Category: Uncategorized

Om ni som jag längtar efter nytt innehåll till Fallout 4 så borde ni passa på att köpa spelets Season Pass idag! För imorgon 1’a Mars höjs priset från från €29,99 till €49,99! Så vad väntar du på? In på PSN, Xbox One Store eller Steam och köp!

 

 

Att jag älskade Dark Soul’s råder det verkligen inte nåt tvivel om, men det finns ett spel jag haft i princip sen det släpptes men aldrig spelat. Så idag utav någon anledning så tog jag äntligen av plasten till Demon’s Souls. Så den här blogposten kommer jag att ha öppen varje gång jag sitter och spelar, Med timestamps och all sån fancy skit.

2013-06-20,

19:56

Har precis börjat spela, efter suttit och lekt med utseendet på min karaktär så kastade jag in i spelet, fick bli en Knight vid namn Talinth *doh*
Precis som i Dark Souls så valde jag väl helt fel klass och kommer åka på står stryk, aja men skit samma, nu är det dags för en tutorial ( wtf? )

20:01

Gissar på att jag fortfarande är i tutorial området, och stötte på en fiende vars nylle sken i blått ljus, här var jag fan på “fitthåret” att dö för första gången, men gick inte riktigt som planerat för Hans-Urban, vilket jag döpte aset till så fort jag såg han, nu ligger du i en pöl av blod, käkar i mig lite hälsa och springer glatt vidare 🙂

20:22

YOU ARE DEAD! Jahapp, då hände det då, sprang in i ett rum och där stod en stor jävla demon vid namn Vanguard och väntade på mig, jag fick in några träffar men till slut fick det feta aset in en rejäl träff och jag stendog, men jag vet inte om jag ska lägga till detta på min Death Count jag kommer ha, för tydligen skulle jag dö här, och nu är man i Nexus och nån brutta i burka väckte mig som undead. Jahapp, då kör vi vidare då!

20:49

Sådär ja, nu har jag “äntligen” dött för första gången, jag gick igenom sån där trevlig fog, hade förväntat mig att stöta på en boss av nåt slag här, men istället var det en eldbombs kastande zombie jävel som lyckades spränga mig i bitar… Så dags att springa tillbaka och se om mina souls ligger kvar som i Dark Souls 🙂

Death Count: 1

21:10

Efter köttat mig igenom samma jävla svin återigen om jag fram till mina souls, men den här gången var jag bered på vad som väntande mig, så zombie jäveln fick smaka på sin egen medicin, en firebomb i plytet på aset och jag kan nu avancera… Hoppas jag :S

21:23

Tagit mig längre in i Boletarian Palace, och stötte precis på en snubbe som behövde hjälp, slaktade mig 5-6 zombies ( som älskar tutta eld på sina svärd ). Efter varit ruggit nära att dö på kuppen räddade jag en snubbe vid namn Ostrava, och som tack för hjälpen fick jag en kikare… En jävla kikare? Ja men tack då 😛

21:55

Jahapp, Då dog man igen, men den här gången kan jag enbart klandra mig själv, hade kämpat mig längre upp i palatset när jag kom fram till en massa stora runda stenar som var blockerade. Så vad gör ett smart-ass som jag då? Jodå, jag hugger sönder träbarriären och detta resulterar i att stenarna rullar iväg och krossar min kropp…. Perkele!

Death Count: 2
22:09

Muhahaha! Den här gången använde jag stenjävlarna på rätt sätt, satte dem i rullning och total mosade en massa odöda jävlar som stod som bowling käglor, STRIKE! Men sen vandrar jag vidare och ser längre bort sitter en förbannat stor drake…. Got a baaaad feeling about this… 🙁

22:18

Jahapp, Då dog man igen, efter jag såg drak jäveln, så kom jag till en bro, jag kände igen denna bro från ett demo av spelet jag såg på gametrailers, så jag avancerade långsamt, efter ett tag hörde jag tunga vingslag så jag började backa bakåt, vilket var en jävla tur, för visst fan kom det en drake! Så jag gick åt vänster, väl där ser jag inte bara 1 utan 2 drakjävlar! Men såg att man kunde springa längs kanten av klippan där dem satt, väl där framme hittade jag lite lik och loot, sen snubbla jag över kanten och dog… God damnit!

Death Count: 3

22:30

Kuuuuuuk! Hade nästan lyckats ta mig tillbaka till mina souls, men det sket sig, stötte på Hans-Urbans bror som den här gången var ute efter blod, jag stendog, och nu gick man back 2500 souls… Fawk!

