Category: Playstation 3

Det har varit några hektiska dagar och jag plöjde igenom Demon’s Souls boss efter boss, men sen tog det slut, det sista som stod i vägen var False King Allant, och detta var en boss jag dog på 18 gånger, och vägen till bossen tog mitt liv hela 20 gånger! Till slut blev jag förbannad på en viss drake som envisade sig med att göra livet för mig surt, så uppgraderade min båge, köpte på mig 400 pilar, sen stod jag och matade pillar på den otroligt dryga drakjäveln i 15 minuter, kort och gott jag fick mig en Dragon Soul! Fus Ro Dah! Motherfucker!

Det fanns dock ett ställe i Demon’s Souls förutom just bossfighten med Allant som bara gjorde mig deprimerad, och det var när man kom till Valley of Defilement… Då jag spelade igenom Dark Souls innan jag testade Demon’s Souls så hade man inte precis nån förkärlek till Blight Town, men fy fan när jag kom till VoD… Tänkte för mig själv “Det här är det skitnaste stället någonsin, och att dem gjorde samma skitställe i uppföljaren… Dark Souls 2 lär ha samma skit” Men som tur var lyckades jag plöja igenom denna delen och bara dö här inne 3 gånger.

Det är svårt för mig att komma på en riktig favorit zon i Demon’s Souls men var jag tvungen att välja nån får det faktiskt bli Tower of Latria, anledningen är enkel, påminde om Castlevania och det är en serie som ligger mig varmt om hjärtat.

Men nu sitter jag här, med Demon’s Souls avklarat, och kommer jag återvända till det? Absolut! Men det får vänta ett tag, för nu är det dags att bränna igenom min pile of shame, och vad som står på tur nu är God of War – Ascension. Men innan jag är klar med det kommer en text of The Last of Us dyka upp här på bloggen.

FINAL DEATH COUNTH : 68

2013 – 06 -23

15:27

Den här dagen började riktigt bra i Demon’s Souls, jag kombinerade körkorts teori och soul farming, efter jag hade fått ihop 5000 souls gick jag och köpte mig “Sticky White Stuff”…. ( ewww? ) sen drog jag ner till Flamelurker igen, efter jag på vanligt hedligt vis fått ner han till 50% så drog jag på vapenbuffen och började banka som en galning, när det bara krävdes att få in en ynka träff till på han så lyckades han träffa mig sjukt hårt och jag kunde fan inte ens se att jag hade nån HP kvar, jag trodde själv att jag hade dött, men slog en sista gång, bossen går ner, jag står kvar! Nu är det dags att avancera ner och se vad för hemskheter som väntar mig djupare ner i den här grottan :S

16:45

Jag behövde verkligen inte traska på länge tills jag stod öga mot öga med nästa boss, den här gången var det dags att slakta en gud, Dragon God visar sig vara förbannat stor! Efter dött 5 gånger på raken för att jag skulle naturligtvis springa som en jävla dåre så på sjätte försöket tog jag det mer försiktigt, och här ligger nu Dragon God stendöd efter en rätt simpel “boss fight”, att skjuta iväg 2 stycken ballistas och sen hugga 3-4 gånger på nissen räckte, men men, detta betyder att jag nu kan forsätta i Boletarian Palace 😀

Death Count: 23

22:15

Efter en break satte jag mig igen och lirade, avancerade i Boletarian Palace, här stötte jag på en vändor nisse som säljer Knight Longsword för 20000 souls, så just nu på min agenda är att samla ihop till det, för då Dragon Longsword funkar, så är det många fiender som är immuna mot fire damage, och då kan man lika gärna försöka misshandla dem med en tandpetare :S Men jag tog mig fram till nästa boss i området, en stor jävla snubbe i rustning som har det otroligt roliga namnet Penetrator… Döda mig 4 gånger gjorde det mongot, så kommer återvända när jag fixat mitt nya svärd 🙂

Death Count : 27

2013 – 06 – 21 

13:47

Efter en god natt sömn så är det återigen dags att kasta sig in i Demon’s Souls! Idag blir det nog inte så mycket spelande dock, det är ju Midsommar trots allt, men lite ska man kunna smyga in. Nu när första bossen ligger död och nu är det dags att avancera, kom till ännu en bro, och här gillar drakjävlar att spruta eld… Och fittiga jävla snorhundar… Kort och gott jag dog… 3 gånger…. Men nu gör vi ett nytt försök 🙂

Death Count: 9

14:08

Phew, lyckades ta mig över den förbannade bron, gud va störande den skitna draken är då!!! Kom fram till en s.k “fog door”, hoppa glatt in och stötte på Tower Knight… Jadu han va fan inte rolig, och 2-3 sekunder in i fighten ligger jag i mitt blod… Hur fan ska jag spöa den här jäveln? :S

