 10 – 21 : Batman – Arkham Ciy
  • 2011 – 10 – 27 : Battlefield 3
  • 2011 – 11 – 08 : Call of Duty – Modern Warfare 3
  • 2011 – 11 – 11 : The Elder Scrolls V – Skyrim
  • 2011 – 11 – 15 : Assassin’s Creed – Revelations
  • 2011 – 11 – 15 : Halo – Combat Evolved Anniversary
  • 2011 – 11 – 18 : Saint’s Row – The Third

Playstation 3 

  • 2011 – 09 – 07 : Resistance 3
  • 2011 – 09 – 14 : God of War – Collection Vol. 2
  • 2011 – 09 – 22 : Splinter Cell Trilogy HD
  • 2011 – 09 – 28 : ICO / Shadow of the Colossus – HD Collection
  • 2011 – 11 – 01 : Uncharted 3 – Drake’s Deception

Nintendo Wii

  • 2011 – 11 – 18 : The Legend of Zelda – Skyward Sword

Nintendo 3DS

  • 2011 – 09 – 09 : Star Fox 64 3DS

 

 

Och dessa releaser är bara dem som har fått datum vid det här laget. Vi säger ofta att “Detta blir det bästa spelåret!”, men det ser ut som att 2011 utan tvekan kan bli det bästa på många år. Nu ska jag bara iväg och sälja en njure så man har råd med allt…