Death Count: 4

23:56

Gud, jag vet fan inte vart jag ska ta vägen! Oh yes, Jag dog igen, och inte nog med det nu är mitt svärd paj så får springa runt med en fjantig jävla smörkniv… Näfan, får hämta lite souls och uppgradera min gear lite, iofs har jag nu köpt på min Plate setet så lite plus ligger man nu, hittade även en ring som gör att jag som “undead” har lite extra HP, sånt gillar vi 🙂

Death Count: 5

00:43

Jag vet inte om det är för att jag nu är förbannat trött, eller att flickvännen visar massa vidriga “klämma finnar och bölder” filmer på YouTube, men nu dör jag som en dåre, på en vanlig jävla zombie den här gången! Näfan, ska hämta mina souls, och se om jag kan ta mig tillbaka till Nexus, uppgradera lite och reparera min lilla svärd, för dessa jävla mail breakers, fjantiga 😛

Death Count: 6

01:37

Sådär ja! NU börjar det verkligen hända grejer! Gick tillbaka till stället med dessa jävla drakar, och tänkte “Inget vågat, inget vunnet” så kutade som ett as längs bron, och väl på andra sidan fick jag dra i en spak som öppnade upp dörren till spelets första boss, Phalanx. När jag kom in i rummet försökte jag komma på hur i helvete ska jag ha ihjäl denna heffaklumpen, men efter dragit på lite eld på mitt fina Bastard Sword så började jag hacka loss som en jävla dåre! Och bara nån minut senare är Phalanx besegrad och jag återvänder till Nexus med min första Demon’s Soul! Men nu orkar jag fan inte hålla ögonen öppna längre, over and out

Då var väntan äntligen över, äntligen har vi fått sätta tänderna i vad som Bioware säger är Commander Shepards sista äventyr med Mass Effect 3. För mig har Mass Effect serien varit denna generations “långkörare” och jag har njutit av varje spel, kan inte förneka att jag själv välkommande den mer action betonade gameplayet som introducerades i Mass Effect 2, till skillnad från det lite segare Mass Effect 1. Precis som i Mass Effect 2 kan vi även den här gången importera våran sparfil från tidigare spelet, och dem val du gjort i Mass Effect 1 och 2 spelar roll i Mass Effect 3.

Vi fick redan i Mass Effect 1 reda på om hotet av The Reapers som var på väg mot våran galax för att “rensa upp” allt liv, och Commander Shepard har gjort allt han kunnat för att galaxen och rådet på The Citadel ska ta hotet seriöst. Spelet börjar på jorden där vi får reda på att Shepard inte längre har nån kontroll över sitt skepp eller sin besättning på Normandy, och blir inkallad på ett möte då kommunikation med vissa kolonier runt om i galaxen har brutits. Trots detta vägrar rådet på jorden inse fakta och Shepard förklarar att detta kan bara vara den mekaniska rasen som kallas Reapers, och att dem är på väg. Mitt under mötet förloras även kontakten med månen, och som vi alla vet ligger månen inte vidare långt från jorden, och bara sekunder senare landar en gigantiskt Reaper inom synhål och löper amok, kriget om jorden och galaxen har nu startat.

Nu tickar på att allvar klockan neråt för mänskligheten, och dessutom alla andra raser som bor i galaxen, och det blir upp till Shepard att samla ihop en så stor arme som möjligt för att göra sitt bästa att besegra The Reapers, här har vi in princip vad spelet handlar om, åka runt och göra uppdrag för att få förtroende från andra raser och få dem att hjälpa till att rädda jorden och sig själva.

Om man har spelat Mass Effect 2 kommer man direkt känna igen sig när det kommer till gameplay, visa saker har gjorts bättre naturligtvis, och jag känner själv att själva skjutandet känns snäppet vassare den här gången, och märker att jag mycket mer fokuserar på att få in headshots den här gången ( som belönar spelaren med att skallar sprängs i bitar som blir en gore-fest ). Att vapen och rustning blev bra lättare att hantera i 2’an så är det nu i Mass Effect 3 helt dumförklarat, och du vet direkt om du har nåt att uppgradera.

Nåt som är till en viss del bortblåst är sättet man scannade planeter i jakt på mineraler från Mass Effect 2, nu istället om man upptäcker nåt på en planet skjuter du bara iväg en sond för att samla på dig vad som finns att plocka upp, detta kan vara allt från reliker folk på The Citadel vill ha, extra vapen till din arme eller credits ( spelets valuta )
Commander Shepard stötter naturligtvis på gamla vänner, och några av dem återvänder återigen för att slåss vid din sida, medans några andra är upptagna med sitt eget liv, men att mitt “core” team från Mass Effect 1 dvs Liara och Garus fortfarande står vid min sida gjorde mig överlycklig!

Att jorden är under attack i Mass Effect 3 står klart, och det är väldigt få spel som får en att känna att fighten har tagits till hemmaplan, ett spel som försökte med detta innan var Halo, och ärligt talat brydde jag mig inte ett dugg, men här känner man verkligen att jorden är under ockupation av en fiende som vill slakta hela mänskligheten.