Death Count: 10

14:53

Jag hade en känsla att Tower Knight skulle bli en sån där boss fight som jag skulle dö om och om igen på, men nu står jag här med Tower Knights souls i hand, och återvänt till Nexus för lite R&R och level up, men nu blir det en paus från spelandet och dags att dra iväg och fira Midsommar med flickvännen =)

2013 – 06 -22

15:15

Då var midsommar firandet över, och dags att kasta sig in i Stonefang Tunnels, för tydligen får jag inte fortsätta på det andra stället förens jag slaktat en über demon. Har i dem här tunnlarna stött på diverse äckliga varelser som verkar lite smått…mongolida? Men även dessa jävla hundar och eldsprutande tjockisar, en av dessa brände ihjäl mig 🙁 Men gick precis igenom en “fog door”, så jag förväntar mig att det kommer nåt förjävligt snart som ska göra livet surt för mig…

Death Count: 11

15:25

Gah, mer av dessa stenkastande mongon! Stötte på en hel drös av dessa “mongoloider” samtidigt, så man åkte på storstryk, men fördelen är att jag hittade en shortcut så nu slipper jag i alla fall ta mig igenom hela jävla grottsystemet, men fan, känner att jag behöver mer firebombs, cause firebombs are cool!

Death Count: 12

18:39

Förbannade jävla spindel slyna! Jepp, har stött på bossen Armor Spider, efter åkt på stryk 2 gånger av denna jäveln kände jag att det är dags att farma lite souls och levla upp, speciellt min endurance så jag kan börja använda min Purple Flame Shield. Så det är dags att bege mig tillbaka till
Boletarian Palace för att farma ca 20000 souls… Blääää!!!

Death Count: 14

23:40

Die, die, die my darling! Sådär ja efter en jävla massa soul farming fick jag upp min styrka tillräckligt hög för Purple Flame Shield, så var det att dra ner till Armor Spiders skithåla igen, och den här gången gick slynan ner direkt! Ännu en boss besegrad, och nöjd som ett as är man också 🙂

2013 – 06 – 23

04:08

Nej fy fan, nu får det fan räcka för idag, Kötta mig vidare igenom trånga grottor och annan almän skit, hittade dock ett dragon sword +1 som jag fastna för direkt! Men tyvärr har det en massa fire dmg på sig, som i sin tur är helt jävla värdelös på stället där jag är nu 🙁 Men till slut stod jag öga mot öga med Flamelurker…. Som melee klass är ju denna bossen helt störd i huvudet! Efter blivit slaktad 4 gånger kom jag på en taktik som funkar, men för att få detta att funka behöver jag farma en jävla massa mer souls, men det får bli ett projekt för morgondagen. För nu säger jag gütten natcht eller nåt sånt 😛

Death Count: 18

 

 

Att jag älskade Dark Soul’s råder det verkligen inte nåt tvivel om, men det finns ett spel jag haft i princip sen det släpptes men aldrig spelat. Så idag utav någon anledning så tog jag äntligen av plasten till Demon’s Souls. Så den här blogposten kommer jag att ha öppen varje gång jag sitter och spelar, Med timestamps och all sån fancy skit.

2013-06-20,

19:56

Har precis börjat spela, efter suttit och lekt med utseendet på min karaktär så kastade jag in i spelet, fick bli en Knight vid namn Talinth *doh*
Precis som i Dark Souls så valde jag väl helt fel klass och kommer åka på står stryk, aja men skit samma, nu är det dags för en tutorial ( wtf? )

20:01

Gissar på att jag fortfarande är i tutorial området, och stötte på en fiende vars nylle sken i blått ljus, här var jag fan på “fitthåret” att dö för första gången, men gick inte riktigt som planerat för Hans-Urban, vilket jag döpte aset till så fort jag såg han, nu ligger du i en pöl av blod, käkar i mig lite hälsa och springer glatt vidare 🙂

20:22

YOU ARE DEAD! Jahapp, då hände det då, sprang in i ett rum och där stod en stor jävla demon vid namn Vanguard och väntade på mig, jag fick in några träffar men till slut fick det feta aset in en rejäl träff och jag stendog, men jag vet inte om jag ska lägga till detta på min Death Count jag kommer ha, för tydligen skulle jag dö här, och nu är man i Nexus och nån brutta i burka väckte mig som undead. Jahapp, då kör vi vidare då!

20:49

Sådär ja, nu har jag “äntligen” dött för första gången, jag gick igenom sån där trevlig fog, hade förväntat mig att stöta på en boss av nåt slag här, men istället var det en eldbombs kastande zombie jävel som lyckades spränga mig i bitar… Så dags att springa tillbaka och se om mina souls ligger kvar som i Dark Souls 🙂

Death Count: 1

21:10

Efter köttat mig igenom samma jävla svin återigen om jag fram till mina souls, men den här gången var jag bered på vad som väntande mig, så zombie jäveln fick smaka på sin egen medicin, en firebomb i plytet på aset och jag kan nu avancera… Hoppas jag :S

21:23

Tagit mig längre in i Boletarian Palace, och stötte precis på en snubbe som behövde hjälp, slaktade mig 5-6 zombies ( som älskar tutta eld på sina svärd ). Efter varit ruggit nära att dö på kuppen räddade jag en snubbe vid namn Ostrava, och som tack för hjälpen fick jag en kikare… En jävla kikare? Ja men tack då 😛

21:55

Jahapp, Då dog man igen, men den här gången kan jag enbart klandra mig själv, hade kämpat mig längre upp i palatset när jag kom fram till en massa stora runda stenar som var blockerade. Så vad gör ett smart-ass som jag då? Jodå, jag hugger sönder träbarriären och detta resulterar i att stenarna rullar iväg och krossar min kropp…. Perkele!

Death Count: 2
22:09

Muhahaha! Den här gången använde jag stenjävlarna på rätt sätt, satte dem i rullning och total mosade en massa odöda jävlar som stod som bowling käglor, STRIKE! Men sen vandrar jag vidare och ser längre bort sitter en förbannat stor drake…. Got a baaaad feeling about this… 🙁

22:18

Jahapp, Då dog man igen, efter jag såg drak jäveln, så kom jag till en bro, jag kände igen denna bro från ett demo av spelet jag såg på gametrailers, så jag avancerade långsamt, efter ett tag hörde jag tunga vingslag så jag började backa bakåt, vilket var en jävla tur, för visst fan kom det en drake! Så jag gick åt vänster, väl där ser jag inte bara 1 utan 2 drakjävlar! Men såg att man kunde springa längs kanten av klippan där dem satt, väl där framme hittade jag lite lik och loot, sen snubbla jag över kanten och dog… God damnit!

Death Count: 3

22:30

Kuuuuuuk! Hade nästan lyckats ta mig tillbaka till mina souls, men det sket sig, stötte på Hans-Urbans bror som den här gången var ute efter blod, jag stendog, och nu gick man back 2500 souls… Fawk!

Death Count: 4

23:56

Gud, jag vet fan inte vart jag ska ta vägen! Oh yes, Jag dog igen, och inte nog med det nu är mitt svärd paj så får springa runt med en fjantig jävla smörkniv… Näfan, får hämta lite souls och uppgradera min gear lite, iofs har jag nu köpt på min Plate setet så lite plus ligger man nu, hittade även en ring som gör att jag som “undead” har lite extra HP, sånt gillar vi 🙂

Death Count: 5

00:43

Jag vet inte om det är för att jag nu är förbannat trött, eller att flickvännen visar massa vidriga “klämma finnar och bölder” filmer på YouTube, men nu dör jag som en dåre, på en vanlig jävla zombie den här gången! Näfan, ska hämta mina souls, och se om jag kan ta mig tillbaka till Nexus, uppgradera lite och reparera min lilla svärd, för dessa jävla mail breakers, fjantiga 😛

Death Count: 6

01:37

Sådär ja! NU börjar det verkligen hända grejer! Gick tillbaka till stället med dessa jävla drakar, och tänkte “Inget vågat, inget vunnet” så kutade som ett as längs bron, och väl på andra sidan fick jag dra i en spak som öppnade upp dörren till spelets första boss, Phalanx. När jag kom in i rummet försökte jag komma på hur i helvete ska jag ha ihjäl denna heffaklumpen, men efter dragit på lite eld på mitt fina Bastard Sword så började jag hacka loss som en jävla dåre! Och bara nån minut senare är Phalanx besegrad och jag återvänder till Nexus med min första Demon’s Soul! Men nu orkar jag fan inte hålla ögonen öppna längre, over and out

Det är få spel var värld verkligen sätter sig på hjärnan och minnena man hade av världen följer med oss många år framöver. Ett av detta spel var Bioshock och staden Rapture där spelet utspelade sig i, det kändes så otroligt unikt och främmande att jag var tvungen att dra igenom spelet i en sittning, jag ville verkligen inte sluta. Det här för mig till den senaste delen av Bioshock serien i Bioshock Infinite.

Istället för att smyga sig fram på havets botten får vi den här gången lära oss känna staden Columbia som svävar ovanför molnen. När jag för första gången såg filmer och bilder under spelet utveckling var jag så sjukt jävla pumpad på att uppleva ännu ett mästerverk av skaparen Ken Levine. Men nu sitter jag här, spelat igenom Bioshock Infinite hela 3 gånger men känner ändå en enorm tomhet och en besvikelse.