Precis som tidigare delar i serien är storyn underbar, för att inte nämna vad som kan vara spelhistoriens bästa röstskådespelare som levererar toppklass, vare sig det är nån man bara träffar på i nån minut, detta är ett otroligt bra sätt att dra in oss spelare i storyn när dem som lånar sin röst till karaktärer verkligen lever sig in i rollerna.

Bioware levererar verkligen med Mass Effect 3, fast när man väl kommer fram till slutet så börjar jag faktiskt undra om dem lät nån som inte visste ett dugg om Mass Effect skriva på manuset, jag tänker inte spoila slutet i spelet här, men det har varit mycket gnäll om valet Bioware gjorde med slutet, och kan lungt säga att jag avskyr hur dem avslutar Shepards historia.

Men kort och gott, älskade du dem tidigare Mass Effect spelen är den slutliga delen verkligen värt att plocka upp, även om du kommer skrika dig förbannad tack vare slutet. Mass Effect 3 måste upplevas, och kan absolut bli Game of the Year. Mycket bra jobbat Bioware!

Betyg 10/10

Inte skrivit på ett bra tag, men varit väldigt mycket att göra nu när det varit jul m.m. Kan lungt säga att 2011 var ett otroligt bra år för oss gamers men sjukt många titlar som släppts. Hade tänkt göra mig en Game of the Year lista, men väntar tills nyår är över =). Just nu sitter jag i Uppsala och firar nyår med nära och kära vänner bla bloggaren Jocpoc. Men innan nyårs fyllan sätter igång vill jag önska er alla ett riktigt gott nytt år och hoppas att se er online på Live / PSN under 2012, såvidare inte jorden går under som det är sagt.

Må vara cirka 5 timmar tills 2012 är här, men skit samma

Gott Nytt År!!!!!

När Batman – Arkham Asylum först utannonserades var jag en av dem som var otroligt skeptiskt mot spelet, med tanken att det skulle återigen vara en älskad superhjälte som i tredje person skulle bara vara en kassa ko till ett skit spel. Men herrejävlar vad fel jag hade, det visade sig att Batman – Arkham Asylum blev ett av mina absoluta favoritspel den här generationen, så mina tankar på uppföljaren Batman – Arkham City var minst sagt enorma!

Jag var till en början lite orolig då Arkham City går från att vara ett spel som utspelades sig på en mycket utsatt ö vid namn Arkham Island och där det fanns ett litet dårhus, till ett mer “open world” spel. Vi får nämligen den här gången leka runt i en avdelad sektion av Gotham City som fått namnet Arkham City. Visst det känns kul att få springa runt på dem öppna gatorna eller glida fram igenom luften som Batman, men på nåt sätt känns det inte “rätt” att få röra sig på en sån stor yta.

Till skillnad från Arkham Asylum startar den här gången Batman med många av sina prylar intakta efter några minuters spelare som Bruce Wayne, så spelet lider inte av det klassiska “Metroid Syndrom” där vi varje spel blir av med förmågor / prylar och får springa iväg och leta upp dem igen ( iofs tycker jag det är skitkul ).

Men något som jag absolut märker skillnad på i det här spelet är Batman, det känns som att han har blivit ett arrogant rövhål, då i princip i varje sekvens är han uppkäftig eller nedlåtande på dem stackars oskyldiga människorna som han räddar i spelet. Istället för en beskyddare känns han mer som en sur korrupt snut som är på tok för trött på sitt jobb… Detta är väldigt irriterande för mig måste jag säga.

Mycket av själva gameplayet hade inte ändrats mycket från den tidigare delen, förutom det uppenbara i form av en större värld att leka omkring i och att Batman har lite nya leksaker att leka med.

Den stora skurken den här gången är Dr. Strange som har lyckats klura ut att Bruce Wayne är Batman, men förutom han dyker skurkar så som Jokern, Penguin, Mr. Freeze och en mängd andra upp under äventyret. Det är en fröjd för öronen att Mark Hamill kom tillbaka för att ge Jokern hans klassiska röst, och naturligtvis Kevin Conroy som Batman, trots hans förbannat nedlåtande attityd.

Men med ett open world spel så betyder det som vanligt att det finns saker utspridda överallt runt Arkham City att plocka upp, och dem flesta är naturligtvis The Riddlers små troféer han har massproducerat och skickat loss, och naturligtvis finns det extra uppdrag utspridda så i slutendan är det otroligt svårt att försöka hålla sig till själva huvudstoryn.

Batman – Arkham City är sin helhet ett skitbra spel, och är en värdig uppföljare till Arkham Asylum, men på nåt sätt känns det som nåt saknas, och jag kan själv inte komma på vad det är. Bör du köpa Arkham City? Om du älskade förra spelet så kommer du garanterat ha otroligt roligt med detta.

Betyg 8 / 10