Jag började undra om jag var helt dum i huvudet som inte tyckte att Bioshock Infinite “var det bästa sen skivat bröd” så att säga, ärligt talat så hade jag faktiskt rätt tråkigt. Precis som i dem första Bioshock så har man speciella förmågor, som förr hette Plasmids och nu kallas för Vigors och dessa använder man i kombination av skjutvapen. I Bioshock 1 & 2 använde jag dessa förmågor i princip hela tiden, men här känns som så otroligt tråkiga och nästan meningslösa.

När det kommer till själva gameplay delen av Bioshock Infinite känns allt så otroligt föråldrat, otroligt tråkiga vapen som mer känns som ärtbössor och har ingen alls kraft i sig, Men själva kontrollen känns “lite off” så att säga, att hantera plasmids och vapen i dem tidigare delarna kändes helt naturligt men här känns det otroligt bökigt.

Columbia må vara otroligt vackert, men det var bara i början av spelet och i slutet man verkligen kände att man var i en stad som ligger ovanför molnen, till skillnad från dem förra delarna där man verkligen kände att man var havets botten. Nu kanske folk gnäller på mig att jag jämnför dessa titlar för mycket med varann, men klart som fan att jag gör det då spelet trots allt heter Bioshock. Så det känns otroligt tråkigt att spel som kommer så långt efter dem förra delarna känns så otroligt själlöst. Och med denna fiendedesignen som dem gick in på känns ruskigt ruschat, då jag tröttar på att skjuta ihjäl vad som känns som samma sorts fiender som ser ut som tvillingar genom hela spelet.

Men trots att det kanske verkar att jag hatar Bioshock Infinite så gör jag verkligen inte det, men efter tidigare delar i serien förväntade jag mig en sorts evolution, men det känns mer som 1 steg framåt men 2 steg bakåt och för ett spel som blivit försenat gång på gång så tycker jag det är otroligt tråkigt. Det enda jag verkligen gillade med Bioshock Infinite var vad jag ser som spelets huvudperson Elizabeth som lyckas uttrycka otroligt mycket känslor och för att vara en sorts side-kick så är hon aldrig i vägen.

Det är rätt svårt för mig att kunna rekommendera Bioshock Infinite till andra spelare, men älskade man dem tidigare delarna så är det kanske bäst att vänta tills du kan hitta spelet på nån rea, men däremot folk som aldrig upplevt magin i Rapture kanske inte lämnar Columbia med känslan “Jag vill tillbaka till Rapture”

Då var väntan äntligen över, äntligen har vi fått sätta tänderna i vad som Bioware säger är Commander Shepards sista äventyr med Mass Effect 3. För mig har Mass Effect serien varit denna generations “långkörare” och jag har njutit av varje spel, kan inte förneka att jag själv välkommande den mer action betonade gameplayet som introducerades i Mass Effect 2, till skillnad från det lite segare Mass Effect 1. Precis som i Mass Effect 2 kan vi även den här gången importera våran sparfil från tidigare spelet, och dem val du gjort i Mass Effect 1 och 2 spelar roll i Mass Effect 3.

Vi fick redan i Mass Effect 1 reda på om hotet av The Reapers som var på väg mot våran galax för att “rensa upp” allt liv, och Commander Shepard har gjort allt han kunnat för att galaxen och rådet på The Citadel ska ta hotet seriöst. Spelet börjar på jorden där vi får reda på att Shepard inte längre har nån kontroll över sitt skepp eller sin besättning på Normandy, och blir inkallad på ett möte då kommunikation med vissa kolonier runt om i galaxen har brutits. Trots detta vägrar rådet på jorden inse fakta och Shepard förklarar att detta kan bara vara den mekaniska rasen som kallas Reapers, och att dem är på väg. Mitt under mötet förloras även kontakten med månen, och som vi alla vet ligger månen inte vidare långt från jorden, och bara sekunder senare landar en gigantiskt Reaper inom synhål och löper amok, kriget om jorden och galaxen har nu startat.

Nu tickar på att allvar klockan neråt för mänskligheten, och dessutom alla andra raser som bor i galaxen, och det blir upp till Shepard att samla ihop en så stor arme som möjligt för att göra sitt bästa att besegra The Reapers, här har vi in princip vad spelet handlar om, åka runt och göra uppdrag för att få förtroende från andra raser och få dem att hjälpa till att rädda jorden och sig själva.

Om man har spelat Mass Effect 2 kommer man direkt känna igen sig när det kommer till gameplay, visa saker har gjorts bättre naturligtvis, och jag känner själv att själva skjutandet känns snäppet vassare den här gången, och märker att jag mycket mer fokuserar på att få in headshots den här gången ( som belönar spelaren med att skallar sprängs i bitar som blir en gore-fest ). Att vapen och rustning blev bra lättare att hantera i 2’an så är det nu i Mass Effect 3 helt dumförklarat, och du vet direkt om du har nåt att uppgradera.

Nåt som är till en viss del bortblåst är sättet man scannade planeter i jakt på mineraler från Mass Effect 2, nu istället om man upptäcker nåt på en planet skjuter du bara iväg en sond för att samla på dig vad som finns att plocka upp, detta kan vara allt från reliker folk på The Citadel vill ha, extra vapen till din arme eller credits ( spelets valuta )
Commander Shepard stötter naturligtvis på gamla vänner, och några av dem återvänder återigen för att slåss vid din sida, medans några andra är upptagna med sitt eget liv, men att mitt “core” team från Mass Effect 1 dvs Liara och Garus fortfarande står vid min sida gjorde mig överlycklig!

Att jorden är under attack i Mass Effect 3 står klart, och det är väldigt få spel som får en att känna att fighten har tagits till hemmaplan, ett spel som försökte med detta innan var Halo, och ärligt talat brydde jag mig inte ett dugg, men här känner man verkligen att jorden är under ockupation av en fiende som vill slakta hela mänskligheten.

Precis som tidigare delar i serien är storyn underbar, för att inte nämna vad som kan vara spelhistoriens bästa röstskådespelare som levererar toppklass, vare sig det är nån man bara träffar på i nån minut, detta är ett otroligt bra sätt att dra in oss spelare i storyn när dem som lånar sin röst till karaktärer verkligen lever sig in i rollerna.

Bioware levererar verkligen med Mass Effect 3, fast när man väl kommer fram till slutet så börjar jag faktiskt undra om dem lät nån som inte visste ett dugg om Mass Effect skriva på manuset, jag tänker inte spoila slutet i spelet här, men det har varit mycket gnäll om valet Bioware gjorde med slutet, och kan lungt säga att jag avskyr hur dem avslutar Shepards historia.

Men kort och gott, älskade du dem tidigare Mass Effect spelen är den slutliga delen verkligen värt att plocka upp, även om du kommer skrika dig förbannad tack vare slutet. Mass Effect 3 måste upplevas, och kan absolut bli Game of the Year. Mycket bra jobbat Bioware!

Betyg 10/10

Är det nåt vi har märkt den senaste tiden är att spelskapare äntligen lyckats fånga den unika grafiska stilen som bara anime kan erbjuda, visst detta har gjorts förr i form av mellan sekvenser eller stilbilder, men när själva spelet är som att uppleva en interaktiv anime kan jag inte göra nåt annat än att dregla saligt, som ni säkert förstår är jag en enorm fan av manga och anime, och med spel som Naruto – Rise of the Ninja käkar jag i princip upp allt som ser ut som anime i spelväg. Det senaste tillskotten är Asura’s Wrath och dess grafiska stil är verkligen en fröjd för ögat.

Du tar rollen som Asura, en av 8 demi-gudar som agerar som generaler och slåss mot en ondska som kallas Gohma, som håller sig gömd djupt inne i en planets inre, men dess korruption finner sig ut i världen och infekterar allt den får tag på. Spelet börjar med ett enormt slag ute i rymden där Asura och dem 7 andra generalerna slåss mot Gohma, men hjälp av Asuras dotter Mithra lyckas Asura för tillfället besegra Gohma mästare Vlitra. Väl nere på planeten beordras Asura att möta upp med kejsaren i deras kungadöme, väl på plats upptäcker Asura att kejsaren blivit mördad, och Asura anklagas snabbt för mordet, han flyr hem för att se till att hans fru och dotter är i säkerhet, men finner här sin fru även hon mördad och att Mithra har blivit kidnappad.

Det visar sig att det är dem andra 7 generalerna som ligger bakom morden och använder Asura som en syndabock, Asura attackerar sina forna vänner i ett försök att rädda sin dotter, men blir besegrad och nerkastad i deras version av “limbo”Några tusen år senare får vi återse Asura som hänger med nöd och näppe på en enorm pelare och gör sig redo för att klättra ända vägen upp för att ta sig tillbaka till sin värld för att få sin hämd mot sina fiender som nu bytt namn till “The Seven Deities”.

Precis som Alan Wake kör Asura’s Wrath på ett episod system, och innan varje ny episod får man glimtar av vad som kommer hända, vi får även korta pauser som om det var tänkt att man skulle få in reklam pauser, och vi som plöjt igenom alla episoder av serier som Dragonball Z, Naruto m.m vet att dessa kommer väldigt ofta och kan bli störande i längden, men från ljusa sidan så slipper vi all reklam.

Ska man summera spelets gameplay räcker det med en acronym och den är QTE ( Quick Time Events ), och jag själv är ingen vidare fantast av detta systemet, inte nu då alla spel efter Shenmue verkar ha tagit detta till hjärtat, men i Asura’s Wrath är det verkligen extremt, och är det nåt jag verkligen hatar så är det när dessa QTE dyker upp i mellansekvenser, så man får aldrig en lugn stund, och du får hålla i kontrollen hela tiden då mer än ofta ska du dra nån spak åt nåt håll, eller trycka på nån av knapparna som dyker upp på skärmen.

När du inte håller på och leker med dessa QTE’s eller tittar på mellansekvenser så får du faktiskt spela lite ( ! ), och här visar Asura’s Wrath sitt absolut sämsta kort, vad som skulle kunnat ha varit en riktigt intressant 3’e persons beat em up, i still med God of War, utspelar sig det mesta på arenor/rum där du måste besegra ett visst antal fiender tills du maxat upp sin super kraft mätare som kallas burst, när väl detta är gjort och du aktiverar burst följs detta av mer QTE och du kommer vidare till nästa nivå. Detta är ett stridsystem som fortsätter under hela spelet, och är ingen skillnad om du är på en bossfight eller slåss mot vanliga fiender, så i slutändan blir det otroligt långtråkigt.

Men det som dock väger upp mot det otroligt tråkiga stridsystemet och QTE är dem sjukt vackra sekvenserna man får se i det här spelet, för Asura’s Wrath är verkligen en vackert spel med en väldigt unik design, även musiken håller toppklass precis som en påkostad anime serie. Röstskådespelarna är väl lite hit och dit i kvalité, och jag märker att Liam O’Brien som lånar sin röst till Asura börjar snabbt bli den nya Nolan North, då han nu gjort röster till Illidan i World of Warcraft, War i Darksiders, Caius Ballad i Final Fantasy XIII-2 m.m, och han låter i princip alltid på samma sätt, dvs förbannat jävla sur, men som gammal World of Warcraft spelare så är det bara Illidans röst jag hör hela tiden och väntar bara på att höra frasen “You are not prepared!!” hela tiden. Men som tur är kan man om man vill välja det japanska ljudspåret för att öka på anime känslan.

Det är uppenbart att Asura’s Wrath inte är ett spel för alla, är du ute efter ett spel med sjuk action och bra gameplay så är nog inte detta ett spel för dig, men är du en godtrogen fantast av anime och är sugen på en intressant story eller bara rent av en design freak så kan nog Asura’s Wrath vara nåt att hålla ögonen på, men kanske borde vänta tills spelet hamnat i rea backen, och det lär nog inte ta vidare lång tid. Själv hoppas jag på en uppföljare till Asura’s Wrath, men då med bra mycket mindre QTE och bättre gameplay.

Betyg 6/10

Det är inte bara Halo 4 vi äntligen fick se gameplay från idag, utan nu har vi även fått se den första trailer av Assassin’s Creed III. Det har ett tag nu gått rykten om att spelet skulle utspela sig under den amerikanska revolutionen, och dessa rykten har nu besannats. Trailern i sig säger inte så värst mycket, men märker att den nya spelbara karaktärer vars namn vi fortfarande inte vet verkar inte använda sig av lönnmördar kniven som varit signatur i dem tidigare spelen, utan här verkar huvudvapnet vara en tomahawk, och vi kan även se en pilbåge på hans rygg. I dem tidigare spelen har vi mest rört oss i städer och bland dess hustak, men här verkar vi kunna hänga omkring i skogen och hoppa bland träd, och måste säga att den snöiga miljön är väldigt lockande.

Assassin’s Creed III släpps till Xbox 360, Playstation 3 och PC den 31’e Oktober, så ni som fortfarande inte klarat av Revelations har fortfarande några månader på er. Även Nintendos kommande konsol Wii U kommer få en version, men något datum om detta vet vi inget om än.

Jag har spelat World of Warcraft sen det släpptes för 6 år sedan, det var bara nu några månader sen jag loggade ut för “sista” gången, och lämnade Azeroth bakom mig, då i mina ögon är det inte längre spelet jag förälskade mig i för så många år sedan, sen jag slutade har jag letat efter rebound spel, för då och då saknar man världen Blizzard skapade, men dock saknade jag inte alla rövhål som fanns på min server. Och nu har jag äntligen hittat vad som bäst kan beskrivas som en single player World of Warcraft, med Big Huge Games spel Kingdoms of Amalur: Reckoning ( namnet riktigt rullar av tungen… ). Med namn som Todd McFarlane, R.A. Salvatore, Ken Rolston och Curt Schilling så är det är rejäl lista talang, men ju desto fler kockar desto sämre soppa?

Nej, jag måste säga att det faktiskt var längesen jag grävt ner mig i ett spel så här mycket, där tidsuppfattningen gått helt förlorad och det har blivit många sena nätter. Precis som World of Warcraft så är Amalur helt full proppat med quests, och precis som i Blizzard titel så känner man att man måste göra alla, allt för guld, gear och XP.

Kingdoms of Amalur: Reckoning börjar med att du är död, och är på väg mot din grav, som består av ett hål i väggen som leder ner till en likhög, efter du pysslat lite med din karaktärs namn och utseende så vaknar du upp på den stinkande likhögen och börjar röra dig genom katakomberna, det visar sig att du har fått ditt liv tillbaka tack vare en maskin som kallas Well of Souls, du möter senare upp med dess skapare och han blir helt till sig att hans uppfinning fungerar!

Det dröjer inte länge förens tornet du är i blir attackerat av en ras som kallas Tuatha, dessa kan bäst beskrivas som en sorts Uruk Hai från Sagan om Ringen. Du flyr tornet och möter upp en s.k fateweaver som blir helt tills sig när han spår din framtid att du verkligen inte har nån. Alla levande varelser i Amalur har en förstämt öde, och dessa fateweavers kommer se hur du ska dö. Men då du redan dött en gång så är ditt öde nu i dina egna händer. Och naturligtvis tack vare detta så ska du så klart rädda världen.

Själva huvudstoryn i Amalur är rätt lätt att tappa fattningen om, detta är pga av dem över 200 sido uppdragen som finns att göra, för att inte tala om dem olika faktionerna du kan gå med i, som även dem har en egen storyline och stora quests. En annan stor del av Amalur är loot, och detta är nåt du maniskt kommer plocka upp vad det än är, allt säljer ju trots allt. Precis som i World of Warcraft har vapen och utrustning olika värde, grönt som är vanliga föremål, blåa som är ovanliga, lila som är episka föremål, och sen har vi guld färgade som betyder att det du plockat upp är en del av ett set, tyvärr finns det dock inga oranga legendarys 🙁

Det är väldigt uppenbart att det lånats friskt från spel som just World of Warcraft och Fable, då den grafiska stilen påminner starkt om spelen jag nyss nämde, men vad som slår mig är att teckaren Todd McFarlane klassiska stil inte syns nånstans i spelet, och då hans stil verkligen är unik så är det väldigt tråkigt.

Vad som däremot är helt underbart i Amalur är stridssystemet, det flyter på otroligt bra och det spelar ingen roll vilken klass du väljer att vara, vare sig du vill kasta magi, smyg runt med dolkar eller kötta på med en 2-hands vapen ( eller kombination av alla ) så känns kontrollen helt perfekt. Det må vara lite problem med kameran ibland, men mer än ofta så gör dessa kamera problemen scener i spelet bra mycket bättre på nåt konstigt sätt.

Jag hade tänkt snabbt avklara Kingdoms of Amalur: Reckoning, då min pile of shame växer och det har kommit en massa nya titlar som bara väntar på att bli spelade, men så blev verkligen inte fallet, jag märkte att jag knappt hade börjat med huvudstoryn och spenderat över 80 timmar med att bara göra sidouppdrag, levla upp min krigare och jobba med mina yrken som blev smed, alkemist.

Då din karaktär som sagt inte har nåt öde, kan man på ett sätt samla på sig nåt som heter fate, detta får du när du besegrar fiender och detta fyller en mätare, när denna är full och du håller in LT & RT går du in i vad som kallas reckoning mode, här gör du enorm skada på fiender, och när dem är på väg att dö kan du trycka på A knappen vid dem för att göra en brutal avslutning på deras liv, och då får du även spamma på nån av dem fyra knapparna på din kontroll, och lyckas du tillräckligt bra kan du få 100% XP från monstret du precis dödat. Detta är dock nåt som har en nagativ effekt, då jag i princip vid varje bossfight hade en full reckoning mätare, och detta gjorde bossfighterna väldigt simpla, men att få dubbel XP från en boss är verkligen inte fy skam.

Har du tröttnat på World of Warcraft eller vill ha ett lite mer “seriösare” Fable så får du verkligen inte missa Kingdoms of Amalur: Reckoning, men vill varna för att detta blir en rejäl timesink, och med spel som Mass Effect 3 på väg så bör du se till att du i alla fall inte har nåt annat spel att spela på över en vecka, för det är riktigt svårt att sluta spela detta. Jag hoppas verkligen att vi får se en uppföljare och en jävla massa DLC till Amalur, för jag älskar verkligen det här spelet, det må inte vara helt perfekt, men det är ändå ett helt underbart spel!

Betyg: 9/10

Det har gått 5 år sedan svenska speljätten Starbreeze släppte loss spelet The Darkness, och vi det här laget var denna konsol generationen rätt ny, och jag tappade hakan ju mer jag såg av The Darkness. Kort och gott blev spelet snabbt en favorit för mig och som skräckfilm fanatiker uppskattade jag groteska grafiken och den mörka tonen Starbreeze hade lyckats skapa. Men nu har det som sagt gått 5 år sedan vi fick ta rollen som Jackie Estacado, och mycket hat ändrats. Den här gången är Starbreeze ansvariga för The Darkness 2 utan det är Digital Extremes ( Dark Sector ) som får göra sin spinn på The Darkness universumet. Detta är både på gott och ont, Då den mörka omgivningen som Starbreeze är helt bortblåst i The Darkness 2 och blivit ersatt av cell-shading, som man kan se som en liten hint till de serier där The Darkness härstammar från, men ändå känner jag en viss saknad till hur det såg ut förr, även Jackie ser nu helt annorlunda ut, istället för en väldigt mörk och dyster karaktär som passade han perfekt ser han nu mer ut som en “svarthårig Fabio” vars hårs volym skulle få vilken fotomodell att bli helt svartsjuka, denna look passar verkligen inte Jackie, men som tur är ju detta ett FPS spel, så man slipper se hemskheten.

Det har gått några år sedan det första spelet, och Jackie leder nu en av dem största maffia familjerna i New York, han har även lyckats hålla The Darkness kraften nedtryckt under alla dessa år sedan han fick hämnas på den som mörda hans flickvän Jenny. Spelet börjar med att Jackie anländer till en restaurang och blir guidad till sitt bord medans han får uppdateringar från sina maffia bröder, han slår sig ner vid ett bord där 2 tvillingar väntar på Jackie, och trots att dem uppenbarligen varit väldigt intima kommer inte Jackie ens ihåg deras namn. Tjejerna hinner knappt säga hej till Jackie förens en av tvilingarna får ett skott i skallen och blodet sprutar, kort därefter smäller en bil in i restaurangen som resulterar i att tvilling nummer 2 blir köttfärs och Jackie hamnar på golvet med en sönderköttat ben, och blir snabbt hämtad av sin vän och blir dragen mot köket. Det är rätt klart att Jackies skador är livhotande, och då har har The Darkness instängt inom sig så självläcks han inte, och detta är något som The Darkness själv märker och börjar tala till Jackie om att släppa ut han, Jackie vägrar men väl inne i köket visar det sig att det är en liten gasläcka och det dröjer inte länge förens nåt brinnande kastas in och hela köket exploderar, Jackie har inget annat val då han nu ligger för döden och släpper loss The Darkness.

Men sina forna krafter återställda läckts såret på Jackies ben och dem två demonerna vid hans axlar som bäst kan beskriva som Muränor från helvetet sliter motståndet bokstavligt talat i stycken och blod, inävlor och kroppsdelar flyger i luften. Jackie återvänder hem och skickar ut sina maffia medlemmar för att försöka ta reda på vilka som låg bakom attacken. Det visar sig sen vara en grupp kallad The Brotherhood, en kult som avgudar The Darkness och vars mål är att ta denna kraften från Jackie.

Till skillnad från det första spelet som hade delar av New York som du kunde utforska och göra diverse uppdrag som inte hade med själva storyn att göra så är The Darkness 2 ett helt linjärt spel, du börjar på en bana, ska ta dig från punkt a till b och slakta sönder allt som står in din väg och leta efter s.k relics som finns gömda på banorna, dessa relics ger dig essence, valutan som krävs för att uppgradera The Darkness krafter, dessa får du även när du dödar dina fiender, och ju värre avrättningar desto mer poäng. I och med detta nya systemet så känns det mer som att jag spelar en skräck version av spelet Bulletstorm, då alla avrättningar har en hel del löjliga namn som dyker upp på skärmen, den nog mest sjukaste avrättning som fick mig att skratta högt är när en av “muränorna” håller uppe ett offer och den andra dyker upp i röven på han, och drar ut ryggraden genom samma hål, det är verkligen nåt man inte ser varje dag! Men det dröjer verkligen inte länge förens man tröttnar på dessa eviga avrättningar, men man fortsätter göra dem enbart för att få dem underbara essences för att låsa upp nya förmågor.

Jag har svårt att veta om jag verkligen uppskattar den här nya tolkningen av The Darkness, men kan lungt konstatera att jag gillade det första spelet bra mycket bättre, men det betyder iofs inte att The Darkness 2 är ett skitspel, det har många bra sidor och en av favoriterna är att mellan banorna ibland vaknar Jackie upp på ett mentalsjukhus, där alla karaktärer antingen blivit patienter eller läkare, och försöker övertyga Jackie om att han är sjuk och att allt han upplevt bara en dröm och nåt som hans undermedvetna hittat på, en väldigt nice touch. Men även i “verkliga” världen ser Jackie sin döda flickvän Jenny lite då och då, och vi får flashbacks om hur hans liv var när hon levde, detta får Jackie att kännas lite mer mänsklig än den mördar maskin man får spela som. Men den som verkligen stjäl rampljuset är The Darkness själv men all rätt, och Mike Patton återvänder igen för att låna ut sin röst och gör ett otroligt bra jobb!

The Darkness 2 hade verkligen potential, men tyvärr når Digital Extremes inte ända vägen fram med detta spelet, och nån klassiker som ettan kommer det verkligen inte bli, men jag hoppas att vi får återså Jackie och The Darkness snart igen, i händer på svenska Starbreeze.

Betyg 7/10